I-landsproblemet, eller hur sorterar du din bokhylla?

Har man för många böcker eller bara en för rörig bokhylla när man överväger att låna en bok på biblioteket istället för att leta upp den i bokhyllan?

Vilket föranleder nästa fråga. Hur sorterar du din bokhylla? Efter storlek? Färg? Bokstavsordning? Pocket för sig? Efter genre? Eller som jag, efter huller-om-buller-metoden?

Apropå förra inlägget

Vilka är era bästa samarbeten mellan litteratur och andra uttryck? Och om ni fick spåna fritt, vilket är drömsamarbetet?

Jag ska fundera på vad jag tycker- Återkommer!

Män som gör saker tillsammans

Levi Johnston åkte hem till sin tjej för hon hade något viktigt att berätta. Han kom precis från hockeyträningen, hade garvat med polarna drömde om jakten till helgen. Men så blev allt fel. Helt plötsligt stod han inför det republikanska konventet och meddelade att han skulle gifta sig med Sarah Palins dotter.

Så det här måste naturligtvis bli en låt, tänkte Nick Hornby.

Detta är inledningen på Kal Ströms recension av albumet Lonely Avenue, med musik av Ben Folds och texter  av Nick Hornby. När jag tänker på det är kombon Hornby och Folds liksom nästan för självklar och blir därför rätt ospännande. De är liksom samma, men i olika konstnärliga genrer. Hur som helst var det så att Hornby skickade ett antal texter, inte gjorda med melodier i åtanke, till Folds, som sen rakt upp och ner gjorde musik inspirerade av texterna som han själv sjöng när melodierna var klara.

Texterna är typiskt Hornbyska, om kärlek, vardag, bitterhet, förlust,  med en självcentrerad känsla av att allt är en kamp. Och så finns det ändå en springa av lycka och mening som öppnar sig när man som mest behöver det. I alla fall oftast. Melodierna är precis som vi är vana vid från Folds, trall- och stämsångsvänligt med stundtals småröjiga refränger.

Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga om detta. Jag är inget jättefan av någon av männen, även om jag på senare år närmast motvilligt börjat hysa kärlek till Folds. Nick Hornby har jag läst, men aldrig fastnat riktigt för. Och visst, det är alltid kul när folk gör samarbeten, så OK jag hoppas på fler samarbeten, män och kvinnor emellan, över massor av genregränser.

Det är ju ändå fredag.

Håller svenskan på att dö?

Har varit på språksymposium idag om det svenska språket. Frågan som ställdes var ”Håller svenskan på att dö?” och så tog man upp anglofieringen och faran i att talspråket tar över i bloggar och twitter och webb-kommentarer. Som upplagt för språknörderi och elitism men dagens seminarium på JMK är mycket frisinnat och framåttänkande och hela panelen är nästan rörande enig om att svenska språket inte håller på att dö utan är mer levande än någonsin.

Man brukar ibland tala om att svenska språket är ordfattigt men språkvårdaren Catharina Grünbaum hävdar bestämt motsatsen. Hon säger att svenskan ligger på 20e plats bland de språkrikaste i världen. Det mäter man bland annat genom att mäta hur mycket svenska förekommer på nätet, i utgivning av tidningar, media och böcker. Man mäter bland annat omfånget på Wikipedia där svenskan är det 11e största språket. Det finns fem-sextusen språk i världen säger Catharina Grünbaum och 98% av världens språk är alltså mindre än svenskan.

För att ytterligare förtydliga detta så berättar hon också om en undersökning som gjorts där man mätt och jämfört språkomfånget hos Shakespeare och Strindberg. Shakespeare rör sig med ca 29 066 ord medan Strindbergs språkomfång är 119 288 ord.

Och nya ord tillkommer till svenskan hela tiden. Catharina Grünbaum menar att så fort man försvenskat och böjt ett utrikiskt ord så blir det svenskt. T ex ett ord som burka, som i dagligt tal blir ”burkan” eller ”burkorna”.

Hon välkomnar också ord som mejl, sajt etc och menar att det berikar språket.
– Det är inte farligt att lära sig många ord. Det finns inget dåligt med att kunna många synonymer och kunna välja mellan att använda e-post eller mejl, säger hon.

Kerstin Wixe, är kulturjournalist och ironiserar lite i sin presentation över att hon jobbar på ett ”Public Serviceföretag i allmänhetens tjänst”. Hon anknyter och bekräftar Strindbergs omfångsrika språk genom att berätta en anekdot om hur hon efter att ha jobbat med ett Strindberg-projekt i ett par månader och inte läst något annat än Strindbergs litteratur sedan var tvungen att avprogrammeras. Hon kunde inte läsa romaner från nutiden just för att Strindbergs språkbruk var så rikt jämfört med dagens romanspråk och det hon läste från idag kändes så fattigt. Det tog henne mer än ett halvår att komma ur det.

Medverkade i symposiet gjorde också chefredaktören för Språktidningen Patrik Hadenius, chefen för Språkrådet Lena Ekberg och bloggaren och copywritern Emi Gunér.

Hela symposiet kan ses i efterhand på JMKs bambuser-sida.