L som i Lagt kort

Joan Didion är mig en kär författare. Inte så mycket skönlitterärt men i de Lästa böckernas förråd står Lagt kort från 70-talet. Jag läste den 2006 och skrev:

”K satte boken i händerna på mig och sa att ”den här boken ska vara väldigt bra”. Det var den! I huvudrollen står Maria.

Det uttalas Mar-eye-ah, så att det blir rätt från början.

Hon är skådespelerska men det står klart att det var ett tag sedan Carter, hennes man, gjorde de där två filmerna med henne. Hon är skadad och vingklippt. Ångesten finns på varje sida trots att boken är så sparsmakad i sitt berättarsätt. Vill man få ett exempel på isbergstekniskt berättarsätt ska man läsa denna bok. Visserligen talas och tänks det en hel del men det mesta är underförstått. Det ger en avskalad och mycket distanserad läsupplevelse.

Maria och Carter har ett barn tillsammans, Kate, som befinner sig på någon institution någonstans. Det är inte vad Maria vill, och saknaden finns där hela tiden.

’De ringde till mig”, sa Carter inifrån sovrummet i en ton som om han sagt det många gånger förut. ”De ringde till mig för att påpeka att oanmälda besök av föräldrarna bara kan försvåra barnets anpassning.’

’Anpassning till vad’. Maria stack in en nål i håret.

Med sina ”vänner” runt sig, med sprit, fester och filmer går Maria bara mot undergång. En undergång beskriven mellan raderna. Oerhört intressant och spännande att läsa.”

Didions berömda packlista är en ständig påminnelse om en minimalistisk packning (mitt smycke är förstås från Mind the book-Camilla) .

Uppdaterat: Precis när jag pubbade inlägget fick jag nyhetsbrev från Natur & Kultur som återutgiver två av Didions böcker. ROLIGT!

Från A till Ö: K som i Kapuściński

En författare som jag ofta återkommer till är Ryszard Kapuściński och hans reportageböcker. Så här säger han:

Vill man utöva journalistik måste man först och främst vara en god människa. Onda människor kan inte vara goda journalister. Endast en god människa gör sig mödan att förstå de andra, deras intentioner,deras tro, deras intressen deras svårigheter, deras tragedier. Och hon vill omedelbart, från första stund, bli en del av deras öde.

Reporterns självporträtt är en samling texter och intervjuer av och med författaren. Materialet är strukturerat i fem olika områden. Från III (Skrivandet) kan jag till exempel läsa:

Jag fäster stor vikt vid språket. Att söka den språkliga nyckeln söka i ordböckerna efter fräscha, obegagnade ord upptar lejonparten av min tid i arbetet med varje bok. Om någon efter att ha läst ett kapitel skriver en recension och uteslutande tar upp de problem som behandlas där och inte uppmärksammar språket som jag har skrivit om dem på, uppfattar jag det som ett personligt nederlag.

Det här är en fantastisk liten bok och fantastiskt liten också.  Som gjord att ha i väskan och ta upp och läsa någonting intressant ur då och då. En ständig kompanjon.

Reportens självporträtt. Ryszard Kapuściński. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2009

Yxmannen av Ray Celestin

Yxmannen har kommit som ljudbok! Fick deckarakademins pris som bästa översatta roman 2017 och sällan har en utmärkelse varit mer välförtjänt! I sina historiska spänningsromaner låter Celestin alltid staden vara en huvudkaraktär och i denna första är det New Orleans. Bjuder på en ”vintage-recension” från 2017.

Utan åthävor förflyttas jag till den smältdegel av folkslag och kulturer som var New Orleans år 1919. En hård stad, präglad av fattigdom, våld och segregering. Tonerna av den tidiga jazzen ljuder i bakgrunden och regnet faller obarmhärtigt romanen igenom.  Skildringen av staden med sitt subtropiska klimat, omgivande träskmarker, och myller av människor golvar mig totalt. New Orleans är kanske bokens huvudkaraktär.

Persongalleriet i denna historiska deckare är vältecknat ner till minsta bifigur och via dem för vi uppleva livsvillkoren i Louisiana USA för nästan 100 år sedan. Yxmannen som gett boken dess namn har funnits och de fasansfulla brev som återges i boken tros vara skrivna av den riktige mördaren.

Man kan konstatera att deckartrötta jag ännu en gång har uppslukats av en historisk spänningsroman. Jag får nog börja fundera på om denna genre kanske är min grej? Yxmannen har nyss kommit i pocket och jag menar att den är en bok för många. Svenska deckarakademin utsåg Yxmannen till bästa översatta kriminalroman 2016.

Utgiven på Southside Stories 2016. Översatt av Hanna Williamsson.

Ps. Jag besökte New Orleans på 80-talet, åkte precis som karaktärerna i Yxmannen spårvagn och hjulångare på Mississippi. Jag besökte jazzklubbar och när jag åkte vidare var det under en annalkande regnstorm. Måste nog åka dit igen…

Från A till Ö: I som i Ingen sång om kärlek

Som jag tjatat om tidigare vill jag inte längre leva i ett bibliotek, jag rensar hårt och osentimentalt i bokhyllorna och är nu nere i tusen böcker. Häpp. Men jag har ett ställe där jag samlar så kallat omistliga böcker. Sådana som jag skulle kasta ner i en pappkasse om huset började brinna (eller nej, det skulle jag inte för då skulle jag ta skokartongen med foton, men ni förstår principen).

En av de omistliga är Karen Duves Ingen sång om kärlek. Jag läste den 2004 och blev helt knockad som Maggan brukar säga. Jag går där och tittar på den ibland, men har inte vågat mig på en omläsning. Tänk om den inte längre är omistlig? Jag sprider tipset vidare i alla fall. Tänk om den blir omistlig för er!

Så här tyckte jag hursomhelst för snart tjugo år sedan:

” ’När jag var sju år lovade jag mig själv att aldrig älska någon. När jag var arton gjorde jag det ändå. Det var precis lika hemskt som jag hade trott.’

Det slår Anne fast i inledningen. Vi får följa henne genom livet och trots att berättelsen är så tragiskt med en hemsk familj, okänsliga vuxna och kärlekslöshet är boken oerhört rolig! Svart humor gillar jag mycket. Viktproblem är en viktig ingrediens. I tidiga år blir Anne medveten om sin vikt efter att gymnastikfröken skapar sin trevliga tävling. ”Beräkna skillnaden mellan den näst tyngsta och den lättaste flickan i klassen”.

’Om det stör dig så att du väger så mycket så får du väl banta”, sa min mamma, och den tid då jag ätit med glädje, reservationslöst och utan skuld. låg bakom mig för tid och evighet.’

Genom livet har Anne en längtan efter kärlek tillsammans med insikten om att hon ändå inte är värd kärlek. Det temat kan lätt ha blivit gråtmilt men här är det precis tvärtom. Med sin lätt absurda, kyliga och svarthumoristiska ton skapar författaren en bra och läsvärd historia.”