Inlägg

Publicerat

Alla är ledsna nuförtiden av Bart Moeyaert

Att läsa en text av Bart Moeyaert är som att se en film, orden målar bilder, skeenden och inte minst ljud för läsarens inre syn. Tonåriga Bianca har nyss fått veta att hennes pappa och hans nya kvinna inte vill att hon bor hos dem lika ofta. De tycker hon är ”svårhanterlig” och hennes mamma lägger till att Bianca är en flicka som man behöver en bruksanvisning för att förstå sig på. Mamman misstycker dock inte, hon var själv likadan i den åldern. Bianca själv vill mest få stopp på alla tankar som far runt i hennes huvud. Hon låtsas gå på promenader men i själva verket har hon ett gömställe i grannens trädgård där hon kan vara helt för sig själv.

Alla är ledsna nuförtiden utspelas under en enda eftermiddag i Biancas liv. Hennes lillebror, svårt sjuk på grund av ett hjärtfel, har en ny kompis på besök och kompisens mamma visar sig vara skådespelerskan som spelar Biancas favoritkaraktär i en TV-såpa. Eftermiddagen flyter på medan Bianca på klarsynt tonårsvis betraktar de vuxnas värld mot en bakgrund av pojkarnas vilda, ljudliga och otyglade lek. Älskar skildringen av pojkarnas upptåg och deras absolut otyglade glädje över att låtsas och leva i en fantasivärld.  Jag älskar också att befinna mig i Biancas huvud även om det är smärtsamt. Känner igen så mycket av mig själv i henne. Bart Moeyaert är fantastiskt väl värd det Almapris han belönades med 2019.

Och jag kom ju faktiskt att samtala med honom en liten stund på bokmässan i Göteborg. Jag hade hört honom tala på invigningen och skyndade efteråt till montern för att köpa boken om Bianca. När jag betalade ropade tjejen i kassan på Bart som stod strax intill. Han var charmerande och humoristisk, skrev av mitt namn från mitt visakort och det var nästan rörande hur enormt lycklig han var över Almapriset. (Bob Dylans raka motsats!)  När jag några timmar senare återvände för att lyssna på en intervju med honom, kände han igen mig och hojtade: Hello, you  don´t wanna return the book do you? En så fin författare och en underbar bok!

Översatt av Annika Johansson och utgiven på Gilla böcker/Lilla Piratförlaget 2019

Publicerat

The Dutch House av Ann Patchett

Månadens recension av @bokcillen alias Cecilia Agemark!

En bok om ett hus – kan det verkligen vara något? Ja, snabbt så inser man att det verkligen kan vara något.

Efter andra världskriget lyckas dittills fattiga Cyril Conroy att genom tur och skicklighet få ihop så mycket pengar att han kan köpa The Dutch House (kallat så på grund av att föregående ägare kom från Nederländerna) till sin fru. Huset byggdes av de förra ägarna efter att de tjänat stora pengar på cigarretter under andra världskriget.

Boken handlar egentligen om nästa generation Conroy: Danny och sju år äldre Maeve. Vi får följa syskonen under fem decennier. Berättarrösten tillhör Danny och han för fram historien med mycket värme och humor. När han är väldigt liten försvinner mamman ur deras liv utan att ta farväl och sedan dör pappan när sonen är 15 år gammal. De sista åren i livet var Cyril gift med Andrea, en mycket yngre kvinna som var besatt av huset sedan tidigare. Styvmodern ser till att hon ärver huset och att barnen blir utkastade. Det enda som betalas är Dannys utbildning, annars är syskonen utfattiga, precis som deras föräldrar var en gång i tiden.

Jag upplever detta som en bok med många existentiella frågor; hur väljer man till exempel att hantera en sådan oförrätt som att bli av med hela sitt rättmätiga arv? Kan man förlåta och gå vidare i livet? Ann Patchett lyckas väldigt väl att skildra människors inre genom deras handlingar. Karaktärerna är komplexa, det är inte tal om några schabloner. Snarare än händelsestyrd är boken styrd av valen vi gör här i livet. Och ännu mer handlar den om hur vi väljer att hantera olika situationer. För visst kan man välja att göra på olika sätt? Danny och Maeve är väldigt tajta men har lite olika inställning. Som läsare inser man att man kanske själv hade hanterat situationer på ett helt annat sätt.

För mig var The Dutch House årets första fullpoängare! Varenda sida i boken är en njutning. Det är en lugn berättelse men aldrig tråkig. Det här är en bok som jag kommer att bära med mig länge; det starka bandet mellan Danny och Maeve och deras med- och motgångar. För att inte tala om huset som hela tiden finns med i bakgrunden. Det hade jag verkligen velat besöka!

För dem som gillar att lyssna på ljudböcker lär dessutom Tom Hanks göra en fantastisk inläsning! Jag hoppas verkligen att den blir översatt till svenska. För dem som vill läsa annat av författaren på svenska redan nu så finns tre av hennes böcker översatta på Norstedts.

Vet att jag har en oläst Patchett någonstans i mina gömmor så den ska jag ta fram och läsa så fort jag får tid över. Man kan ju inte annat än att gilla en författare som dessutom är delägare i en oberoende boklåda i Nashville, eller hur!?

Mer information om boken finns här.

Publicerat

Årsboken av Sven Olov Karlsson – tolv noveller, en för varje månad

Språket är underbart, exakt, uttrycksfullt och krumeluriskt med total avsaknad av onödiga ord. Ömsint skildras människor som sällan tar plats i litteraturen. En subtil, mörk men vänlig humor kan skönjas mellan raderna. Jag berörs djupt av dessa tilltufsade existenser som faktiskt representerar de allra flesta av oss.

Som i all god novellkonst finns berättelsen mellan raderna, så mina försök till kortfattade introduktioner nedan är just ”mina. Du som läsare kan uppfatta något helt annat.

Januari: En äldre kvinna som förtvivlad gömmer sig under ett hyreshus, lyckas ta sig därifrån och upp på en buss som rattas av en vänlig chaufför. Karlsson kallar bussen för farkost.

Februari: Den av kommunen beslutade feministiska snöröjningen orsakar problem med en grind på en förskola, medan barnskötaren Iris läser icke politiskt korrekta sagor för barnen.

Mars: I ett kontorslandskap med journalister sitter en man som driver en suspekt sajt. Hans manbun, (hårknut), påminner mest om en slarvigt knuten soppåse.

April: Drottninggatan vid terrordådet. Kvinnor av helt olika sort räddar sig in på Lindex.

Maj: Sylvias föräldrar ska gifta sig på ett skräckbröllop. Sylvia har sin egen skräck, brodern Tage, som kör slut på precis alla vuxna i sin omgivning.

Juni: Son utan körkort kommer hem till Dalarna där hans far, bilfantasten, är döende. Med sig har sonen en ytterst praktisk och kompetent fästmö. Själv får jag alla mina fördomar om bilentusiaster bekräftade.

Juli: Novellen heter som boken, Årsboken.  En änka kämpar på med jordbruket efter att hennes man dött. I hennes ägo finns ett antal årsböcker vari hennes makes farfar skrivit in vädret och temperaturen varje dag under många år. Vemodet eller rent av missmodet härskar novellen igenom. Jag avskyr änkans snikna granne. 

Augusti: En skolflicka skriver uppsats om familjens sneda utedass. Läraren är i extas över den fantastiska texten, klasskamraterna är det inte. Dessutom råkar flickan av misstag få kontakt med en sekt.  

September: Stewarden Kevin sitter på Gatwick och är standby. Tre minuter innan han kan åka hem kallas han in för tjänstgöring. En novell om arbetsvillkoren för kabinpersonalen i flygbranschen. Sven Olov Karlsson kan skriva om precis allt och göra det till sitt.

Oktober: En far och hans son söker tillflykt i sin lantliga stuga. När strömmen går och paniken ligger på lur lyckas de få tag på ortens mest oförfärade odugling till hantverkare.

November: Att vara egenföretagare med deadline och drabbas av ett akut njurstensanfall är inte nådigt. Men egenföretagare är sega rackare.

December: Om att befinna sig i en jättematvaruaffär några dagar för julafton. Att tappa bilnycklar, bli kissnödig och få sin bil stulen. Även här kallar Karlsson bilarna för farkoster.

Gillar att Sven Olof kallar bussar och bilar för farkoster, hädanefter ska jag också göra det. ”Är farkost 113 fast i köerna?” ska jag fråga någon av mina väntande medpassagerare när vi som vanligt småhuttrande väntar på bussen som aldrig tycks komma.

Utgiven på Natur & Kultur 2019.

Publicerat

Bokfrukost om En halv gul sol

Oj vilken författare hon är, Chimamanda Ngozi Adichie . Det är vi rörande överens om under den senaste bokfrukosten när vi diskuterar En halv gul sol. Romanen utspelar sig i Nigeria under 60-talet där vi får följa några människor i det inbördeskrig som råder.

Av olika skäl var vi inte så många den här morgonen (läs sjukdom och signalfel) så samtalet hann få flyta i väg från boken och kom att handla om Afrika i allmänhet. Vi pratade också om boken Miljardlyftet av Anders Bolling och Erik Esbjörnsson som är intressant att läsa för att förstå det som händer på den stora kontinenten idag.

Om En halv gul sol vi sa vi:

  • Romanen är så välberättad. Detta att röra sig mellan det tidiga 60-talet när drömmar om frihet var så intensiva, och slutet av seklet när kriget närmade sig sitt slut.
  • Få romaner är värda så många sidor.
  • Människorna förändras av kriget. Gränserna flyttas hela tiden för vad man kan stå ut med hos sig själv och andra. Vad man aldrig trodde man skulle göra, det gör man.
  • Adichie skildrar vad som händer under ett krig, på individnivå.
  • Konflikten med systern blir helt oviktig.
  • Man bygger upp en relation till varje karaktär.
  • Otroligt gripande och berörande roman. Den är så allmängiltig. Här är det Nigeria. Det kan vara vilket krig som helst.

Nästa bokfrukost är den 19 mars då vi diskuterar En sista vinter av Håkan Norebäck.