För tio år sedan var jag totalt uppslukad av Expeditionen – en kärlekshistoria. Boken blev MIN kärlekshistoria och jag refererade ofta till den. Att den var mer spännande än värsta thrillern. Att den hade det smartaste och mest pedagogiska upplägget jag sett. Att den var så snyggt formgivning Och så vidare. Och så vidare. Åren gick, jag såg boken i hyllan, mindes känslan då jag var så uppslukad. Saknade den. Undrade hur det gick med Uusmas forskning.
Och nu – Vitön. Tio år senare levererar Bea Uusma en välförpackad, välskriven historia där gamla frågor får nya svar, och där nya frågor uppstår. Lika spännande, smart, pedagogisk, snygg formgiven och jag sitter med andan i halsen och bläddrar mig sakta framåt.
Det är verkligen en bedrift, tänker jag, att återigen skapa en sådan bladvändare om en expedition som från början inte ens intresserade mig. Att så inlevelsefullt beskriva sin forskning. Jag är med Uusma i varje skede! Mumlar saker som, ”men nu ska väl medicinrören visa något?” Näst intill benägen att klippa ut mina egna modeller för att totalt uppgå i hennes utläggningar om kropparnas placeringar i lägret på Vitön. (Jag gör inte om ni undrar, men snudd på).
Jag kan faktiskt inte påminna mig om att en facklitterär bok fått mig att känna så. Och när Uusma skriver:
svarar jag NEJ!
Jag önskar boken årets Augustpris.
Vitön. Bea Uusma. Utgiven 2025 på Norstedts. Formgiven av Lotta Kühlhorn.
Boken ligger på köksbordet (plats, ljus). Jag föll i kärlek nästan på en gång. Jo, på en gång. Is, snö. Det är enkelt att få mig på fall då. Nu ligger den där – uppslagen – och lockar och pockar med sina bilder, sin vetenskaplighet och sitt suggestiva berättande. Jag går dit med jämna mellanrum och läser som belöning för väl utfört arbete men jag får svårt att koncentrera mig på det som står överst på To-Do-listan.