Vad de läser när de läser – A

barnbok

Ett hoper bra böcker med tjocka sidor. Lättbläddrat åt alla håll. Framåt och bakåt. Max-böckerna har varit mina favoriter i åratal men Max blöja läste jag för första gången häromdagen.  Jag läser att den kom 1994 och det förklarar ju saken. Då läste jag inte Max längre (bortsett från Max grav  då…)

Illustratören Charlotte Ramel har illustrerat Lennart Helsings sångböcker – snygga och intressanta trots att man får sjunga sakta – en strof på varje uppslag och här finns mycket att titta på. Hon illustrerar i Lotta Olssons böcker också. De är så fina! Rim och rytm som passar små och kul att läsa för stora. Tråkiga bebisböcker är [insert valfri svordom].

Franska barn kastar inte mat

I en ny bok påstås det att franska barn inte kastar mat, sover hela nätterna, inte gnäller och väntar snällt på sin tur och avbryter inte vuxna. Vilken mirakelmetod ska man använda för att få såna barn, tänker jag förtvivlat när jag trilskas med vinterkläderna den här kalla novembermorgonen med minusgrader.

Jag har fått möjligheten att läsa Pamela Druckermans bok Franska barn kastar inte mat och hade såklart höga förväntningar men tyvärr blev jag besviken. Pamela är amerikanskan som invandrat till Frankrike och som upptäcker stora skillnader i fransk vs amerikansk barnuppfostran. Druckerman menar mellan raderan att amerikanska barn är bortklemade och bortskämda jämfört med franska barn där det ställs hårdare krav. En del tveksamma metoder beskrivs som ”PAUS” som förespråkar att man ska låta barnen skrika, inte helt olik den omdiskuterade 5-minutersmetoden eller att barn förväntas acceptera vad vuxna säger utan förklaringar.

Såna barn vill jag faktiskt inte ha. Jag tror på att barn också är människor och att skrik och gnäll är ett uttryck för något som är min uppgift att tolka och ta reda på. Ökad vilja till självständighet, önskad trygghet. Det betyder inte att jag måste svara barnet i samma sekund eller plocka upp vid minsta pip. Jag vill att mina barn ska vara idérika och fantasifulla och förklarar istället med ord varför bordsskick och att sova bra är viktigt än att skrämma dem till det.

Dessutom är de flesta barnläkare i Sverige överens om att CIO-metoder (Cry it out-metoder) inte bör rekommenderas och Svenska barnläkarföreningen har offentligt gått ut och varnat för bland annat Anna Wahlgrens metoder.

Nu är de metoder som beskrivs i boken om de franska föräldrarna inte lika hårda men Marie Köhler, barnhälsovårdsöverläkare i sydvästra Skåne, säger till DN och Aftonbladet 2009 angående metoder att ignorera barns signaler:
– Jag tycker det vittnar om att man stödjer föräldrarna att bortse från sin naturliga hållning att lyssna på barnets signaler och vara inkännande.

Det som boken dessutom inte fokuserar så mycket på är att 70% av föräldrarna slår sina barn – så där kanske vi har den egentliga orsaken till varför barnen i Frankrike inte kastar mat.

Jag rekommenderar istället Martin Forsters bok Fem gånger mer kärlek!

Bumbum

bildDet är något visst med gosedjur i barnböcker (och i verkligheten). I flera böcker möter jag nu Bumbum som är ute på olika äventyr.  Sådana som är lagom för mycket små barn. Den där snögumman som försvann, vad hände egentligen? Eller när pappa åker kälke alldeles för snabbt!

Jag njuter av fotografierna. Många detaljer att titta på och prata om. (Och ja, jag vill vara under fotograferingen i kommande böcker! Hur får man Bumbum att göra som man vill?) Texterna är korta och jag läser med min högläsningsröst, den som är så alldeles särskilt bra.

Bumbum bygger en snögumma. Ann-Christine Magnusson. Utgiven på Olika förlag 2013.

0–3 år

bebislasningI takt med att skaran av Alla Mina Barn växer får jag återerövra nya världar inom litteraturen. Jag är nu målgrupp 0-3 år. Ett fullkomligt gigantiskt litteraturområde kan man tycka då skillnaden mellan att vara 0 år och 3 år är enorm. Redan skillnaden mellan 0 månader och 3 månader är ofattbar.

Vi läser. Min läsröst är en högläsningsröst och något annat än när jag pratar i största allmänhet. Med den rösten och med boken i händerna blir vi Läsarna tillsammans. Det är väldigt trevlig! De senaste dagarna har vi läst:

Hej, sa Petronella och Det var så roligt.  De välbekanta låttexterna av Lennart Hellsing blir här väldigt tydliga och roliga när de i lugn takt kombineras med Charlotte Ramels bilder. Petronella-sången är dessutom positiv och uppbygglig för att bättre hantera somliga sommardagar. Allt blir faktiskt bättre med paraply, regnkappa och stövlar i samma färg.

Alla kläder på av Lotta Olsson och Charlotte Ramel är en berättelse på rim om en unge som ska få på sig alla sina kläder för att gå ut. Korta strofer och med humor och knorr i kombination med roligt oväntade bilder. Samma sak med Bilen säger brum som är en berättelse där ljuden tar plats. Poesins musik när den är som bäst. Dessutom är jag fascinerad när en sådan bebisbok också innehåller en blinkning till oss vuxna.

Utöver detta, hälsar bebisen, är boksidorna goda att slicka på. En nog så viktig litterär kvalitet.