Kategori: Vintage

Publicerat

Från A till Ö: Z som i Zadie (Smith)

Jag läser Zadie Smith. Bedragaren. Men i avvaktan på att det är klart bjussar jag på en hälsning från 2013 när jag krockade med hennes NW, men kom till rätta.

”Jag sitter på Göteborgs central. Som vanligt är jag ute i god tid och slår mig ner på en bänk och väntar på tåget. Folk går fram och tillbaka, pratar om jobb och middagsmaten, om barnen och vad de ska göra nästa vecka. Jag hör fragment av samtal och jag pusslar ihop till helheter. Eller struntar i. När tåget kommer kliver jag ombord och släpper bruset bakom mig.

Den bilden tänker jag på när jag läser Zadie Smiths NW. Eller snarare när jag slutar läsa NW. För på samma sätt som jag klev på tåget därnere i Göteborg och lämnade stationsbruset bakom mig kliver jag ur romanen på sidan 130. Jag bara stannar efter:

’Han fick en impuls att slita upp det urblåsta fönstret, igentejpat med kartong och maskeringstejp.’

Jag tänker att det inte är någon idé att läsa vidare. Vad finns här som jag inte ser? Jag känner mig bara som en ointresserad betraktare av de berättelser som sker mellan bokens pärmar. NW är postnummerkoden för nordvästra delen av London, London för fan!  Staden! I ett rufft område växte Leah, Natalie, Nathan och Felix upp och nu möter vi dem som vuxna. Varför intresserar de mig inte ?

Jag ringer Liv som läst romanen och tycker mycket om.

– Det här är en så god kombination av bra intrig och bra språk, säger hon. Alla de där människorna som man aldrig läser om i dagstidningarna, de man aldrig ser, de ryms i den här romanen. Det är vilka som helst. Men ändå unika röster. Ser du inte hur författaren låter sina karaktärer spegla sig i varandra för att göra dem ännu lite tydligare? Nathalie har gjort sin klassresa. Hon har lämnat det som Leah ännu står kvar i, och vill spegla sig i Leah för att se vad hon själv inte längre är. Kanske blir Leah också en trygghet eftersom de alltid känt varandra, även om skillnaden i status har förändrats. Leahs vänskap grundar sig inte i Natalies nya livstil, det kan hon vila i.

Jag bläddrar i boken och letar rätt på Natalie igen.

’Hornsey Lane. Sa Natalie Blake. Det var hit jag var på väg’

– Det jag tycker om är att Zadie Smith låter alla personer vara självständiga människor, fortsätter Liv. Det finns inget fördömande här. Inget moraliserande. Oavsett vad de har gjort eller vad de gör.

– Jag tycker om språket, svarar jag och tar mig tillbaka till sidan 130. Det gör jag verkligen. Och strukturen. Det är ett upplägg som kräver något tillbaka av sin läsare.

Vi fortsätter att prata om status, klass och etnicitet – allt det som en stad har att handskas med och som romanen gestaltar.

Och jag läser vidare. Kliver ut där bland rösterna igen och hör allt så mycket klarare. Urskiljer resonemang, fogar samman fragment. När jag till sist slår igen boken tänker jag mig att allt bara fortsätter där i NW. Oavsett mig.”

—-

Det här en promenad i lästa böckers förråd som jag gör just nu.

NW. Zadie Smith. Utgiven 2012. På svenska av Albert Bonniers förlag 2013.

Publicerat

Från A till Ö: Y som i Yarden

Går man från A till Ö i Lästa böckers förråd ställer alltid X till ett problem. Urvalet är väldigt litet . Jag ska inte säga att Y är lättare, men man kan alltid lita på Yarden. En av de få böcker jag läst om dessutom. (Apropå omläsning: Läs min bloggy om Vivian Gornick)

Ni minns väl Yarden? Här har vi en självbiografisk skildring när författaren Kristian Lundberg åkte ut i kylan och tvingades ta ett jobb på Yarden, en biluppställningsplats i Malmö hamn. 2011 skriver jag:

140 sidor senare tittar jag upp. Omskakad och viss om att det här var bland det bästa jag läst.  Det är en bok om arbete, ett hårt fysiskt arbete på botten av arbetets marknad. Jobbar du rätt kan du komma tillbaka nästa dag. Passar det inte då får du gå. En historia från den som är exkluderad. Berättad med det vackraste språket.

”Det började en sen eftermiddag. Jag hade tagit ledigt ett par timmar och jag visste inte vad jag skulle göra med min tid. Det är viktigt att komma ihåg: jag anklagar ingen. Detta är vad det blev; en nedstigning i hamnens larmande helvete, och för att kunna överleva på botten av mig själv var jag plötsligt tvungen att återskapa min historia.”

Enastående bok. Håller för omläsningar, lovar och hälsar jag från Lästa böckers förråd.

Publicerat

Från A till Ö: U som i Ulla-Lena Lundberg

Det var länge sedan sist. Som jag tänkte på den här boken alltså, Allt man kan önska sig. Det är den tredje delen i Sjöfartstrilogin, meddelar Schildts & Söderström. Men när jag skriver att boken är ”författad på en prosa som får mig att tappa andan”, då måste man ju fundera över vad man ska läsa härnäst av författaren. Så här skrev jag:

”Det fanns en tid då vi hade klippkort på färjorna. Kickoff, arbetsmöten och projektavslut – allt kunde utföras under de 36 timmarna som en tur och returresa Sthlm – Helsingfors tog i anspråk.

’Färjorna följer sina tidtabeller. Deras rörelser är opersonliga och mekaniska, ute i skärgården kan man ställa klockan efter dem. De drivs fram av en osynlig kraft, som dygnets timmar och planeterna kring solen. Oberoende av det som händer i deras inre glider de in och fram och ut ur synfältet. Stannar trafiken skakas vår uppfattning om den jämna rörelsen.’

Rösidan och Vitgås. Så kallas de stora rederierna i Ulla-Lena Lundbergs makalösa bok Allt man kan önska sig. Den är en avslutande del i en trilogi om sjöfarten mellan Sverige och Finland. Skriven som en mosaik av antropologiska intervjuer av dem som arbetar på färjorna och berättelser om släkten på Åland. Det sammanhållande kittet blir Leonora, berättaren, med sin skarpa blick och milda öga.

Allt författad på en prosa som får mig att tappa andan.”

Allt man kan önska sig. Ulla-Lena Lundberg. Min utgåva är utgiven av Bonnier Alba 1995, men finns hos Schildts & Söderström. Det här en promenad i lästa böckers förråd som jag gör just nu.

Publicerat

Jag återkommer till Jenny Erpenbeck

Jag läser 4 x Erpenbeck, en samling med fyra texter utgiven på svenska 2017. Hon är ju för bra! Och jag påminns om två böcker jag läst om henne tidigare och bjussar därför på en repris.

Om Hemsökelse skriver jag (på OOOFbok juni 2010): ”Det var en gång ett obyggt hus, strax utanför Berlin. I huset skulle Klara bo men hon blev galen och gick i sjön. Sen byggdes huset. Samtidigt anlades också Trädgården. Trädgårdsmästaren och hans trädgård blir kontinuiteten i det flöde av människor som flyttar in och flyttar ut. Marken odlas upp. Sköts. Hål för nya växter grävs och kompostjord fylls däri. Plantor vattnas. Gräs spirar. Torra kvistar knipsas av och trädens grenar sägas ner, huggs i lagom stora bitar inför vinterns brasor.

I huset kommer och går människorna. Präglar och präglas av den Rådande Situationen i Europa med världskrig och nya maktförhållanden.

För övrigt är det bara trams att hus behöver människor. Hus behöver inget som helst,

... skriver Erlend Loe så påpassligt i den parallell-lästa Volvo lastvagnar. Måhända sant. Oavsett vad huset i Hemsökelse behöver är det huvudperson i romanen. Om det är människorna som söker ett hem eller om huset är hemsökt får bli osagt.”

Om Natt för gott (här på bloggen i maj 2016): ”Det lilla barnet som dör i Galizien i början på förra århundradet. Hjärtat snörs åt. Allt hon kunde bli, allt hon aldrig skulle bli.

’…tre skovlar mull, och den halvvuxna flickan myllades ner, hon som männen tittar efter därför att hennes hår lyser så kopparrött; tre skovlar mull, och även den vuxna kvinnan, hon som när hon själv börjat bli saktfärdig skulle ha tagit över en syssla från henne med orden: Å mamma, också hon kvävdes långsamt av mull som föll in i munnen på henne. Under tre skovlar mull låg en gammal kvinna där i graven, en kvinna som själv redan börjat bli saktfärdig…’

I bokens olika delar läser jag om hur det skulle ha blivit om flickan faktiskt aldrig dog just den där vintern 1902. Här återuppstår den unga kvinnan med kopparrött hår, den vuxna kvinnan och den åldrande damen. Ett litterärt experiment där kvinnans olika åldrar står i samklang med Europas nutidshistoria. Det är ett elegant och välskrivet, jo det konstaterar vi allesammans i läsgruppen, brännande och intressant. Men det skiljer sig hur mycket vi ändå tycker om.

När jag lämnar den första delen i Natt för gott, lämnar jag också närheten till texten. Det blir distanserat i sin elegans och välskrivenhet. Inte förrän i den sista delen är jag tillbaka där texten blir mer än en text. När relationen mellan den döende gamla kvinnan och sonen blir nära och intim och samhällets faror reduceras ner. Då läser jag sakta, ord för ord.”

Erpenbeck ges på svenska ut hos Albert Bonniers. Titta på de snygga Panache-omslagen!