Inlägg

Publicerat

Frukostintervju med Vilda Rosenblad

Av en händelse sprang jag på boken Lilla fröken Grenadin . Romanen som utspelar sig i Paris på 80-talet har 12-åriga Elvira och hennes mamma Ulrika i huvudrollerna. I berättelsen varvar de kapitlen så båda hörs. Jag gillar romanen väldigt. Så mycket Paris! Och så mycket liv! Givetvis vill vi veta hur många croissanter som står på författaren Vilda Rosenblads frukostbord.

© 2019 Fotograf Anna-Lena Ahlström

Godmorgon Vilda! Vad äter du till frukost?
Oj. Just nu väntar jag med frukost till elva. Då blir det smoothie, kanske bovetegröt med frukt och bär. Men i ärlighetens namn kan det ibland bli en bit bröd med vegansmör 😉 Längtar efter att min minsta inte vaknar så fort jag slår upp ögonen så att jag kan få en liten mysig morgonritual mer finfrukost innan alla andra rusar upp.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Roman. 

Så en bra morgonroman, vad kan det vara?
Egentligen läser jag vad som helst på morgonen men om jag skulle välja en ”perfekt morgonroman” skulle det vara en som verkligen bäddar in en i en annan tid eller på en helt annan plats, en där man känner sig hemma trots det främmande. Just nu lyssnar jag på Bergens stjärnor av Jojo Moyes när jag har lämnat barnen, det är typiskt en sådan.

Vad läser du just nu?
Lyssnar på Bergens stjärnor, läser Daisy Jones & the Six och Det sjätte utdöende”. 

När får vi läsa mer om Elvira, Ulrika och Paris (undrar förhoppningsfull och väntande läsare)?
Andra delen ligger hos förläggaren men det kommer en feelgoodroman före det, så Elvira och Ulrika dyker upp sent -21 eller tidigt -22

Okej, jag anmäler mig som redaktör så att jag får läsa tidigt! Nå, vad använder du som bokmärke?
Med Daisy Jones följde det med ett bokmärke 🙂 Annars en lapp jag kan anteckna på. Dels för att jag recenserar böckerna efteråt, dels för att jag ständigt lär mig som författare av andras böcker. 

Vilken bra grej. Alla böcker borde ha medföljande bokmärke! En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Kategori 🙂 En hylla var för vänners böcker, favoriter, trädgård och permakultur, kokböcker,  skrivarböcker, dagböcker och ett fåtal olästa och resten huller om buller i högar och hyllor över hela huset. 

Det låter perfekt! Tusen tack för såväl läsning som intervju. Ha en fortsatt fin dag!

Publicerat

Säg inget om Lydia av Celeste Ng

”Lydia är död. Men det vet de inte om ännu.”

Så lyder bokens första meningar och jag förleds att tro att jag läser en spänningsroman, men där tar jag fel. Jag läser om Ohio på 70-talet, om familjen Lee och om hur deras framtid, en stilla vårmorgon, förändras för alltid. En lågmäld familj, en familj som hukar under det sociala arvets betingning. För de hade aldrig talat med varandra om det som låg och skavde eller att de tre barnen Lee betraktades som annorlunda i sin homogena skola eftersom fadern James Lee var född av kinesiska föräldrar.

Det är intelligent och innerligt ömsint skrivet. Celeste Ng har lyckats skildra ett mångfasetterat familjedrama utan att ta parti, utan att utse en syndabock. Det är en strålande debut om ett av människans vanligaste misstag, att se sina barn som en spegelbild av sig själv. Hon kryper under skinnet på sina karaktärer, hon vänder ut och in på dem och på deras bristande föreställningsförmåga, så att det river i magen. Det är kort sagt en lysande debutroman, tät, välskriven och redigerad till perfektion, inte ett onödigt ord. Den amerikanska originaltiteln är Everything I never told you, en titel som i hög grad berättar vad boken handlar om.

Om ni frågar mig så är Säg ingenting om Lydia snäppet bättre och även flera snäpp mörkare än Celest Ngs Små eldar överallt som kom på svenska förra året. Båda böckerna passar utmärkt som bokcirkelböcker, finns massor att prata om.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2020. Översättning av Anna Strandberg.

Publicerat

Bokfrukost om Fåglarna

Nu säger jag något om covid-19. Hur tillvaron för alla är så annorlunda och märklig. Jag som frilansar kan sitta på hemmakontoret precis som vanligt, men nu med skillnaden att min make sitter i ett annat rum och jobbar och att alla fritidsaktiviteter är inställda. Rutiner och hållpunkter (3-kaffe) för de ganska lika dagarna framåt.

Jag tänker på det när jag läser Fåglarna. Hege och Mattis som bor i sitt hus någonstans på norska landsbygden och sällan träffar någon, om det inte är nödvändigt. Hege stickar för försörjningen. Mattis, som är eljest, har försökt att göra dagjobb åt bönderna för att kunna bidra. Men det är svårt. Han vill helst inte. Varje dag. Vecka in och vecka ut. År in och år ut.

Så kommer förändringar. Morkulledraget har flyttat sig att flyga över just deras hus. En fågel blir skjuten. Två flickor från långt bort är snälla med Mattis som så törstat efter social närhet. En man kommer till huset och Hege ser möjligheter till något annat i livet.

Frukostbokklubben samtalar digitalt den här gången. Framför mig på skärmen är rutorna med välbekanta ansikten. Jag tänkte skriva flimrar, men det gör det inte. Min dator är perfekt. Däremot glimrar det när kloka kvinnor formulerar sina tankar om läsningen. Vi pratar om det enastående om att så konsekvent låta läsaren vara i Mattis huvud, i hans språk och vindlande tankegångar. Om hur ensamma de är på sin gård, hur de törstar efter någon att prata med som inte dömer eller annat.

En timme senare släcks de där rutorna en efter en. Jag tror att vi är tämligen överens om att Fåglarna är One of a kind och att en bra bokfrukost är en bra bokfrukost även på zoom.

Fåglarna av Tarjei Vesaas. Utgiven 1957. På nytt av Norstedts 2019 i ny översättning av Staffan Söderblom.

Publicerat

Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russel

Vanessas tragiska öde skär som en skalpell. Hon är 15 år när hon möter sin groomer och förövare. Han är 42 och lärare i engelska på den internatskola där Vanessa går. Med skicklig och hänsynslös förslagenhet får han henne snabbt övertygad om att hon är medansvarig för deras relation. 17 år senare när världen svämmar över av metoo-berättelser är hon fortfarande fast i sin övertygelse att deras förhållande initierats lika mycket av henne som av honom.

Den nakna obarmhärtiga skildringen av groomingens mekanismer smyger sig på läsaren och lämnar ingen ro. Själv blir jag totalt uppslukad av mörker och smärta. Min mörka Vanessa är den starkaste skildring av sexuella övergrepp jag läst, förmodligen därför den inte fokuserar på det själva fysiska övergreppet, utan på förförelsekonsten och det psykologiska spelet mellan en pedofil och hans offer. Under läslyssningen, (boken är fint inläst av Angela Kovacs), tänker jag på de två unga män som förra året berättade om de övergrepp som Michael Jackson utsatt dem för när de ännu bara var pojkar. Världen frågade sig varför de tidigare förnekat att övergrepp ägt rum och varför de berättade först så många år senare. Svaret går att finna i denna nyanserade och mångbottnade roman.  

Till sist, jag har alltid avskytt Lolita av Vladimir Nabokov, nu avskyr jag den ännu mer eftersom det är romanen som Jacob Strane, förövaren, ger till Vanessa och som hon under många år läser som en romantisk kärleksroman.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2020. Översatt av Emö Malmberg.