Inlägg

Publicerat

Bokfrukost om Den underjordiska solen

Vi faller för omslaget, det svarta hålet och den distinkta skivan i guld. Och det är i det svarta hålet vi sugs in och nästan fastnar. Här är en bok att läsa långsamt. Både för att njuta av språket och för att följa med i de olika tidsplanen.

Till sin barndomsby återvänder Mela. Det gamla hemmet har inte varit bebott de senaste åren men det iordningställs nu och hon inordnar sig i de kända rummen. Det är strax uppenbart att hon inte mår bra. Det är svart och tungt. Om och om igen återvänder hon till något som hände när hon var barn. Var det något med brodern? Var det något med att berget sög in henne?

Boken är poetiskt vindlande, säger vi. Fantastiska naturskildringar där naturen är något långt mer än något tyst sus. Naturen är full av mystik, drar och lockar. Men vi har också svårt att komma in i boken, att se framåtrörelsen. Kanske letar vi efter en röd tråd som inte finns. Och hoppet, finns det inte något hopp? Jag står utanför, säger någon, det är som om språket inte leder in i berättelsen utan i stället står i vägen.

Sakta tar vi oss framåt i samtalet om boken. Ibland tror vi att vi läst läst olika böcker, ibland samlas vi i fascination över formuleringar som är enastående. Är eniga om att den här boken ska läsas långsamt och eftertänksamt. Och i dagsljus.

Den underjordiska solen. Andrea Lundgren. Utgiven 2022 av Natur & Kultur

Publicerat

Skriften i vattnet av John Ajvide Lindqvist

Älskar Lindqvists böcker, inte minst den subtila humor som alltid finns gömd i hans texter. När han nu ger sig in i thrillergenren gör han mig inte besviken, jag älskar Skriften i vattnet och kommer att kasta mig över nästa del så fort den publiceras. 

Deckarförfattaren och före detta polisen Julia Malmros får till uppdrag att skriva den sjunde Milleniumboken, men till hennes bestörtning refuseras manuset. Efter en del ältande tar hon dock itu med boken igen, nu med helt nya karaktärer. Det kommer dock ett massmord i vägen för den forna kriminalkommissarien, i Stockholms skärgård sker på midsommarnatten en brutal massaker på Julias barndomsväns lantställe. Julia som bor på grannön och dessutom hittar kropparna blir inblandad. 

Refuserad blev också John Ajvide Lindqvist själv, när han fick uppdraget att skriva fortsättningen på Millenium. Han lät sig dock inte nedslås, utan arbetade om manuset. Nu när Skriften i vattnet är utgiven, kan det konstateras att den fått strålande recensioner och dessutom har deckarakademin nominerat boken i klassen årets bästa kriminalroman!

Förutom Julia Malmros finns även den unge mannen Kim Ribbing tydligt inspirerad av Lisbeth Salander. Han är ett maskrosbarn och en enstöring som kommer in i Julias liv av en slump. Han bär på mörka barndomsminnen vilket får honom att se de utsatta och hysa avsky mot översittarna. Han är en ofrivillig actionhjälte och trots det sistnämnda är han en klassisk Lindqvist-karaktär som vi trogna läsare känner igen. 

Jag ska snart läsa Karin Smirnoffs Havsörnens skrik boken som slutligen blev del 7 i Milleniumserien. Tror att även den är fantastisk och jag hoppas att vi kan undvika att jämföra de båda. Enligt Lindqvist själv var en av anledningarna till refuseringen humorn i boken. Kan det vara så att Lindqvists underbara förmåga att se och teckna världen med humoristiska ögon låg honom i fatet? 

Utgiven på Ordfront 2022. 

Publicerat

Naturliga beteenden av Golnaz Hashemzadeh Bonde

Omskakad och gripen slår jag ihop boken. Berättelsen om Lilly, det outsägligt ensamma barnet, går mig djupt till sinnes. Hon som när hon slutligen själv blir mor, är fylld av tvivel på sin förmåga att ”mödra”. Ordet mödra är ett verb som inte, i alla fall tills nu, funnits i svenskan. Mamma är något man blir, inte något man gör. Lillys mamma lever ensam med sin dotter och är oförmögen att mödra. Flickan lämnas vind för våg. När Lilly går på mellanstadiet börjar modern jobba natt, Lilly är ensam hemma under tiden. Mor och barn går om varandra, modern är hemma på dagen, dottern på natten. Ingen förutom kanske grannen Gunilla känner till arrangemanget. När de båda är hemma söker sig oftast modern till ensamheten i sitt rum.

Naturliga beteenden är Golnaz Hashemzadeh Bondes tredje roman och jag tänker att hon som författare går från klarhet till klarhet, för varje roman blir hon allt skickligare, allt bättre. Sparsmakat men ändå så uttrycksfullt förmedlar texten hur barndomen präglat Lilly till den hon är och den hon blir som mor. Rasande skickligt gjort!

Läs också Hashemzadeh Bondes fina debutroman Hon är inte jag 2012 och Det var vi från 2017. Den sistnämnda finns recenserad på bloggen och vi har även en frukostintervju att bjuda på.  

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2022.  

Publicerat

Christer Strömholms fotografier – Porträtt i Paris

Bar La Methode, Paris 1960. Christer Strömholm

Jag erkänner direkt. Att jag gick på visningen av Christer Strömholms fotografier beror egentligen inte på att jag är särskilt kunnig eller ens intresserad av fotografi. Däremot är jag intresserad av Paris, på 40-, 50-, 60-talen, ja alla tal om jag ska vara tydlig.

Med det sagt vill jag ge en stark rekommendation att se utställningen på Nationalmuseum. Det är så snyggt curerat. Nästan lite dunkelt i prången och med många små rum kan man känna Paris-känslan. Porträtten är enastående. Inte bara för sina motivs skull, utan lika mycket för konstnärligheten. En lång rad bekanta ansikten, och för all del obekanta, ansikten möter jag i det svartvita.

Jag hamnade för längesedan, litterärt, i 50-talets Paris med hjälp av Birgitta Stenberg. Jag tänker på henne när jag tittar på de helt fantastiska bilderna av poeten Paul Andersson. Var är hon? Var hon inte där eller fotograferades hon bara inte? Jag snabbläser Kärlek i Europa men ingenstans hittar jag något om Strömholm. Från bokbörsen skaffar jag Tor-Ivan Odulfs Skymningen gör dårarna oroliga som i romanens form handlar om Paris tidigt 50-tal där författaren med Strömholm som kamrat drar sig fram på billiga hotell, knappt mat för dagen. Boken gavs ut 1989, efter Odulfs död, och kanske är det som Stig Claesson skriver i sin Efter syndafloden

”Minnet leker med mig ibland, och det är ju inte bra om man ska skriva ihop en realistisk skildring från femtiotalets Paris. Men det är inte det jag är ute efter. Jag ska berätta om kärlek.”

Om fotografi är en realistisk skildring eller ej låter jag vara osagt. Det intresserar mig inte ens. Utställningen på Nationalmuseum är fenomenal oavsett.