Blodsbunden av Augustin Erba

Har inte blivit så djupt känslomässigt berörd av någon skildring om barns utsatthet i en dysfunktionell familj sedan jag läste Susanna Alakoskis Svinalängorna. Det skulle i så fall vara Erbas senaste roman Snöstorm som även den är en knivskarp roman på temat. Jag kan bara konstatera att det är synd och skam att jag inte kommit mig för att läsa Blodsbunden förrän nu.

Det är 70-tal och i Fisksätra bor Amadeus och hans två yngre syskon med sin mamma och pappa. På ytan ser de kanske ut som vanliga miljonprogramsinvånare, men skenet bedrar. Fadern är egyptisk forskare som arbetar på sin doktorsavhandling i fysik, modern österrikisk prinsessa i rakt nedstigande led. Ingen av föräldrarna är kapabla att fungera som vuxna kärleksfulla människor.

Amadeus växer upp till en välfungerande och godhjärtad vuxen men hans uppväxt ligger som ett ok inom honom. Han kämpar med sin oförmåga att känna tillit till sig själv och andra, oroar sig för att bli som sina föräldrar om han skulle bli förälder. Det är lätt att ta till sig hans ångest och sorg, hans uppväxt var obarmhärtig och förhållandena väl dolda för alla utanför familjens sfär. Det finns en underliggande känslighet men även skärpa i texten som gör att jag anar att skildringen av Amadeus är djupt självbiografisk, att Amadeus i själva verket är Augustin själv.  På Wikipedia står det:

Augustin Petrus Amadeus Osiris Mina Erba-Odescalchi, född den 17 mars 1968 i Stockholm, är en svensk journalist och författare. Erba är uppvuxen i Fisksätra i Nacka kommun. Hans far var gästforskare från Egypten. Hans morföräldrar var furst Alexander Erba-Odescalchi och ärkehertiginnan Margarethe (Margit) av Österrike, en dotter till Josef Franz av Österrike.

Fast Blodsbunden är inte bara smärta, Amadeus får lindring i en egen familj även om det inte är lätt alla gånger. Boken rymmer också en sidoberättelse om ett australiensiskt lesbiskt par som gärna vill ha barn och vars historia blir till en smart pusselbit i romanbygget. Amadeus har också i vuxen ålder kvar sin syster Elisabeth som en nära bundsförvant, de två maskrossyskonen går på promenader och pratar och pratar. Jag som läsare är så innerligt glad över att de har varandra.

Susanna Alakoski belönades med Augustpriset för Svinalängorna. Blodsbunden måste utan tvekan varit bra nära att bli nominerad.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2015.