Fröken Island av Audur Ava Ólafsdóttir

Hekla är döpt efter en vulkan, skildringen av hur hon kommer till världen i bokens första kapitel är helt underbart skrivet, med en nästan naturlyrisk ton. Hon växer upp på Islands landsbygd på en bondgård omgiven av lavafält.  1963 sätter hon sig på en buss till Reykjavik tillsammans med en bok av James Joyce, hon ska förverkliga sin dröm om att bli författare. I Reykjavik väntar hennes vänner Isey och Jon John på henne. Som alltid i Ólafsdóttirs böcker låter hon karaktärerna avslöja sitt själsliv genom monologer.

Isey som nyligen blivit mamma är plågad av ensamhet och den förutbestämdhet som hennes äktenskap för med sig. Jon John den homosexuelle sjömannen är misshandlad och pinad av sin homofobiska omvärld. Hekla själv säger inte så mycket, hon lyssnar, skriver och inleder ett förhållande med en ung man hon kallar poeten, en aspirerande författare. Att Hekla också skriver håller hon hemligt för poeten. Reykjavik 1963 är endast för män, det enda Hekla egentligen uppskattas för, är sin skönhet.

Jag tycker väldigt mycket om Ólafsdóttirs romaner, jag tar alltid hennes karaktärer till hjärtat. Jag är dock lite fundersam över Hekla, hon är ingen karaktär med djup, hon tycks istället fungera som katalysator för de andra. Fast jag gillar henne ändå och jag gillar den ganska mörka stämningen i boken. Reykjavik är satt på undantag som i limbo och bara läsaren vet att alldeles snart kommer det omvälvande 60-talet att ta över även Island och kanske finns det hopp för både hemmafruar, homosexuella och kvinnliga författare. Tror Fröken Island är en utmärkt bokcirkelbok, (precis som alla Ólafsdóttirs böcker), inte minst slutet är intressant att avhandla. Jo, jag funderar fortfarande över slutet.

Utgiven på Weyler förlag 2019. Översättning Arvid Nordh.

Bokfrukost om Ärr av Audur Ava Ólafsdóttir

Alla människor har ärr i själen. Ärr som förvisso är mycket mindre än det ursprungliga såret, men vi bär dem med oss för evigt. Bokkubben gillade verkligen Ärr, vi var förvånansvärt eniga och jag blev glad eftersom jag kunde rekommendera alla att läsa  Rosa Candida och Den sista kvinnan  två romaner som jag fullkomligen älskar. (Klicka på titlarna för att läsa recensionerna).

Vi enades om att huvudkaraktären Jonas var lätt att tycka om och att Ärr är en humoristisk men också väldigt svart roman där mycket outsagt finns mellan raderna. Den snart 50-åriga Jonas begynnande livskris eskalerar då hans ex-fru avslöjar att han inte är biologisk far till parets vuxna dotter. Han beslutar sig för att själv avsluta sitt liv. Av hänsyn till sin dotter reser han utomlands, (han vill inte att hon ska hitta honom hängande i en bjälke), och hamnar mest av en slump i ett nyss krigshärjat land som författaren väljer att inte nämna vid namn. Jonas ger sig själv några dagar till innan han ska skrida till handling.

 

Några röster från morgonens samtal: 

Tyckte om hennes sätt att skriva
Mycket står mellan raderna
Tyckte jättemycket om boken
Gillade från sidan 1, framförallt när han var i den främmande landet
Han var så självupptagen i sin sorg att han inte såg Svarnurs lidande
Gillar luftigheten
Han blev ledsen över att han inte var far till sin dotter, kände sig svike
Hur lite man egentligen hör vad andra människor säger
Uppretad i början kändes för konstruerad
Lite trög inledningsvis
Tog ett tag innan jag förstod svärtan
Gillade att vara med i deras samtal
Att alla kan höra till någonstans förmedlade hopp
Rolig
Främmande landet var vackert att finna mening
Gillar kärlekshistorier som aldrig blir av
Han var lätt att tycka om
För att vara en 50-årig kille i livskris var han väldigt sympatisk
Gillade hans mamma

Utgiven på Weylers 2017,  översatt av Arvid Nordh.

Rosa Candida av Audur Ava Ólafsdóttir

Hennes karaktärer är av en alldeles egen sort. Godhjärtade och fyllda av tankar de gärna uttalar högt, traskar de rakt in i mitt hjärta. Bokens titel syftar på en sällsynt art av rosor som Lobbi, bokens huvudperson, reser söderut för att återplantera i en försummad rosenträdgård.

Han är strax över 20 och hans mor har förolyckats i en bilolycka. Den äldre fadern som aldrig trott att han skulle överleva hustrun, sörjer djupt och ägnar sin tid åt att lära sig laga mat och ta hand om Lobbis handikappade bror. Lobbi som är den självklara arvtagaren till moderns växthus och som precis som hon har gröna fingrar lämnar Island för drömmen om att återställa en legendarisk rosenträdgård i ursprungligt skick. På Island lämnar han en nyfödd dotter, Flóra Sól, en frukt av ett kort möte. Flickans mor Anna har tydligt uttryckt att hon inte önskar sig ett förhållande. Dock, när Lobbi nått sitt resmål och påbörjat restaureringen kommer Flóra Sól och Anna efter.

Jag fick två nya favoritförfattare under 2017, Audur Ava Ólafsdóttir är en. Jag fångas av det lågmälda vemodet och miljöbeskrivningarna, men allra mest av karaktärerna. Rosa Candida var nominerad till Nordiska rådets pris 2009 och hennes senaste roman Ärr är nominerad i år. Vi kommer att återkomma avseende Ärr. Recension av Ólafsdottirs humoristiska Den sista kvinnan läser du här.

Rosa Candida är utgiven på Weyler förlag 2015. Översatt av Ylva Hellerud.

Den sista kvinnan av Audur Ava Olafsdottir

Denna isländska feelgood golvade mig totalt! Svart, intelligent och ljuvligt humoristisk. Den blev dock liggande hemma hos mig i flera månader utan att bli läst. Kan bero på det trista omslaget, som naturligtvis ska symbolisera vinter på Island, men som enligt mig inte alls åskådliggör vad som döljer sig mellan pärmarna.

Strax efter tolvslaget på nyårsafton meddelar Marias make Floki att han kommer att lämna henne för en annan man. För övrigt just den man som firat nyår med paret och nyss åkt hem. Floki tar sitt pick och pack och åker efter. Kvar står en chockad Maria som inte anat ett dugg. De närmsta dagarna är kaos. Hennes 2 ½ åriga tvillingar, en pojke och en flicka, blir som livbojar i ett stormande hav. Den karga isländska vintern bildar fond till det dråpslag som drabbat Maria. Titeln är smart, senare i boken ska Floki trösta Maria med att hon trots allt är den ”sista kvinnan” han älskat, eftersom han nu älskar en man.

I lägenheten under Maria och tvillingarna bor den osannolika Perla. Hon försörjer sig dels som äktenskapsrådgivare, dels som spökskrivare till en känd deckarförfattare. Hennes svada upphör aldrig att förvåna eller fascinera. Hennes formulerar är obetalbart smarta och insiktsfulla, medan kvinnan själv tycks vara något helt annat. Jag älskar henne. Bikaraktärerna är en stor del av romanens behållning. När Maria irrar runt och letar efter livsstruktur dyker de upp, pratsamma, självupptagna och utomordentligt underhållande. Som krydda på moset dyker även Marias biologiska far upp, han vill ha kontakt med dottern eftersom han snart ska dö.

För att citera Perla:

Folks privatliv är färgstarkare än grannar och vänner kan föreställa sig.

Utgiven på Weyler Förlag 2017. Översatt av Arvid Nordh.