Etikett: Berlin

Publicerat

Bokfrukost om Marzahn mon amour

Jag får väl starta i att det är sällan vi är så rätt igenom överens om att vi verkligen V-E-R-K-L-I-G-E-N tycker om månadens frukostbok. Det franskklingande titeln till trots är Marzahn, mon amour en tysk roman skriven av Katja Oskamp. Här i den berlinska förorten Marzahn jobbar fotvårdsspecialisten Katja. Där hon sitter på sin stol framför sina kunder blir hon inte bara deras fotvårdare, lika mycket är hon kurator, rådgivare, trösterska och ibland trätosyster. Kunderna öppnar sig för henne och hon och får deras berättelser. Här möts dåtidens DDR och nutidens vardag. Träffsäkert, sorgligt och humoristiskt om vartannat, men aldrig sentimentalt. Så här sa vi till exempel:

* Det är sådan människokärlek!
* Ja, men lite äcklad av fötterna blir jag faktiskt. Herr Hübners fötter ska vi inte prata om när vi äter frukost, just sayin’.
* Samtalen kan bli djupa när man sitter så, mittemot varandra.
* Rolig, mustig humor!
* Tysklands historia speglas i kundernas berättelser. Så intressant!
* Varje kund är unik, varje fot är unik!
* Ibland ytlig eftersom man inte riktigt hinner in under skinnet på kunderna på deras fotvårdstimme
* Det är verkligen det stora som skildras i det lilla.

Marzahn, mon amour. Katja Oskamp. Utgiven 2021, på svenska 2023 hos Rámus förlag i översättning av Sara Eriksson

Publicerat

Berlin på tre böcker – den tredje

Jag gick på zoo. Jo, jag är kluven till zoo. En del av mig vill att alla zoo ska avvecklas, en annan del av mig älskar att gå på zoo och jag försöker göra det så snart jag kan. Som då i Berlin. Det var jag och girafferna, jag och vitvargarna och jag och sandkatten.

Den tredje och sista boken jag läste i Berlin handlar också om djur. Om bin. Det är jag och bina också. En biodlares död är en omläsning visar det sig. Vilket är märkligt eftersom boken gör intryck på mig där i Berlin, ändå minns jag inte när jag läser den förra gången. ”Författarens beskrivningar av smärta är berömda. Med eller utan bin; romanen var verkligen bra. Att få kliva in i Vesslans tankevärld, att följa honom in i döden och se hur han verkligen uppskattar livet var väl spenderad tid”, skrev jag för snart tio år sedan. Jag får vara glad över att jag dokumenterat mitt läsande i alla år. Eftersom jag glömmer. Tydligen.

Om smärtan:

Just nu känner jag till exempel en pulserande smärta som inom några minuter kommer att hindra mig från att skriva det här till slut. Den känns ungefär som en flytande metall eller något sådant hade trasslat in sig i muskulaturen, en gyllene tråd skulle man kanske kunna säga. Sedan fortsätter den upp mot högra ljumsken, skickar ut hela knippen av vitlysande guldtrådar ända upp mot naveln ut mot höften, mot benets baksida, det ligger en solfjäder av dova ekon av det där lysande guldet upp mot mellangärdet.

En biodlares död handlar alltså om läraren som efter sin skilsmässa drar sig undan i en stuga i norra Västmanland. Han skaffar sig ett antal bi-samhällen som han sköter väl om och som ständigt ger upphov till existentiella tankar.

En så total brist på intresse för andras död finns inte hos många djurarter. Om jag klämmer ihjäl ett par bin när jag sätter in en ram litet för vårdslöst forslar dom andra undan dom ungefär som det vore fråga om något slags trasiga zebramaskiner. Men först tar dom alltid reda på honungen om det finns någon. Tänk om dom upplever det på samma sätt själva? Att det är i svärmen som individualiteten, intelligensen, finns…

Ja, tänk. Här är det i alla fall jag och zebrorna.

En biodlares död. Lars Gustafsson. (Ny-) utgiven av Modernista 2013.

Publicerat

Berlin på tre böcker – den andra

Berättelsen om hur jag läser den andra boken är mycket tråkig. Jag ligger i sängen på hotell Circus och läser ut den på två timmar. Kurragömma av Petrus Dahlin. Själva boken är dock mer spännande. Men jag tror att jag är för gammal för den, för jag irriterade mig omedelbart på förutsättningen för händelseutvecklingen, nämligen att den hårt arbetande mamman blir tvungen att lämna sin 13-åriga dotter, Astrid, i ett ödsligt beläget hus i Spanien. Den ursprungliga planen hade varit att vara där hela familjen, men så drunknade pappan . I sorg åker mamma och Astrid dit för att göra den där vandringen som planerats. Nu hopar sig kriserna på mammas jobb så hon kan inte åka tillbaka till Astrid i Spanien. Well… Men köper man det, vilket säkert yngre människor gör, får man sig en spännande spökhistoria till livs.

circusPå platsen har det nämligen skett en olycka med barn som drunknat. Nu kommer de tillbaka som spökbarn och närmar sig Astrid. Först lekfullt, sen alltmer hotfullt, elakt och otäckt. Vatten och drunkning är två starka element och utmaningar både för boken och för Astrid.  Vore jag tio skulle jag få ideliga maghugg av rädsla.

Men jag ligger i sängen och det är ljust utanför fönstret.

Kurragömma. Petrus Dahlin. Utgiven av Rabén&Sjögren 2015.

Publicerat

Berlin på tre böcker – den första

Jag åkte till Berlin. När jag räknar märker jag att antalet gånger jag åkt till Berlin börjar närma sig de gånger jag farit till Paris. Men inte riktigt, inte än. Berlin är en sådan trevlig stad, ju. Och hade bara vår databas med gamla inlägg varit något mer tillgänglig kunde jag länkat till andra glada stunder i staden.

På planet började jag läsa Min katt Jugoslavien, en bok min andra bokklubb tänker samtala om. Inledningen är så säregen och jag märkte hur munnen öppnades allt mer av förvåning och förväntan. ”Men kolla här, du måste läsa här”, ville jag säga till grannen på rad 8 men hon hade somnat och skulle kanske bli sur om jag väckt henne … men ändå. Det skulle vara värt det! De två berättelserna i boken omsluter varandra och jag tycker bäst om den berättarröst som tar ton i Kosovo med start på 80- och alexanderplatz90-talen. Men utan nutidsberättelsen om den unga mannen som letar efter andra män att älska, som så skarpt skildrar det nutida läget i Finland, skulle det inte vara lika intressant. Och inte minst – alla drömmar, var blev de av?

Det är på Alexanderplatz jag avslutar boken och här står jag och väntar på att få börja nästa bok.

Min katt Jugoslavien. Pajtim Statovci. Utgiven 2014. På svenska 2016 av Norstedts, i översättning av Camilla Frostell.