fredagssurr

Det pågår nu diskussioner om ifall den påstått signerade J.D. Salinger’s The Catcher in the Rye,  verkligen är signerad av Salinger eller inte. Auktionen hänger så klart på detta faktum, eftersom det är signaturen i sig som är det mest värdefulla. En intressant diskussion tycker jag. Jag tänker på hur jag dreglat över Marilyn Monroe-signerade böcker och tidningar på diverse auktioner och forum, men aldrig egentligen tvivlat på att det just varit hon som stått för autografen eller inte. Naivt, jag vet. Och så följer ju tanken såklart hur mycket en människas namnteckning, vems den än är, kan vara värd. En namnteckning liksom, något bl a Carl-Johan Vallgrens Kunzelman & Kunzelman så intressant tar upp.

Nu säljs också den bok som tros bli den dyraste i hittills i världen; John James Audubons bok Birds of America som värderas till 8.8 miljoner dollar. Osignerad. Den finns bara i 119 exemplar, varav 108 ägs av museum.

Vad vill jag ha sagt med detta? Ingen aning. Fredagshjärnan ni vet, som en humla.

Dagens bekännelse

Det här är ingen lätt sak att göra. Från att inte ha reagerat alls på att jag kände som jag gjorde, till att nu undra vad det är för fel på mig har jag ett sprickfärdigt behov av att bara bekänna. Bikta mig. Få det ut i luften, som bekant är fri.

Det handlar om megasuperduperhyllade Eat pray love av nästan helgonförklarade Elizabeth Gilbert. Jag lånade den faktiskt av Petra (min underbara bloggkollega och vän) för mer eller mindre två år sedan, och var väldigt upprymd av hennes lovord. Jag minns att jag låg i sängen när jag började läsa, det var kväll,  början av december och jag riktigt buffade ner mig bland duntäcken och kuddar. Jag tror till och med att jag hade ljus tända på hela burspråkets fönsterkarm. Ni fattar, jag var redo för njutning. Men, för här kommer så klart ett men, det tillhör det dramaturgiska greppet, jag fastnade inte. Och inte nog med det, jag tyckte att hon tjatade och sa saker som var självklara, berättade om känslor som jag tyckte var sagda tusen gånger om av andra mycket mer lysande författare. Utanför hade det börjat snöa och i ljuset av gatubelysningen låg jag plötsligt hellre och följde flingor segna ned på Östgötagatans kvällstysta trottoarer, än läste om  hur hon blir lämnad, förkrossad, tom, bejakande etc. FÖRLÅT!  Jag fortsatte i alla fall att läsa och det blev inte bättre. Men det var inte dåligt, inte alls, men jag kände ingen som helst geist eller aha-känsla som jag förstått att tusentals, kanske miljontals människor runt om i världen hade känt.

Hur som helst tänkte jag inte mer på det, utan la den senare till högen av  mediokra (i meningen varken bra eller dålig) böcker som jag läst, men snabbt skulle glömma. Oviss var jag då om att jag aldrig skulle kunna glömma denna bok. För den är ju GIGANTISK! Det pratas om den överallt, Julia Roberts läser den, blir totalt såld och ser till att det blir film av den, med sig själv i huvudrollen. Jag känner mig utanför och lite skamsen över att jag missat något så uppenbart  genialt. Ikväll ska jag se filmen. Mest bara för att göra det. Och efter det ska jag verkligen ta mig en rejäl funderare på vad i mig som inte tar emot Gilberts ord. Kanske är det jag som borde ta mig en resa, både inre och geografisk.

Ett skepp kommer snart lastat

HURRA! Efter åtskilliga försök har jag äntligen hittat en bokhandel via Amazon som skickar Patricia Engels debutnovellsamling Vida till mig i Buenos Aires! Jag fattar inte hur svårt det kan vara att bara skicka. Jag betalar ju frakten ändå. Well, nu är det slutgnällt och jag är överlycklig. Bra torsdag det här!

Aniarapriset till Ann Jäderlund!

”Ann Jäderlund skriver en poesi som inte liknar någon annans, dikter som med sin starka integritet öppnar läsarens sinne för dolda nyanser av språket och världen.”

Idag tillkännagavs att Jäderlund blir  årets Svensk biblioteksförenings Aniaraprisvinnare. Priset får hon för sin senaste diktsamling Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar (Bonnier). Jag har inte läst just den samlingen men tyckte mycket om Mörker mörka mörkt kristaller (Bonnier)när jag läste den på gymnasiet. Jag minns att jag tyckte att den var otroligt vacker och sorglig på ett väldigt lockande sätt. Nu ska jag ta mig i kragen och än en gång följa peppen att läsa mer poesi än vad jag gör. Hur kan det vara så svårt?