Den stora skrivboken av Agota Kristof

Är egentligen en samlingsvolym med tre romaner, Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen. Kristof skildrar i de tre romanerna samma karaktärer i samma namnlösa stad men genom att skifta år och sammanhang skapar hon tre olika scenarion. Det är en skoningslös skildring av människor som lever under krig och diktatur, skrivet på Kristofs speciella vindlande språk.  Det fullkomligt ångar Sovjetunionen och öststat om skildringarna och trots en nästan naivistisk berättarstil lämnas det utrymme för många olika tolkningar.

Jag älskade Kristofs korta men ack så fullödiga självbiografi Analfabeten och jag älskade den Den stora skrivboken där två tvillingpojkar lämnas i sin verbalt aggressiva mormors vård mitt under brinnande krig. De utvecklar en sällsam överlevnadsstrategi som bland mycket annat omfattar en skrivbok. Men när jag är halvvägs genom Beviset börjar min entusiasm sloka, jag känner att skildringen blir tröstlös. Det blir helt enkelt för mycket sorg, våld och elakheter människor emellan. När jag påbörjar Den tredje lögnen tänker jag att Kristof med sin brutalt ärliga skildring av den ondska som utvecklas genom vanmakt, skrämmer skiten ur mig.

Förstå mig rätt, fascinerande och helt unika böcker, men jag hade nog behövt något års mellanrum för att uppskatta till fullo även om jag genom att läsa i ett sträck helt klart kunde tillgodogöra mig texterna mer insiktsfullt. Tänker att om Kristof fått leva hade hon varit en trolig nobelpriskandidat.

Naturligtvis är böckerna fantastisk läsning för älskare av feelbadgenren och jag kan definitivt rekommendera bokcirklar att läsa Den stora skrivboken. Det finns massor av outtalat i romanen som man kan ha olika åsikter om, inte minst tvillingarnas mormor som måste vara en av litteraturhistoriens otäckaste.

”Vi kallar henne Mormor.
Folk kallar henne Häxan.
Hon kallar oss ”horungar”.

Romanerna publicerades 1985, 1987, 1991 och samlingsvolymen utgiven på Wahlström & Widstrand 2019.
Den fina översättningen är gjord av Marianne Tufvesson.
Läs vår recension av Analfabeten här.