Vittneslitteratur

Jag läser en tunn svart bok. Sioma Zubickys skildringar från deporteringen och vistelsen i Auschwitz och andra läger är lika obegripliga som andras berättelser. Här kontrasteras det mot det glada, arbetssamma cirkusliv han lever. Länge klarar sig familjen undan genom att vara underhållning för krigsherrarna.

I en stor lägenhet mitt i Cherbourg satt de under bombanfallen med öppet fönster och ljuset på,på alla sätt utmanade ödet. Där satt vi, min far och jag, bland dessa galningar. Min far spelade gitarr och sjöng ryska zigenarromanser […] Vi var inkapslade i något slags förtrollade kammare där döden inte tycktes nå oss.

Men till sist går det inte att komma undan. De trycks in i en av de många boskapsvagnar som rullar mot lägren.

Boken är tunn och svart. Tunn i format, svart till innehåll. Och genom att placera det svarta i ett färgglatt sammanhang tror jag att Zubicky kan nå de ungdomar boken han vänder sig till. Se upp, säger han. Gränsen mellan den glada cirkusen och lägrets galenskap är hårfin.

Med förintelsen i bagaget. Sioma Zubicky. Utgiven första gången 1997, min utgåva av Bonnier Carlsen 2002

Läs också om Per Agne Erkelius Hotel Galicja.

Tamara Drew av Posy Simmonds

Jag har inte läst särskilt mycket grafiska noveller men fastnade direkt i Posy Simmonds berättelse om Tamara Drewe. Kanske var det för att Posy Simmonds faktiskt blandar serieformatet med längre texter som gör att man dras in i berättelsen snabbt. Jag gillar att läsa serier men ibland kan jag tycka att det går lite för fort och att serier saknar djup men inte här.

Berättelsen om Tamara Drewe gick från början som serie i tidningen The Guardian i 100 avsnitt. Jag fick möjlighet att träffa Posy Simmonds på en middag häromdagen och hon berättade att hon började teckna serier för The Guardian redan på 70-talet men då på kvinnosidorna och ritade serier för medvetna jämställda kvinnor som enligt Simmonds strävade efter att ”be perfect mothers, save whales and the environment”.

Så småningom började hon även teckna för kultursidorna och blev uppmanad att införa något litterärt i sina serier och så föddes populära Tamara Drewe.

Den utspelar sig utanför London på landet på en gård dit författare kan åka på skriv-retreat. Stället drivs av kända författaren Nicholas Hardiment och hans fru Beth. Nästgårds flyttar Tamara Drewe in och blir katalysator för en rad händelser och påverkar folket i byn på olika sätt. I serien finns något för alla åldrar och det gör den verkligen unik. Det finns djup i karaktärerna och språket är underbart. Teckningarna går i dova, mörka färger och mycket skuggor vilket också speglar handlingen. Jag blev fast i storyn på en gång.

Posy Simmonds säger själv att hon gillar seriens format för att man kan berätta en historia i tystnad och karaktärerna blir tredimensionella. Hon visar även tidiga bilder och skisser. Både från Tamara Drewe och från hennes tidigare bok Gemma Bovary.

Tamara Drew ges ut i Sverige av Wibom Books.

 

Tidiga skisser av Tamara Drew. En inspirationskälla var prinssessan Diana som då levde.
Tidiga skisser, Tamara Drewe.
Så här såg det sen ut i The Guardian.

Middag i seriens tecken

Igår var jag bjuden på exklusiv middag med serietecknarna Posy Simmonds och Julieen Neel. Den förstnämnda var helt ny för mig men efter att ha läst hennes grafiska roman Tamara Drew är jag ett fan. Hon visade sig också vara alldeles bedårande  rolig och trevlig och svängde sig med brittiska uttryck som ”jolly good” och citerade 14-åriga londontonåringar på Londonslang.

Julien Neel var en väldigt fransk person i svart baskerliknande keps och som dessutom rökte pipa konstant inomhus. Hans serie Lou har jag och dottern med glädje sett på barnkanalen flera gånger.

Middagen hölls på Bistro Barbro med utsökt mat och vin. Rekommenderar ett besök och ät deras biff sashimi. Så gott.

Ett längre inlägg med recension av böckerna kommer så småningom.

På bilden ses Posy Simmonds signera min bok och jag står bredvid och ser spexig ut.

Skottlandsväskan uppackad

Regndusch

Glasgow. När jag ska göra mig tuff (och cool) och hård brukar jag sätta på mig ett svart brett hårband. Jag SER inte tuffare ut men jag KÄNNER mig så. I Glasgow-kvällen ville jag bära tre hårband. Det var skinn och smink och trasiga jeans och kedjor och blanka linnen. Även om alla jag träffade var trevliga var det ändå en hel del att tävla mot.

Gillar man shopping, uteliv och bra musik måste Glasgow vara perfekt. Vi bodde på ett skithäftigt hotell. CitizenM där inredning i såväl lounge som rum är så häftig och smart att det knappt går att återge. Sängens två gånger två meter var galet skön och med min mood control kunde jag ligga där och kontrollera i stort sett allting i rummet. Inklusive färgsättning och musikval.

Jag läser som bekant gärna om samma plats jag befinner mig på, och här kunde jag skrämt mig själv med Döden i Garnethill eftersom kvarteret hotellet ligger i är just Garnethill. Men på den här resan blev det bara läsning under flygresorna.  Det var så mycket intryck och historiska vingslag när jag åkte i pappa Lennarts fotspår att jag bara ville njuta och uppleva. Jag letade upp miljöerna ur hans fotoalbum och det kändes som att vara i en saga när jag hittade dem och tog nya bilder.

Här stod han. Och här står jag. Känslan!

Bortsett från guideboken blir det blott en bok jag bockar jag av från listan:  Världens väldighet och den ska få en egen bloggy endera dan.  Och så här efteråt får jag konstatera att jag skulle nog kunna ägna resten av mitt liv åt Skottland. Den här resan kan bara vara början.