Jag gick på zoo. Jo, jag är kluven till zoo. En del av mig vill att alla zoo ska avvecklas, en annan del av mig älskar att gå på zoo och jag försöker göra det så snart jag kan. Som då i Berlin. Det var jag och girafferna, jag och vitvargarna och jag och sandkatten.
Den tredje och sista boken jag läste i Berlin handlar också om djur. Om bin. Det är jag och bina också. En biodlares död är en omläsning visar det sig. Vilket är märkligt eftersom boken gör intryck på mig där i Berlin, ändå minns jag inte när jag läser den förra gången. ”Författarens beskrivningar av smärta är berömda. Med eller utan bin; romanen var verkligen bra. Att få kliva in i Vesslans tankevärld, att följa honom in i döden och se hur han verkligen uppskattar livet var väl spenderad tid”, skrev jag för snart tio år sedan. Jag får vara glad över att jag dokumenterat mitt läsande i alla år. Eftersom jag glömmer. Tydligen.
Om smärtan:
Just nu känner jag till exempel en pulserande smärta som inom några minuter kommer att hindra mig från att skriva det här till slut. Den känns ungefär som en flytande metall eller något sådant hade trasslat in sig i muskulaturen, en gyllene tråd skulle man kanske kunna säga. Sedan fortsätter den upp mot högra ljumsken, skickar ut hela knippen av vitlysande guldtrådar ända upp mot naveln ut mot höften, mot benets baksida, det ligger en solfjäder av dova ekon av det där lysande guldet upp mot mellangärdet.
En biodlares död handlar alltså om läraren som efter sin skilsmässa drar sig undan i en stuga i norra Västmanland. Han skaffar sig ett antal bi-samhällen som han sköter väl om och som ständigt ger upphov till existentiella tankar.
En så total brist på intresse för andras död finns inte hos många djurarter. Om jag klämmer ihjäl ett par bin när jag sätter in en ram litet för vårdslöst forslar dom andra undan dom ungefär som det vore fråga om något slags trasiga
maskiner. Men först tar dom alltid reda på honungen om det finns någon. Tänk om dom upplever det på samma sätt själva? Att det är i svärmen som individualiteten, intelligensen, finns…
Ja, tänk. Här är det i alla fall jag och zebrorna.
En biodlares död. Lars Gustafsson. (Ny-) utgiven av Modernista 2013.
På platsen har det nämligen skett en olycka med barn som drunknat. Nu kommer de tillbaka som spökbarn och närmar sig Astrid. Först lekfullt, sen alltmer hotfullt, elakt och otäckt. Vatten och drunkning är två starka element och utmaningar både för boken och för Astrid. Vore jag tio skulle jag få ideliga maghugg av rädsla.
90-talen. Men utan nutidsberättelsen om den unga mannen som letar efter andra män att älska, som så skarpt skildrar det nutida läget i Finland, skulle det inte vara lika intressant. Och inte minst – alla drömmar, var blev de av?
Det var längesedan jag bloggade. Ur högsommarläsningen föser jag fram min Berlin-läsning Book of Clouds om den något vilsna, ja vad heter hon? Nå en ung kvinna som är i Berlin några år för att … vara i Berlin. Hon bor uppåt Prenzlauer Berg och får så småningom ett jobb hos en äldre historiker. ”Renskriv mitt inlästa manus”, ber han och det gör hon tre dagar i veckan. Det jag tycker om med boken, förutom hennes vilsenhet, är det loja berättandet men framförallt hur hon rör sig i staden. Det är roligt att följa hennes fotspår. Jag läser om nätterna och om dagarna får