En försvinnande värld av Julia Phillips

Som så ofta var @bokcillen först på bollen och läste redan förra sommaren denna fantastiska roman som nu kommit på svenska. ”Försvinnande värld” utspelas på Kamtjatkahalvön i östra Ryssland ett landområde som nog de flesta knappast har en aning om existerar.

I somras då jag läste Ett jävla solsken av Fatima Bremmer förundrades jag av Ester Blenda Nordströms långväga resor, inte minst den till Kamtjatkahalvön. När Disappearing Earth, som också utspelar sig där, dök upp på olika boklistor blev jag sugen på den eftersom jag inte kan minnas att jag någonsin läst något skönlitterärt som utspelar sig på den ryska halvön; en del av världen långt, långt bort som jag vet mycket lite om.

Och det visade sig bli fascinerande läsning av flera skäl. Dels på grund av den för mig exotiska geografiska platsen men också för att man som läsare får ta del av de olika ursprungsbefolkningarnas kulturer och hur den sovjetiska/ryska politiken har påverkat dessa. Mycket påminner om det som hänt i andra delar av världen, bland annat har barn skickats till internatskolor för att lära sig av med sitt språk och sin kultur.

I det inledande kapitlet blir två unga flickor bortrövade av en man när de är ute och leker i staden Petropavlovsk-Kamtjatskij. Varje kapitel i boken utspelar sig sedan en månad under det följande året. Upplägget liknar snarare en novellsamling där novellerna är kopplade till varandra både genom persongalleriet och att händelsen med flickorna ligger och skaver i bakgrunden. Detta är kvinnornas berättelser, kvinnor från olika samhällsklasser och med olika etnisk bakgrund. Vi får lära känna deras farhågor, sårbarheter och relationer. Männen finns där men är inte i fokus, dessutom har många av dem försvunnit på olika sätt eller befinner sig långt borta.

Detta är en komplex roman och jag är förvånad och imponerad över att det är en debutant som skrivit den. Phillips skildrar skickligt det mänskliga psyket och interaktioner människor och grupper emellan. Där finns en misstänksamhet mellan ryssarna och ursprungsbefolkningen men också mot det moderna samhället och en vurm för forna tiders sovjetpolitik. I kontrast till detta vill vissa så långt därifrån som möjligt, gärna till Europa.

Jag gillar böcker som öppnar vyer och jag fick googla en hel del under läsningens gång, framför allt på folken från Kamtjatka: korjaker och evener/lamuter. Den unga amerikanska författaren har tillbringat flera år på plats vilket gör att allt känns så väldigt trovärdigt. Romanen är både lärorikt och spännande. Eftersom händelserna utspelar sig på en halvö som är svår att ta sig till och från genomsyras romanen av en viss klaustrofobisk känsla. Det ryska samhället med ojämn maktfördelning, främlingsfientlighet och stora ekonomiska skillnader tecknas också skickligt.

Att det är en deckare/thriller som biblioteket kategoriserade den håller jag dock inte med om. Det är ett mångfacetterat litterärt verk som bara har bortförandet av flickorna som en sammanhållande tråd; det är faktiskt ingen i den ganska likgiltiga och korrumperade poliskåren som försöker lösa brottet…

Utgiven på Norstedts 2021. Översättning av Amanda Svensson.

The First Woman (utgiven i Nordamerika som A Girl Is a Body of Water) av Jennifer Nansubuga Makumbi

Cecilia Agemark alias @bokcillen vikarierar och recenserar en bok från Uganda. Varsågoda!


The First Woman utspelar sig i Uganda och börjar 1975 under Idi Amins skräckvälde. 12-åriga Kirabo bor med sina farföräldrar ute på landet. Jämfört med många andra har de det gott ställt. Det här är en uppväxtskildring och en roman om vad det innebar att vara flicka och kvinna i Uganda på den tiden samtidigt som det är en skapelseberättelse av den moderna kvinnan.

Kirabo vet som barn inte vem som är hennes mamma eller var hon finns, vilket påverkar henne mycket. För att ta reda på mer om mamman bestämmer hon sig för att ta hjälp av den blinda häxan Nsuuta som bor längre ned på gatan. Detta är inledningen på en mycket komplex roman med starkt feministiskt budskap. Vi får i boken följa flickan genom tonåren, hennes utbildning på privatskolan St. Theresa’s och hennes första, ganska komplicerade, kärleksaffär med Sio, en pojke uppvuxen i England.

Kirabos farfar är väldigt mån om att ge flickor möjlighet till utbildning och tiden är en skärningspunkt mellan en möjlig självständighet för kvinnor och den traditionella rollen som hustru och mor. Samtidigt som Kirabo har moderna och framsynta farföräldrar lever de i ett starkt klansamhälle där överhuvuden ändå bestämmer flickors öde. Då romanen till viss del utspelar sig på 30-talet får vi som läsare även en inblick i kolonialmaktens inflytande, även om påverkan inte var lika stark på landsbygden som i städerna. Det är alltså flera omvälvningar som tas upp.

Det är en ambitiös roman Makumbi skrivit, kanske lite för ambitiös, i alla fall för min smak. Romanen är fullproppad av teman och det är svårt att intressera sig för och hålla reda på allt. Könsroller, stad och land, klass och hierarkier, kolonialism, gamla traditioner gentemot nya och ordens makt är sådant som behandlas. Vissa delar är långsamma, andra riktigt spännande. Mytologi och skapelseberättelser vävs ihop med moderna teman. För mig var de intressantaste delarna just att få en inblick i hur samhället och bylivet fungerade och se hur de gamla traditionerna påverkades av att kristendomen gjorde sitt inträde.

Kanske hade jag för höga förväntningar när jag började läsa boken eftersom den fått en del uppmärksamhet i engelskspråkig press och dessutom många höga betyg på Goodreads. Jag tror verkligen att Makumbi vill öppna ögon men för mig blev budskapet övertydligt; detta är en veritabel stridsskrift för flickors utbildning och för kvinnors rättigheter som i mina ögon vunnit på att vara lite subtilare.

Just från Uganda har jag inte läst särskilt många böcker och vet ganska lite om landet så det var spännande att vidga mina vyer. Tyvärr rankas inte romanen bland mina bästa läsupplevelser från den afrikanska kontinenten under de senaste åren. Men jag ska absolut försöka hitta lite fler böcker att läsa från Uganda.

Mer om boken finns att läsa hos förlaget.

The Pull of Stars av Emma Donoghue

Cecilia Agemark alias @bokcillen vikarierar och recenserar en bok som jag absolut ska läsa och som jag till min förtjusning upptäckte fanns som ljudbok på Storytel!

Så här i pandemins år 2020 kan det tyckas märkligt att läsa en bok om en annan pandemi, men eftersom Emma Donoghue fått mycket positiv respons för sin roman The Pull of Stars, som handlar om pandemin 1918, bestämde jag mig ändå för att läsa. Och det ångrar jag verkligen inte! Boken är skriven före coronaviruset ska tilläggas.

Skådeplatsen är Dublin 1918; första världskriget rasar, suffragetterna kämpar för kvinnlig rösträtt och Irland för att bli självständigt. Spanska sjukan slår då hårt mot en redan försvagad befolkning. Fattigdomen är utspridd och det är fuktigt och trångbott i bostäderna. Många av männen har dessutom återvänt från kriget med svåra fysiska och psykiska skador. Döden lurat överallt.

Huvudpersonen Julia Power arbetar på en influensaavdelning för höggravida kvinnor. Till sin hjälp har hon dels Bridie Sweeney, en ung fattig kvinna som blivit uppfostrad av nunnor, dels en av de första kvinnliga läkarna i Irland, Kathleen Lynn (som funnits på riktigt). De tar tillsammans hand om kvinnor från olika samhällsskikt. Det hade visat sig att gravida kvinnor och nyfödda i högre utsträckning än befolkningen i stort dog av spanska sjukan. Även före influensan var spädbarnsdödligheten väldigt hög i Irland. Donoghue lyckas väldigt väl bygga upp atmosfären på sjukhuset.

Jag tycker det är fascinerande att läsa om 1918-års pandemi. Enligt Donoghues efterord tros mellan tre och sex procent av världens befolkning ha dött i spanska sjukan. Den gången var det framförallt unga som råkade riktigt illa ut till skillnad från i årets pandemi. Självfallet var det en annan tid med torftigare behandlingsmetoder men samtidigt påminner en del av dåtida myndigheters agerande om dagens. Lika fascinerande är att läsa om mödravården på den tiden. Även där var många behandlingsmetoder annorlunda samtidigt som Julia Powers och Kathleen Lynns tankar och metoder känns riktigt moderna.

Vi har här en väldigt avgränsad roman, både till plats och människor och det är imponerande hur mycket berättelse det blir, och hur spännande det är. Hela romanen utspelar sig i ett rum under tre dagar med bara några få personer. Jag hade aldrig trott att en flera sidor lång skildring av hur det kommer gå med en efterbörd skulle fånga mitt intresse som det gjorde. Jag satt som på nålar!

Detta är en roman med flera bottnar; det är en roman om klass och hierarkier men också om vänskap och vad man kan lära av varandra över klassgränserna. Och här finns en del kritik både mot vad den katolska kyrkan och engelsmännen gjort mot fattiga irländare genom århundraden.

Att se paralleller med årets pandemi är lätt; liksom den gången har ju hela världen på något sätt stannat av i år. Godtyckligheten i vem som dör och vem som överlever finns ju också idag… Boken känns väldigt aktuell och relevant och det är otroligt att den var färdigskriven före coronautbrottet.

Det här är ju inte första gången Emma Donoghue fångat mitt intresse. Jag tyckte hennes Room var väldigt fängslande (ursäkta ordvitsen), även det en begränsad roman till plats och personer. Donoghue är alltså en oerhört skicklig historieberättare som i det lilla lyckas beskriva det stora. Särskilt många toppnoteringar har det inte blivit bland mina lästa böcker 2020, men The Pull of Stars hamnar bland de allra bästa. Detta trots att jag inte brukar vara så förtjust i historiska romaner. Jag rekommenderar den verkligen om man vill läsa något riktigt fascinerande, lärorikt och spännande nu under julledigheten.

Läs mer om boken hos förlaget: The Pull of the Stars by Emma Donoghue – Pan Macmillan

Rainbow Milk av Paul Mendez

Vi välkomnar, @bokcillen alias Cecilia Agemark, tillbaka till oss som vikarie!

I augusti pågick under två veckor Edinburgh International Book Festival och i år kunde man följa programmet från hemmadatorn. I ett av de intressantaste samtalen jag lyssnade på samtalade John Willams från The New York Times Book Review med Douglas Stuart, Paul Mendez och Maaza Mengiste om deras aktuella böcker, vilka samtliga lät mycket intressanta (det går fortfarande att ta del av samtalet) . Jag började med Paul Mendez delvis självbiografiska debutroman Rainbow Milk. Boken bygger dels på författarens eget liv, dels på de erfarenheter han föreställer sig att farföräldrar hade när de kom till England på 50-talet.

I första delen av romanen kommer ett gift par från Jamaica till kol- och järndistriktet The Black Country i Midlands. Flytten liknas i boken som att flytta från Edens lustgård till Sodom och Gomorra. Allt är smutsigt och mörkt där hemlandet var ljust och färgrikt. Det blir inte alls som de tänkt sig; för även om de formellt räknas som brittiska medborgare tillåts de aldrig känna sig som sådana. De får inte de jobben de är kvalificerade för utan får nöja sig med det som erbjuds. Den här delen av boken är väldigt kärleksfullt berättad och man förstår verkligen hur uppgivet det kändes.

I den andra och längsta delen av romanen blir Jessie, bokens huvudperson, precis som Mendez själv, utesluten ur Jehovas vittnen när det uppdagas att han är homosexuell. Delarna om hur det är att lämna Jehovas vittne känns mycket trovärdiga. Som 19-åring flyr Jessie till London och livnär sig som sexarbetare. Denna del utspelar i början av millenniet och handlar till stor del om hur det är att lämna den religiösa gemenskapen och bli del av det sekulära samhället utan att egentligen ha några verktyg eller kontakter. Det blir mycket sex, alkohol och droger. Musiken tar stor plats genom hela romanen och ännu en gång önskar jag mig en playlist (som hade varit väldigt lång!).

Sista delen utspelar sig 2016. Jessie har lämnat prostitutionen bakom sig och lever mer stadgat med en partner som är etablerad poet. Mycket har förändrats för Jessie men attityderna gentemot honom som svart man har inte gjort det. Upplevelsen av att vara svart man i ett vitt samhälle står i fokus i romanen. Det handlar om den svarte mannens självbild; en bild som genom historien kanske framför allt påverkats av den vite mannens bild av honom.

Mendez påpekade vid flera tillfällen under samtalet på Edinburgh International Book Festival att det är en intersektionell roman. Jag var tvungen att kolla upp begreppet för att till fullo förstå vad han menade. Så här står det på Wikipedia:

”Intersektionalitet är ett analytiskt perspektiv som vill uppmärksamma hur relationer av överordning och underordning skapas och upprätthålls i samspel mellan bl.a. ras/etnicitet, kön/genus, funktionsvariationer, klass, ålder, sexualitet och religion. Intersektionalitet avser studiet av diskriminering och förtryck i snittet eller skärningen (engelska intersection) mellan maktrelationer.”

Rainbow Milk är en väldigt intressant idéburen utvecklingsroman samtidigt som det är en drabbande historia, särskilt med tanke på att den till stor del är självupplevd. Först tänkte jag att det skulle vara svårt att få in så många teman i en och samma bok men Mendez lyckas väl. Är man intresserad av maktstrukturer tycket jag detta är måsteläsning.

Jag uppskattade också London-miljöerna mycket. Mot slutet blir romanen blir det riktigt spännande när Jessie försöker finna en pusselbit i sin identitet och Mendez knyter ihop allt på ett fint sätt. Romanen är kort sagt en imponerande debut!

Läs mer om boken hos förlaget: https://www.hachette.co.uk/titles/paul-mendez-2/rainbow-milk/9780349700571/

Vill man ta del av samtalen på Edinburgh International Book Festival kan man göra det här: https://www.edbookfest.co.uk/