Varm kärlek uppstår när Maria och Samir träffas, hon singelmamma med sonen Vincent och han änkling med dottern Yasmin. De flyttar snart ihop i Marias hus nära klippor och hav, kärleken mellan föräldrarna blomstrar och en stark tillgivenhet växer fram mellan bonussyskonen. Men harmonin är kortvarig, snart förvandlas Yasmin till en utåtagerande tonåring som ofta är på kant med föräldrarna. Kanske svårt och jobbigt men ändå före den avgrundsdjupa katastrof som ska drabba den nya familjen. Som Maria uttrycker det i bokens första stycke:
”Är det inte märkligt hur en händelse, en sekund, med kirurgisk precision kan skära livet i två delar, stympa det och för alltid skilja nu från då?”
När det ödesdigra samtalet kommer är Maria är ute i skärgården tillsammans med några väninnor. En förtvivlad Samir ringer, Yasmin är försvunnen och polisen utesluter inte självmord. Ingen kropp påträffas dock och på det avskedsbrev Yasmin lämnat finns spår av hennes far. Kan Samir ha dödat sin egen dotter? Och hur var det egentligen med bilolyckan utanför Paris där hans fru och yngsta dotter förolyckades?
Camilla Grebe visar än en gång att hon är en fantastisk berättare! Det finns ingen ”Nordic Noir” författare som är vassare än hon. (Finns förstås en handfull lika bra, men ingen nämnd och därmed ingen glömd.) Alla ljuger är nattsvart, klaustrofobisk med sting av sorg. Titeln är lysande och jag funderar varför ingen författare döpt sin bok till Alla ljuger tidigare? Det är ju en av spänningsgenrens grundförutsättningar att karaktärerna ljuger som hästar travar! Och alla i romanen ljuger, inte sällan av missriktad omtanke mot någon man litar på och tycker om, men man kan inte lita på någon, det vet ju alla utom karaktärerna i en deckare.
Utgiven på Wahlström & Widstrand 2021.