Ett samtal om Sorl av Petter Sundkvist

På en bar i Amman träffas ett antal människor och berättar historier för varandra. De benämns aldrig vid namn utan kallas Piloten, Polisen, Honorärkonsuln och så vidare. Berättelsen startar 23.59 och kapitlet avslutas dramatiskt med att bartendern faller död ner. Läsaren backas sedan kapitel för kapitel tillbaka i tiden fram till en början, flera timmar tidigare. Det blir ett pussel att följa. Vilka är dessa personer, hur hänger de samman och varför dör bartendern?

Ann-Sofie. Den här boken kom som ett tips i Gokväll och jag blev väldigt nyfiken. Jag gillar när man experimenterar med tid i berättelser och baklänges-historier kan vara roligt. Men här är det något som går mig förbi faktiskt. När jag läst boken var jag rätt förvirrad, så då läste jag den en gång till men i kronologisk framåtrörelse. Jag blev helt enkelt inte klokare.

Maggan: Jag instämmer, jag tror egentligen att boken hade blivit mer fängslande om den berättas kronologiskt. Rätt kul karaktärer i en speciell miljö, man har ju läst om det här i internationella thrillers och sett i filmer hur människor med internationella uppdrag samlas på den här typen av barer och för de samtal som förs i boken.

Ann-Sofie: Det finns delar som jag tycker är intressanta, det är vissa av de här personernas berättelser. Men ramberättelsen, jag vet inte, känns den inte konstruerad?

Maggan: Jo tyvärr, tänker ( och nu är jag elak) att man måste ta till baklängesberättandet för att få den intressantare. Jag tror att författaren hade behövt jobba mer med texten. Och så undrar jag varför bartendern dog, blev han måhända så trött på gästernas pladder att han bara föll ihop?

Ann-Sofie. Skönt att inte du fattade heller. Ja, bokens titel hänger verkligen ihop med barpladdret. Jag tänkte att han tog gift? Språket är avskalat och kyligt. Men det hopar sig med formuleringar som nog tjänat på att tonas ner? ”Skarpa skott av ljus perforerar taket och turas om att trumma mot hans buskiga ögonbryn”, ”Mynningsflammor skjuter ut ur honorärkonsulns ögon.” eller ”Min mun är alldeles torr. Jag låter en klunk mineralvatten klä den i fukt”

Maggan: Hahaha, det är som om baren har ett eget språk, fast jag gillar ”mynningsflammorna” en kul omskrivning av ”fly förbannad”.

Frukostintervjun: Barbro Guaccero

Just nu läser vi Skuggan av pilträden av Barbro Guaccero, en spänningsroman som utspelar sig i Småland. Författaren själv bor i Italien sedan många år. Och vi är som vanligt nyfikna på frukostvanorna.

Hej! Vad äter du till frukost?
Te och en skiva rostat bröd, smör och hemgjord marmelad (av mina egna citrusfrukter) och en liten skål med två pärlor Omega 3 och en multivitamintablett. Alltid det samma. Jag är ingenting för stora frukostar, men de får gärna ta lång tid ändå.

Vad läser du helst till frukost, tidning eller bok?
Jag brukar läsa tidningarna på nätet, en italiensk och en svensk, men när jag arbetar som bäst med en bok, läser jag om det jag skrev dagen innan.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Oj, det jag för tillfället läser. Eller kanske en klassiker som en vidsidanombok att läsa ur då och då.

Vad läser du just nu?
I munkens skugga av Helena Thorfinn

Vilken bok är den första du minns?
Pricken av Margret Rey. Sönderläst älkslingsbok när jag var liten. Jag var nog själv en Pricken.

En bok som betytt mycket för dig?
Uppslukande läsning har varit Hundra år av ensamhet av Márquez och Leoparden av di Lampedusa. En läsning som jag ständigt kommer tillbaka till är Prousts På spaning.

Och så funderar vi över vad du använder som bokmärke?
Jag vet inte riktigt om jag vågar bekänna det här, men jag viker hundöron. De kan aldrig trilla ur.

Superbra ju. Hundöron gillar vi också. Skriver du på något nytt?
Ja, det gör jag faktiskt. Min bok nummer två i trilogin om poliserna i Vidstad är nästan klar och skall ut i oktober 2024. Trean är på synopsstadiet.  

Roligt! Vi gillar ju bokklubbar, är du med i någon?
Ja självklart, SWEA:s internationella bokklubb EMA som är öppen för  SWEA:s alla medlemmar runt om i världen och Svenska Kyrkans i Rom Bokklubb.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i
hyllan
?
Känsligt kapitel. Mina ambitioner är mycket bättre än utförandet. Tanken är att ha en bokhylla för facklitteratur: konst, trädgård, mat, historia mm och spridda bokhyllor med skönlitteratur som skall vara sorterade i strikt bokstavsordning efter författare, men i praktiken hamnar mina böcker ofta lite huller om buller för att de inte får plats. Det där är ett ständigt dåligt samvete.

Ändå ett härligt problem att ha. Tack för intervjun och ha en fin dag. Hälsa alla hundarna!

Bokfrukost om Arvet du fick

I veckan hade vi bokfrukost om Arvet du fick av Amanda Lundeteg. I romanen är det Alexandra som är huvudperson, vd för företaget Egalitet, och adopterad som bebis från Sri Lanka. Hon lever ett bra och framgångsrikt liv tycker hon. Men så gör hon ett DNA-test för att kanske hitta sin bakgrund, vilket sätter igång en lång rad händelser och förändringar, för henne själv och andra. Boken vill omfatta många ämnen, adoption förstås men också rasism, mellanförskap, jämställdhet. Vi var ganska oense om boken fungerar som skönlitteratur, men ense om att den tog upp viktiga aktuella ämnen som är intressanta att prata om. Så här lät vi ungefär:

– Jag fick läsa den som fackbok, annars skulle jag bara irritera mig över berättarstilen.
– Det är så intressant att läsa om hur man kan forska fram sitt ursprung
– Konstruerade dialoger som var som föreläsningar, men jag lärde mig en hel del
– En riktig bladvändare
– Alla personer fick fungera som presentatörer av ett ämne, inget annat.
– Andra halvan var bäst
– Den handlar om för många saker. De är så intressanta, men det blir för ytligt
– Otroligt intressant berättelse. Kunde inte släppa den.
– Hade fungerat bättre som en självbiografi
– Alexandra vill prestera så mycket, först som en lyckad adoptivperson i Sverige, sen viktigt att poängtera att första-föräldrarna födde henne ur kärlek. Hade det blivit en bok om ursprunget bara varit misär?
– En ögonöppnare.

Arvet du fick. Amanda Lundeteg. Utgiven 2023 hos Norstedts.

En saga om tidens väsen

Gästbloggare: Emma Palm

Jag ska börja med att säga tack för att jag får gästblogga här även om det inte riktigt var min första reaktion när jag fick frågan. Då blev det mer som ett: Herre Gud hur ska jag ta mig ur det här levande?! Men nu x antal månader senare har jag ändå läst En saga om tidens väsen av Ruth Ozeki och att få skriva om den känns bara roligt.

9789137142777På en ö utanför Kanadas stillahavskust hittar författaren Ruth en havstulpantäckt plastpåse uppspolad på stranden. I den under många fler lager av plastpåsar finner Ruth och hennes man Oliver en Hello Kitty-matlåda innehållande ett armbandsur en anteckningsbok några brev och en dagbok. Dagboken tillhörde Nao, en sextonårig japansk flicka. I den har hon skrivit om sitt liv, om hur hon blir mobbad i skolan och om pappan som efter att de flyttat tillbaks till japan ständigt försöker ta sitt liv. Men hon har också skrivit om sin gammelmormor Jinko som är den enda ljusa punkten i Naos liv och om sin gammelmorbror Haruki som var kamikazepilot under andravärldskriget. Ruth börjar läsa dagboken och inser att den såklart är skriven för många år sedan men på något vis verkar det som om Nao skriver till henne och att deras liv är sammanflätade, att de lever i ett och samma nu. Hon blir besatt av att hitta mer information om Nao och googlar frenetiskt. Men den information hon hittar försvinner allteftersom hon läser det och hon verkar dessutom kunna påverka vad som händer i Naos liv.

Precis som Ruth blev jag besatt av Naos liv och (det ska erkännas) googlade också lite. Det är den typen av bok där man bara måste få veta hur det går på slutet. Samtidigt som den kan vara så tung att man måste ta en liten andningspaus för att orka läsa vidare. Lyckligtvis lyckas Ozeki lätta upp stämningen genom Naos fantastiska humor och en hel del ironi. Jag älskade den och tyvärr tog den slut alldeles för fort. Så läs den, googla lite du också och ta några andningspauser för det lär du behöva.

En saga om tidens väsen. Ruth Ozeki. Utgiven på svenska av Forum 2015, i översättning av Molle Kanmert Sjölander