Nu har vi plöjt oss igenom den tredje delen av Om uträkning av omfång. I augusti kommer nummer 4 (av 7) och vi längtar förstås. Det är Tara Selter som är huvudperson. Eller kanske ännu hellre tiden. För tiden har hakat upp sig och dagen 18 november upprepar sig om och om igen. Obs att vi spojlar bok 1 och 2 här.
Ann-Sofie: När vi diskuterade den första delen pratade vi om att vi innan läsningen undrade hur det var möjligt att skriva en hel roman om ett och samma datum, om upprepning och evighet, utan att tråka ut en läsare. Efter bok två förstod vi än mer hur enastående den här berättelsen är. Och efter tre böcker om Tara Selter vet vi ju att det är fantastiskt. I slutet av bok två dök Henry upp. Det blir ju världens grej. Tänk att hitta någon att dela denna märkliga upplevelse med. Vad säger du om Henry?
Maggan: Spontant tycker jag att han är en rätt trist typ som dock kompletterar Tara alldeles utmärkt. Deras studier och diskussioner passar dem båda som hand i handsken men leder dem knappast framåt med att försöka läsa mysteriet avseende deras belägenhet. Varför just dessa två tänker jag? Tänker sedan att det kanske är en dystopi jag läser? En litterär sådan.
Ann-Sofie: Jag önskar att det inte är en dystopi. Inte för att jag särskilt längtar efter ett lyckligt slut, men inte heller undergången. Nummer tre är 200 sidor lång, men det tar tid att läsa ändå. Mycket filosofiska och för livet väsentliga tankar och diskussioner förs som får mig att stanna och tänka.: Hur ser jag på det här. Språket är fullkomligt lysande i Ninni Holmqvists översättning. Är det någon särskild händelse som du fäster dig vid i i bok tre?
Maggan: Taras kärlek och längtan efter sin man väcker djup medkänsla hos mig. Att hon söker upp honom och försöker få honom att förstå och att han glömmer så fort det blivit en ny 18 november. Men Taras och Henrys liv går vidare trots förluster av nära och kära, jag tänker nu på att en ny personlighet kommer in på arenan. Jag blev definitivt överraskad och imponerad av Balles uppfinningsrikedom, genialt!
Ann-Sofie: Verkligen! Jag sörjer också, för Tara och Henrys del, deras förluster. Kommer de bli äldre, kommer de dö? Nu med ännu en omvälvande cliffhanger i bokens absoluta slut ser jag hur svår tillvaron kan riskera att bli i del fyra.
Maggan: Ja, själva berättelsen tycks som enkel men det är den inte utan tvärt om. Och en icke väsentlig del av det hela är att jag tror på den. Jag tror lika mycket på Balle som på låt säga John Ajvide Lindqvist eller Marlen Haushofer som skrev Väggen.
Vi ser fram emot del 4 i augusti.
