Tre änglar och tre mirakel – Anithas egenutgivna historia

Bokresan tidigare i januari hade vi ett pass om egenutgivning och hur man gör om man vill ge ut sin egen bok. Med och berättade om hur hon har gjort var Anitha Östlund som bland annat ge ut boken Tre änglar och tre mirakel med hjälp av print-on-demandföretaget Papertalk.

Det här är en fantastisk historia om Anitha och hennes sambo Peters resa via missfall efter missfall och komplicerade graviditeter till färdig familj med tre underbara ungar och äntligen ett drömhus på plats. Boken är skriven i dagboksform och språket är härligt frisinnat och eget på ett mycket positivt sätt. Det finns flyt i texten och det är personligt skrivit. Jag hade läst lite recensioner innan som varnade för väldigt detaljerade upplevelser och ibland för privat, men jag reagerade inte alls utan tyckte bara att det tillförde historien liv och äkthet.

Det här är en pärla som ett förlag borde lägga vantarna på snarast. Boken är i behov av kraftig redigering. Den innehåller en del korrfel och skulle behöva fixas en del språkligt till ren svenska. Till exempel behöver den rensas på förkortningar, extra utropstecken, vid några tillfällen står det & istället för och och siffror är ibland utskrivna istället för bokstäver men det är petitesser för efter ett tag slutar man bry sig eftersom historien är så fängslande.

Dock saknar jag tidsangivelser. Jag önskar varje dagbokanteckning från graviditeter inleddes med vilken vecka + dag som Anitha befann sig i. Boken säger sig vända sig till kvinnor i samma situation och för mig som har en snarlik historia känns sånt viktig för att kunna jämföra eller känna igen sig. Jag skulle också önskat att en del bifigurer presenterats, nu blir de anonyma figurer.

Jag önskade nästan jag var redaktör på ett etablerat förlag med massa pengar för då skulle jag kasta mig över den här boken för att redigera den, låta författaren lägga ut texten på flera ställen och sen ge ut den brett. Jag tror föräldrapar som kämpat för sina barn och inte haft graviditer som varit någon dans på rosor skulle vilja läsa den.

Anitha Östlund har också gett ut novellsamlingen Pappersskärvor med hjälp av Papertalk.

En osynlig

Snyggt omslag, eller hur!

I somras började jag en Stieg Trenter-omläsning. Tidstypiska brott och stockholmskildringar lockar. Samma skäl fick mig att vilja läsa den alldeles nyutgivna En osynlig. Romanen utspelar sig till att börja med i Stockholm 1928, dvs betydligt tidigare än Trenters böcker. Ett brutalt mord på en flickunge är upptakten och kommissarie Stierna blir utredare tillsammans med en lång rad kvalificerade poliser. Genom traditionellt polisarbete kommer de gärningsmannen på spåren, men han gäckar dem. Försvinner, glider dem ideligen ur händerna. Läget blir alltmer desperat.

Omväxlande låter författaren oss också kliva tjugofem år fram i tiden, strax innan preskriptionstiden för mordet går ut. Vi möter  Stierna igen, nu på ett pensionat i Visby. En journalist har sökt upp honom för ett tidningsreportage kring olästa brott. Genom det växelvisa berättandet förstår läsaren att mördaren aldrig hittades. Man var nästan säker på vem det var, men lyckades inte fånga personen. Den unge Stierna levde sitt liv med Karolina men i Visby-berättelserna framgår att de skiljdes åt. Hon lämnade honom helt enkelt och han är en ganska bruten, desillusionerad man, närmast fixerad vid det ouppklarade mordet.

När jag börjar läsa romanen får jag stundtals Trenter-känsla men jag tror jag bara luras av alla manliga poliser, av trenchcoates och hattar, av svartblanka bilar och gammaldags teknik. Berättandet är långsamt och detaljerat (och ibland lite segt). Minst lika mycket som mordet på Ingrid och jakten på mördaren får ta plats, utvecklas den psykologiska berättelsen om kommissarien och hans liv. Researchen är noggrann  och det enda i miljön (tror jag) som låter läsaren förstå att det är en bok skriven så långt senare är att författaren stannar upp vid vissa detaljer som till exempel genomgång av vilka cigarettmärken som finns hos tobakshandlaren.

Jag får kort och gott bli imponerad av en debuterande författare som levererar en välskriven bok om en tidsperiod som inte är så vanlig (ens finns?) i kriminalrepertoaren. Dessutom ro i land,  inte bara hela den historiska aspekten,  utan också att först i den allra sista meningen avslöja gåtan. Bravo.

En osynlig. Pontus Ljunghill. Utgiven av Wahlström & Widstrand 2012.

Årets boktipsare

Ann-Sofie och jag besökta prisutdelningen av Årets boktipsare på Kulturhuset på torsdagskvällen. Det bjöds på lite författarintervjuer, bubbel, snittar och en välfylld bokpåse. Bland de fem nominerade fanns bland annat bloggen Tonårsboken.

Av en omröstning, där Breakfast Book Club var en av femton nominerade,  röstades fem finalister fram och vinnaren utsågs av en jury. Vi fick på kvällen veta att Breakfast Book Club faktiskt kom på sjätte plats. Precis utanför finalisterna och vi missade en fin tulpankvast och diplom.

Vann gjorde Kerstin Rydén som på sin arbetsplats med 350 anställda upprättat ett bibliotek där personalen kan låna böcker. Mycket initaitivrikt!

Här är lite bilder från kvällen:

Årets boktipsare


Elin Ek boktipsade 70-tals barnbok


Tecknaren och författaren Nina Henningsson


Tecknaren Johan Unenge


Alla finalisterna


Vinnaren Kerstin Rydén var glad


Kvällsmat

The fault in our stars

Från tanke till handling är vägen mycket kort när det gäller e-böcker. Jag hann knappt läsa Johanna Lindbäck ord om John Greens roman The fault in our stars förrän den var nerladdad till min iPad.

Hazels cancer gör att hon ständigt måste ha en syrgastub med sig. Men vadå, hon lever ju! Som genom ett mirakel efter den där natten för några år sedan då hon var så sjuk att alla fick säga adjö till henne. Undrens tid, jojo. Hon överlevde, är sexton år nu men går inte i skolan längre.  Mamma har slutat jobba för att kunna ta hand om Hazel. Det blir ganska ensamt att vara hemma så mycket förstås. I brist på vänner läser hon. Hennes absoluta favoritbok är An Imperial Affliction av Peter van Houten. Den boken måste vara skriven av ett geni, hävdar Hazel.

För att Hazel ska träffa några andra än sina föräldrar bestämmer de att hon en gång i veckan ska gå i en samtalsgrupp med andra cancersjuka ungdomar. Hazel går dit, men med stor skepsis. Vad kan vara mer deprimerande än att höra andra ungdomar prata om cancer. Men snart träffar hon Augustus som har ett och ett halvt ben (snygga) efter en amputation.  Det dröjer inte lång stund förrän hon lånar ut sin An Imperial Affliction till honom (och han lånar henne sin The Prince of Dawn). Frågan bränner snart till: Kan Hazel verkligen utsätta Augustus för sig själv? Hon ska ju dö, liksom! Kan hon verkligen ta på sitt ansvar att låta honom bli kär och sen låta honom bli ensam och övergiven när hon är död?

Det här är ingen sentimental berättelse. Men den är självklart sorglig därför att sjukdomen, döden och sorgen oavbrutet är närvarande. Men det är kärleken också. Och litteraturen, inte minst.  De lever sina liv allesammans, så gott det går.

Inklusive Peter van Houten…

Uppdaterat: Jag gillar romanen jättemycket! Den har en och annan svacka, men jag tycker om karaktärerna så mycket inklusive alla föräldrar. Så fint gestaltade!

The fault in our stars. John Green. Utgiven av Dutton books 2012. Jag läste e-bok-utgåvan. I en sittning!