Inlägg

Publicerat

Mitt berlinbarn

Frankrike i slutet av andra världskriget. Claire arbetar som ambulansförare åt Röda korset. Trots risker jobbar man stundtals också åt motståndsrörelsen. Räddar människor från fiendens straff och fasor. Just nu är Claire i Béziers. Grubblar över om hon ska acceptera ett nytt uppdrag eller åka hem till föräldrarna i Paris. Vid fronten finns hennes fästman Patrice och hon borde också besöka hans föräldrar.

Men det där ekorrhjulet med äktenskap, barn och rutiner. Nästan lite skamset vet Claire att kriget har besparat henne det. Det tuffa och riskfyllda arbetet innebär ju också en stor frihet. Hon är den hon vill. Hon gör som hon vill. Hon umgås med vem hon vill. I sina dagböcker skriver hon att hon längtar hem till föräldrarna men längtar hon efter Patrice? I Béziers njuter hon av att känna sig ”nyttig  och kanske till och med oumbärlig”. Freden närmar sig. Vad ska hon göra?

Och så:

I kväll regnar det, men jag är lycklig, för nu är jag fri. Jag bryr inte om Patrices smärta, som är oerhörd. Jag är gräslig och avskyr mig själv, men det bryr jag mig inte heller om. Jag är inte så värst gammal än. Jag ska åka till Berlin, och jag har allt att hoppas av livet. Jag behöver inget straff, jag visste inte bättre.

Med freden kommer nya arbetsuppgifter till Berlin. Claires dagar är fullspäckade med att hjälpa flyktingar och krigsskadade i staden. Berlins sektorgränser är svåra att passera. Vem är vän numera och vem är fiende? Jag sträckläser och lägger motvilligt undan boken när det är tvunget. Brev och dagböcker sammanvävs till en historia där kriget hela tiden är närvarande, men inte de blodiga scenerna, inte den utåtriktade politiken, inte de kända namnen.

Först på den allra sista sidan trillar den berömda polletten ner. Det lilla berlinbarnet föds och jag förstår att det här handlar om författarens mamma. Jag är så uppslukad av berättelsen att jag inte lägger ihop den enkla matematiken. Wiazemsky heter huvudpersonen Wiazemsky heter författaren. Bingo.

Men det spelar ju just ingen roll.

 

Mitt Berlinbarn. Anne Wiazemsky.  Utgiven 2009. På svenska av Elisabeth Grate Bokförlag 2012.

Publicerat

Fest i de japanska baden

Sofie Sarenbrant släpper sin tredje roman: Vila i frid.  Den utspelar sig på Yasuragi, Hasseludden och vi firade boken där med god dryck och japanska tilltugg och ett trevligt mingel.

Bokens omslag är gjort av Maria Sundberg. Det är effektfullt med den till synes lugna blåvattniga bakgrunden och de tre stenarna som utstrålar harmoni i kontrast med det bleka japanska kanji-tecknet för Död.

Grattis Sofie säger vi!

Publicerat

Superhjältar

Andrew Kaufman, en säregen och bra författare som Printz Publishing har i sitt stall. Igår kväll var det fest för att fira att All My Friends Are Superheroes numera finns i svensk översättning: Alla mina vänner är superhjältar.

Förläggaren (samt ett vackert bakhuvud)
Boken

 

 

 

 

 

 

Tidigare på samma förlag finns den fina lilla Den krympande hustrun.  Jag läste den förra sommaren i engelsk tappning, The Tiny Wife och var så nöjd efteråt! Nu ser jag fram mot att läsa den här.

Publicerat

Korparna

En annan lagårdsbacke

De är ständigt närvarande, fåglarna. De iakttas och beskrivs och blir en nyckel för att förstå Klas. Vi är på lagårdsbacken i tidigt sjuttiotal. Mamma, pappa och de två barnen. Man sliter för att få den lilla gården att gå runt. Men bit för bit förändras pappa. Blir manisk i veckor, svetsar skrot, slår sönder den, släpar fram rostiga metallstycken ur de mest oväntade gömmen. Efter kommer perioder av passivitet, han flyttar ner i pannrummet, distanserar sig.

På lagårdsbacken står familjen kvar. Skruvar på sig, vad ska de göra och måtte mamma orka.

Och fåglarna. Efter en stund kommer lusten att plocka fram krysslistan över trehundra fågelarter i Sverige, pricka av. Vi får veta att författaren själv inte kunde någonting om fåglar när han började att skriva sin roman. Just som Klas lärde också han sig från början, slog i böckerna, förstod allt mer.

I läsklubben pratar vi om den välskrivna texten,  den starka berättelsen, den kärleksfulla skildringen av föräldrarna, särskilt mamman, om äktheten och smärtan.  Jag håller med om alltsammans. Ändå får jag kämpa för att läsa med ett riktigt engagemang, kan inte säga varför. Kanske har jag för högt ställda förväntningar efter prisregn, vad vet jag.  Jag fastnar liksom i leråkern och kommer ingen vart.

Korparna. Tomas Bannerhed. Utgiven av Weylers förlag 2011. Jag läste den som e-bok.