Etikett: Bokfrukost

Publicerat

Bokcirkel om ”Här är vi” av Graham Swift

Alla utom en av oss tyckte väldigt mycket om boken, och hon som inte var så förtjust gillade språket och stilen vilket ju faktiskt ändå är ett gott betyg. Flera av oss har läst Mödrarnas söndag och vi enades om att den romanen nog är lite bättre. Böckerna påminner om varandra i sin uppbyggnad, är Swift en av de författare som skriver utefter samma skelett om och om igen kanske? Finns många författare som gör så bland annat nobelpristagaren Patrick Modiano och Jonas Hassen Khemiri för att nämna ett par, så inget negativt i det.

Handlingen då, en nybliven änka tänker tillbaka till den sommar för 50 år sedan, då hon lärde känna sin man. Båda arbetade i kabarén på Brightons pir där ett triangeldrama kom att utspela sig. Texten är sparsmakad och kort men mellan raderna gömmer mängder av outtalat. En av oss menade att detta komprimerade sätt att skriva förekommer inte sällan hos brittiska manliga författare, till exempel Julian Barnes. Här är vi skildras utifrån tre karaktärers olika perspektiv och vi enades om att vi gillade ”rundgången” i detta.

Några röster från morgonens diskussion:

Det var ett fint driv i boken, man ville verkligen veta vad som hänt

I min sommarutmaning ska jag läsa en bok om en trollkarl, vad glad jag blev när Ronnie hade just det yrket!

Det brittiska krigsbarnen som fick åka iväg ensamma, så illa det kunde gå. Fast här fick Ronnie underbara krigsföräldrar.

Om man nu skulle läsa om Här är vi nu skulle man utan tvekan upptäcka som blinkningar som man inte så vid första läsning.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2020, översatt av Hans-Jacob Nilsson

Publicerat

Bokfrukost om Barrikadernas barn

Så går vi på frukost med Karin Skoog, författaren till Barrikadernas barn.

I romanen finns Moa, och hennes föräldrar Lasse och Inger, och vi rör oss i två tidsplan: 70-talet och början av 90-talet. På 70-talet är föräldrarna otroligt aktiva i SKP, det är torgmöten, utdelning av flygblad, samtal och knacka dörr: Vi måste alla dra vårt strå till stacken, till revolutionen, det enda som kan få samhället på rätt spår igen. Så är tanken. Tjugo år senare med facit i hand och besvikelsen över det som gick åt skogen kanske har lagt sig lite, likaså sorgen över saknade visioner. Moa själv är vilsen. Det lilla förändringsarbetet känns inte tillräckligt, nej det måste vara något större, viktigare!

Så många intressanta plan i den här romanen: Den politiska eller samhälleliga viljan att förändra. Vilsenheten i det. Relationerna. Vi äter våra mackor, diskuterar, frågar Karin och delar erfarenheter. En så väl genomarbetad roman säger vi och :

* Relationerna mellan föräldrar och barn är så fint skildrade.
* Väldigt Intressant att få en så väl gestaltad bild av 68-rörelsen.
* Det ger en bra kontrast när 90-talet kommer , inte minst att man får se hur det gick för barnen.
* Språket är så bra, träffsäkert, stilistiskt säkert.
* Man kan förstå Moas vilsenhet, men tur att Jossan ger en knuff.
* Det är så lätt att ta till sig bokens karaktärer. Inger, Lasse och Moa och Jossan förstås. Men också de andra, Glenda, Vivi, alla får en plats. Och Ulla.
* Bra research, det märks, och den är gestaltad inte beskriven. Toppen!

Tack för bra morgon och vi ser fram mot flera romaner!

Publicerat

Breakfast Book Club – vad är det?

I år fyller frukostbokklubben fjorton år! Frukost 07.30 på Vetekatten i Stockholm, en gång in månaden. Hittills har vi haft drygt hundrafemtio frukostar och lika många böcker har dissekerats och diskuterats. Gillats och inte gillats. Vem som helst får komma. Ibland har vi varit fem personer, ibland tjugofem. Men vanligast verkar vara tolv morgonpigga.

Världsbokdagen 2010 hölls den första bokfrukosten på Vetekatten. Samtalet handlade om Susanna Alakoskis bok Håpas du trifs bra i fengelset. Petra Jankov som drog i gång det hela sa: ”Idén är enkel. Tidsbrist och familjeliv gjorde att jag inte känner att jag hinner eller har möjlighet att bokcirkla på kvällar och helger men en frukost är enkelt att klämma in innan jobbet. ” Vi var många som tyckte samma sak. Petra klev åt sidan efter ett tag och jag tog över som spindel i nätet. Först tillsammans med Marie och numera i armkrok med Maggan, både på frukostar och skrivandet.

Maggan och jag väljer vilken bok som ska avhandlas. Det är luststyrt men vi försöker, åtminstone oftast, tänka på bredd när det gäller författarens bakgrund eller utgivande förlag. Numera brukar vi sätta ett tema för säsongens läsning. Det är kul och utmanande att ha sådana utgångspunkter. Genom åren har vi haft teman som Herrhöst, gult omslag eller Allt utom Europa. Hellre yvigt och stort, än begränsande är mottot. I vår tänker vi små förlag.

När det utbröt corona-pandemi flyttade vi till zoom. Här gick det bra att prata bok i morgonrock om man ville (jag gjorde aldrig det, så synd) och på så vis höll vi klubben vid liv tills vi kunde ses live igen.

Ibland bjuds vi in eller rent av bjuder in oss till förlagen för att träffa författare och förläggare. Lite mer artig är kanske tonen när författaren är med, men så kul att diskutera bok och skrivande. Bilden här är från Crime Time Gotland när vi bjöd in oss till Elisabeth Hand.

Så så är det med frukostbokklubben, nu vet du det. Fjorton år alltså. Vad som än händer, fortsätt bara.

Publicerat

Bokfrukost om Lykttändaren

Staden – det är vårterminens tema i bokklubben. Vi gräver där vi står och börjar med Stockholm. Vi har läst Pontus Ljunghills Lykttändaren.

”Stockholm 1923, under midsommaraftonen invigs det nya vackra stadshuset. Bland besökarna på invigningen befinner sig Julia Ekengren, några timmar senare mördas hon i sin lägenhet på Tegnérgatan. Mordet framstår som en gåta och polisen börja nysta i Julias förflutna och ett tragiskt livsöde blottläggs. ”

Vi pratar om staden Stockholm som verkligen tar plats i boken. Visst är det fantastiska, detaljrika miljöskildringar av ett svunnet Stockholm och nog får vi oss en rejäl dos polishistoria till livs; en samtida roman hade inte nödvändigtvis beskrivit självklara fakta eller aspekter i miljön. Men vi pratar inte minst om att personskildringarna är träffsäkra och trovärdiga. Att historien är sinnrik sammanflätad. Och att romanen beskriver den alltid sorgliga tragedin med ett mord så inlevelsefullt.

Läs gärna vår frukostintervjun med Pontus Ljunghill. Och Maggans bloggy om Lykttändaren och om första boken En osynlig. Bilderna har Anne-Sofie Eriksson knäppt.