Inlägg

Publicerat

Ålevangeliet av Patrik Svensson

Oändligt mångbottnad bok om hur ålen i alla tider gäckat människan och hur den än i dag är ett olöst mysterium. Vetenskap, historia och Patrik Svenssons egen barndom bildar fond till den vackra och omsorgsfullt formulerade texten. Bara efter någon sida var jag totalt uppslukad och i en vecka eller två var jag besatt av ålar. I skrivande stund har jag lugnat mig lite men faktum kvarstår att ålen, som jag knappt ägnat en tanke åt förut, är för mig ett mytiskt djur.

För inte visste jag att det fanns något som kallas ålfrågan, eftersom vetenskapen trots idoga försök misslyckats med att få fram väsentlig fakta om ålen. Man vet (?) att ålen föds och dör i Sargassohavet men ingen har någonsin sett en ål på denna plats. Många har försökt lösa ålens gåta, bla. psykoanalysens fader Sigmund Freud. Jodå, men den gode Sigmund nådde inte fram utan fick ägna sig åt psykoanalys och penisavund i stället. Det spekuleras i boken om ålen kanske varit en inspirationskälla till avundsteorin? Andra som studerat ålar är den danske vetenskapsmannen Johannes Schmidt vars forskning, lustigt nog, möjliggjordes av Carlsbergs bryggerier i Köpenhamn.

Som pojke fiskade Patrik Svensson ål tillsammans med sin far. Hans barndomsminnen och hans fina skildring av fadern genomsyrar boken jämsides med faktaavsnitt. Så här ett par veckor efter avslutad läsning är jag fortfarande förundrad över Ålevangeliet. Jag häpnar över hur lekande lätt den mångfacetterade texten flyter och hur jag som läsare smälter in i boken och upplever  barndomsminnena, vetenskapen, ålen, dronten och sjöelefanten.  Det två sistnämnda är sedan länge utrotade av människan vilket kanske också ålen, efter 40 miljoner år i haven, kommer att bli.

En Augustnominering för Ålevangeliet borde vara oundviklig.
(Extra kul är förstås att Breakfast Book Club är ambassadörer för just faktakategorin i år).

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2019. I skrivande stund såld till 33 länder.

Publicerat

Jag tänker på nötskrikor

Helsingfors är en fantastisk stad. Nästan var man än går finns intressanta hus, parker och stråk att undersöka. Arkitektur. Restauranger. Caféer. Människor. Det är det ena.

Det andra är att jag tycker om anteckningar av dagbokskaraktär där författaren upplever och reflekterar över vardagen.

Det är därför jag tycker om att läsa Jag tänker på nötskrikor. I anteckningar från 2013 till slutet av 2018 möter jag texter där författaren tänker klokt, filosoferar intressant och kommenterar sina betraktelser. Ibland med humoristisk underton, ibland med svart allvar. Här resoneras om konsten, litteraturen och stundtals blir läsningen tidskrävande eftersom jag googlar efter bilder och författare som jag vill veta mer om.

Nötskrikorna då? När jag själv promenerar, vare sig det är i staden eller på landet, kan jag inga namn på fåglarna jag ser, och jag strävar ständigt att lära mig. Men det är som om namnen aldrig fastnar. Ett svart hål i hjärnan. Svart fågel, spräcklig fågel och aldrig någonsin sitter de stilla tillräckligt länge för att jag ska hinna tänka efter. Det är antagligen därför jag extra mycket uppskattar vardagsskildringar där betraktaren verkligen kan sina fåglar. Och Helsingfors är full av dem.

Någonstans läser jag en recension som klagar något på vikten och menar att det blir lite för mycket mataffärer på bekostnad av samhällsbetraktelser. Som att det skulle göra det tråkigare eller mindre intressant. Så tycker inte jag. Det här är skarp skrivning som dessutom gör mig beredd att beredd att sätta mig på båten igen för att vara i staden igen

Det är sannerligen inte många som kan göra konst av sin vardag. Vill man räkna så går det nog fort. Michel Ekman är en av dem.

Jag tänker på nötskrikor. Michel Ekman. Utgiven av Schildts & Söderströms 2019.

Publicerat

Fröken Island av Audur Ava Ólafsdóttir

Hekla är döpt efter en vulkan, skildringen av hur hon kommer till världen i bokens första kapitel är helt underbart skrivet, med en nästan naturlyrisk ton. Hon växer upp på Islands landsbygd på en bondgård omgiven av lavafält.  1963 sätter hon sig på en buss till Reykjavik tillsammans med en bok av James Joyce, hon ska förverkliga sin dröm om att bli författare. I Reykjavik väntar hennes vänner Isey och Jon John på henne. Som alltid i Ólafsdóttirs böcker låter hon karaktärerna avslöja sitt själsliv genom monologer.

Isey som nyligen blivit mamma är plågad av ensamhet och den förutbestämdhet som hennes äktenskap för med sig. Jon John den homosexuelle sjömannen är misshandlad och pinad av sin homofobiska omvärld. Hekla själv säger inte så mycket, hon lyssnar, skriver och inleder ett förhållande med en ung man hon kallar poeten, en aspirerande författare. Att Hekla också skriver håller hon hemligt för poeten. Reykjavik 1963 är endast för män, det enda Hekla egentligen uppskattas för, är sin skönhet.

Jag tycker väldigt mycket om Ólafsdóttirs romaner, jag tar alltid hennes karaktärer till hjärtat. Jag är dock lite fundersam över Hekla, hon är ingen karaktär med djup, hon tycks istället fungera som katalysator för de andra. Fast jag gillar henne ändå och jag gillar den ganska mörka stämningen i boken. Reykjavik är satt på undantag som i limbo och bara läsaren vet att alldeles snart kommer det omvälvande 60-talet att ta över även Island och kanske finns det hopp för både hemmafruar, homosexuella och kvinnliga författare. Tror Fröken Island är en utmärkt bokcirkelbok, (precis som alla Ólafsdóttirs böcker), inte minst slutet är intressant att avhandla. Jo, jag funderar fortfarande över slutet.

Utgiven på Weyler förlag 2019. Översättning Arvid Nordh.

Publicerat

Bokfrukost om Poste restante – ett brev till Locmaria

Höstens tema på frukostbokklubben är hus, ett brett tema där man kan fösa in det ena och det andra. Brevlådor till exempel. Vi har läst och diskuterat Poste restante – ett brev till Locmaria av Lorraine Fouchet där brev och brevlådor har en central plats. Ingen av oss var särskilt översvallande efter läsningen och menar att hennes Mellan himmel och Lou är så mycket bättre.

Romanen handlar om en kvinna vars pappa dog innan hon var född. Trodde hon. Men det visar sig att det är oklart vem pappan är och det kan vara en man på ön Groix i Bretagne. Dit åker hon och livet tar en annan riktning.

Ett axplock kommentarer:

Sökt språk som står mellan mig och berättelsen
Lite för enkel handling
Känns ibland konstruerad, för många berättarstilar
Platt, den lyfter inte
Karaktärerna är stereotypa, inte minst mamma och gudmor
Feelgood ska vara som i en sagovärld
Logiska luckor
Tänker också leka att min elcykel är en häst
Kul med en talande brevlåda
Tyckte inte om den talande brevlådan
Tror att vi som svenskar missade en del litteraturreferenser på den franska ön Croix
Mamman Livia var ju en häxa!
Kul med en fransk feelgood, har läst alldeles för många brittiska

Vi diskuterar också det här med feelgood-genren. Hur intresset för den går spikrakt uppåt och att det kommer allt fler svenska romaner som är bra. Men är det fortfarande så att det är lättare att ”köpa” handlingen i utländska feelgood-romaner än svenska? Så här skrev Maggan härförleden:

”Det är svårt att skriva kärleksromaner som utspelas i Sverige för en svensk publik. Läsarna tenderar att ha stora krav på realism i svenska feelgood/romance-romaner, medan de i översatt litteratur helt motsägelsefullt kan svälja vilket osannolikt scenario som helst, framförallt från brittiska författare. ”

Vad säger ni?

Poste restante – ett brev till Locmaria . Lorraine Fouchet. Utgiven på Sekwa 2019, i översättning av Anna-Stina Johnson