Stöld av Ann-Helén Laestadius

En tidig vintermorgon spänner 9-åriga Elsa på sig skidorna och stakar iväg till familjens renhjord för att se till sin alldeles egna kalv. Hennes liv förändras drastiskt den morgonen, hennes kalv ligger död på marken och Elsa ser tydligt och klart vem gärningsmannen är.  En man från byn där hon bor, en man som hyser hat mot samer, Elsa vet bättre än att berätta för någon vad hon sett. Upplevelsen blir ett trauma för livet, som präglar henne djupt.

Stöld är en uppväxtskildring om hur det är att växa upp i en samefamilj i dagens Sverige. Om det inbitna samehatet, ofta nedärvt från tidigare generationer. Om samemobbningen som frodas i skolan och om hatbrotten mot de renskötande samernas hjordar. Om lagstiftningen som rubricerar en dödad ren som stöld eftersom renar inte omfattas av jaktlagen.  Många läsare som skrivit om boken på sociala medier menar att Stöld är fantastisk, en ögonöppnare, att man inte kände till att samer utsätts för hatbrott.  Kanske är det för att jag var medveten om rasismen mot samer jag inte är så begeistrad, ger boken rätt och slätt en trea på en skala om fem.

Förstå mig rätt här, naturligtvis är det fantastiskt att boken öppnar ögonen på svenska folket och att den tveklöst attraherar en stor läsekrets både unga och gamla genom sin lättillgänglighet och sitt bladvändarflyt.  Jag saknar dock djup i gestaltningen, jag upplever att jag aldrig kommer karaktärerna nära. Självmord som är vanligt bland unga samer, jag vill ha mycket mer än det jag får av skildringen i boken.  Ibland tänker jag att boken är mer ett filmmanus än en roman. Men som sagt, jag tycks vara relativt ensam om att vara besviken och Stöld är en fantastisk roman att sätta i händerna på en ung person, det är gott så. Samernas verklighet är en angelägenhet som rör alla.

Utgiven på Romanus & Selling 2021.

Dubbelporträtt av Agneta Pleijel – ett samtal

Året är 1969 och Agatha Christie ska fylla 80 år. Hennes älskade barnbarn kommer på iden att den världsberömde österrikiske konstnären Oskar Kokoschka kan måla ett porträtt av mormodern. En idé som till en början varken tilltalar författaren eller konstnären. De möts och under sittningarna börjar en förtrolighet växa fram. De börjar berätta för varandra om sina långa liv.

Maggan: Kände du till Oskar Kokoschka? Jag gjorde det inte men nu brinner jag av nyfikenhet och vill se något av hans verk i verkligheten.

Ann-Sofie: Nej, jag hade inte hört talas om honom tidigare. Jag googlar förstås för att se exempel på hans målningar. Jag kan inte säga att jag särskilt brytt mig särskilt om Agatha Christie tidigare. Självklart har jag läst några av hennes deckare, men jag har nog missat att hon skrivit andra typer av böcker under pseudonym. Men mina föreställningar om henne, lite stiff, men en stor människokännare och god lyssnare förstärks.

Maggan: Jag tycker att Pleijel har skrivit ett litet mästerverk. Så underbart sparsmakat om två långa innehållsrika liv. Inte ett onödigt ord, men ändå så fullödigt skildrat. Jag älskar när Agatha berättar om sin barndom och sin fantasivärld, jag är ju ingen fan av hennes författarskap, men jag hamnar i hennes huvud och förstår hur hennes böcker kom att bli som de blev. Har ju trots allt läst ett antal.

Ann-Sofie: Jag läste boken i en sittning (borde kanske ha varit 6 då…) och tycker fantastiskt mycket om boken. Sättet att berätta, att röra sig i tid och rum är skickligt. Perspektiven kan skifta i en och samma mening, eller i alla fall i samma stycke, men det är aldrig någon tvekan vem som har ordet.

Maggan: Oskars liv har varit ett helt annat förstås, men de begriper sig på varandra, förstår varandra, kanske för att de är barn av samma tid. Och vilka samtalsämnen, om Oskars besatta kärlek till Anna Mahler och om när Agatha försvann från världen eftersom hon inte längre stod ut med sin makes otrohet.

Ann-Sofie: Ja, fascinerande att ta del av hur de närmade sig varandra, blev vänner. Vad som är sant eller inte i berättelsen intresserar mig faktiskt inte. Jag nöjer mig gott och väl med det här.

Maggan: Kort och gott, Dubbelporträtt är en fantastisk roman!

Utgiven på Norstedts 2020.

Nästan bra på livet av Conny Palmkvist

En enastående vackert skriven självbiografi om att vara förälder till ett annorlunda barn. Conny Palmkvists dotter Lova kommer till världen efter en komplicerad graviditet och svår förlossning. Det konstateras snabbt att flickan har gomspalt, vilket kan lösas med specialmatning, och familjen får åka hem. Dock är flickan är ett mysterium, följer inte gängse mönster avseende någonting, föräldrarna försöker förtvivlat förstå sig på sin dotter men ingenting tycks falla på plats. När Lova är 9 månader gammal och genomgår den smärtsamma gomspalts-operationen, låter en sjuksköterska undslippa sig att gomspalt inte sällan är förenad med andra tillstånd.

Jag står alltid hudlös inför texter av Conny Palmkvist, hans språkliga fingertoppskänsla är sådan. I denna innerliga och insiktsfulla bok berättar han om sin älskade dotter, sina tillkortakommanden och sin enträgenhet i att försöka möjliggöra det bästa för henne. Att hon får vara den hon är. Det är otroligt gripande och jag tycker absolut ni ska kasta er över denna skildring av att vara ”nästan bra på livet”. Jag lyssnade till boken och vill nämna att Björn Wahlberg gör en väldigt bra inläsning. Jag har också tidigare recenserat två av Conny Palmkvists ypperligt fina romaner, följ länkarna för att läsa.

Tusen ord för allt    Håll inte tillbaka kärleken, William Holden

Nästan bra på livet är utgiven på Bazar Förlag 2021.

Tritonus av Kjell Westö

En roman med musikaliska karaktärer, helt oemotståndligt för mig som är precis tvärtom. De musikaliska referenserna genomsyrar texten och läsaren får en liten aning om hur världen kan te sig från en genommusikalisk människas horisont. Att höra musiken inom sig är både välsignelse och förbannelse.

Den kände dirigenten Tomas Brander närmar sig sin 60-årsdag och hans värld har börjat gunga. Insikten om att något inom honom gått förlorat och att hans förmåga till musikaliska stordåd har falnat bidrar till att han bygger ett stort schabrak till hus i skärgården och flyttar dit. Närmsta granne är en man i samma ålder, Reidar Lindell psykolog och hobbymusiker. Lindell och Brander blir vänner.

Har alltid älskat Westös karaktärer, mänskliga, ynkliga, osympatiska, alltid älskansvärda. Så även här. Jag fångas av männens vänskap, deras insikt i att livet inte är för evigt, deras ofullkomlighet i relationer både med vänner, kvinnor och barn. Så mycket jag känner igen och så medmänskligt intelligent skildrat. Westö är en av vår tids stora berättare och att jag läslyssnade till boken i Westös egen uppläsning på lågmäld finlandssvenska gjorde upplevelsen ännu finare. Är nog ett halvår sedan jag läste men berättelsen, musiken och karaktärerna lever fortfarande starka inom mig.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2020.