Det enda rätta av Charlotte Rogan

Rogan_DER_3D-286x447[1]Bristerna inom kriminalvården i USA, de stora ensidiga vinstintressena vid framställandet av krigsmaterial, den lilla människans kamp för etik, moral och demokrati, Charlotte Rogans andra roman spänner över stora områden. Jag uppskattade verkligen hennes debut Livbåten varför jag ivrigt började läsa Det enda rätta. Det blev en kamp, en rejäl kamp, att ta mig igenom de 539 sidorna. Jag undrar fortfarande vad Rogan vill säga med sin text, vad hon egentligen vill skildra? Är romanen en parodi, en djupt samhällskritisk skildring eller rentav ett försök att skriva en ironisk roman? Jag tror att Rogan försöker vara rolig, men jag är inte ens i närheten av att dra på munnen.

Förstå mig rätt, romanen är välskriven och vackert formulerad precis som Livbåten. Det skulle förstås kunna vara att jag inte är tillräckligt bevandrad i de inrikes amerikanska förhållande som romanen skildrar, men jag tror faktiskt inte det. Jag ställer mig också undrande till att romanen gavs ut på svenska en dag efter att den kom ut i USA?  Jag tror faktiskt att Det enda rätta är en ambitiöst projekt som inte fungerar, i alla fall inte utanför USA.

Huvudkaraktären Maggie Rayburn och hennes familj är förstås en sympatisk bekantskap och kretsen kring dem intressanta personer, men…ofta känner jag mig aningen dum, vad är det jag inte begriper?
Fast den kursiverade meningen på romanens allra första sida förstår jag precis, ett välfungerande grepp även i Sverige:

Dränk systemet i motsägelsefulla rapporter

Utgiven på Bookmark 2016, översättningen är gjord av Thomas Andersson.

Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr

25447876[1]En driven, nyansrik och djupt mänsklig berättelse från tiden kring andra världskriget. Kärleken till radiomediet, logiskt tänkande och naturvetenskap går som en röd tråd genom romanen och förmodligen är det denna detalj som gör ljuset vi inte ser så speciell. Jag har läst många skildringar från denna tid, men ändå känns Doerrs pulitzer-prisbelönade roman unik. Krigets fasor och grymheter skildras lågmält utifrån den vanliga människans perspektiv och texten går mig djupt till sinnes. Skildringen inifrån Hitlerjugends utbildningsanstalt är något som jag aldrig tagit del av i liknande litteratur.

Den föräldralöse Werner växer upp på ett barnhem i gruvdistriktet strax utanför Essen i Tyskland. Av en slump finner han och hans lillasyster Jutta en trasig radioapparat vilket bidrar till att Werners medfödda begåvning för matematik och teknik får möjlighet att blomstra. När kriget bryter ut kvalificerar dessa färdigheter Werner för utbildning inom Hitlerjugend. Han undgår därmed att i tidig ålder skickas ner i kolgruvan där hans far och många andra unga män i hans hemby gått en tidig död till mötes. Jutta blir kvar på barnhemmet ensam och djupt sorgsen utan brodern.

Marie-Laure tillbringar sina första år i Paris. Redan i förskoleåldern blir hon blind, men genom sin kärleksfulle fars försorg, lär hon sig manövrera med hjälp av sina andra sinnen. Fadern är låssmed på ett av Paris stora museum och strax efter krigsutbrottet tvingas han att tillsammans med sin dotter lämna Paris för att föra en av museets ovärderliga skatter i säkerhet. Det är ett vanskligt uppdrag för låssmeden men aldrig blottar han sina tvivel inför sin dotter. Hans styrka och förmåga att få henne att känna trygghet inom sig själv är kanske halmstrået som avgör hennes framtid.

Persongalleriet är vältecknat och många av personerna älskansvärda. Jag blev fäst vid den briljante låssmeden vars ovillkorliga kärlek och omsorg om sin dotter aldrig upphör, jag fäste mig också vid den franska barnhemsföreståndarinnans vars omhändertagande om de föräldralösa barnen i gruvdistriktet är hjärtevärmande skildrat. Så är det förstås skildringen av Jutta, Werners lillasyster och av Fredrich, Werners vän från Berlin som älskar fåglar. De kommer alla att vara med mig länge. Jag väljer att inte nämna de icke älskansvärda, men naturligtvis bär jag med mig även dessa.

Om inte ordet episk vore så förbannat uttjatat hade jag beskrivit Ljuset vi inte ser precis så, för det är en storslagen roman om det goda och onda inom människan, vad kriget gör med rädda människor och skulden efteråt.  Boken fick mig också att plocka upp en av min barndoms stora läsupplevelser igen, Jules Vernes En världsomsegling under havet. Boken vars nötta blindskrift skänker Marie-Laure glädje och kraft under många långa år.

Utgiven på Bookmark Förlag 2015. Översättningen är gjord av Thomas Andersson

Tre nyanser av rymden

spejsEnsam på Mars. Vilken klaustrofobisk titel.  Små enkla drömmar om en gnutta ”egentid”* får perspektiv när man tänker tanken att vara ute på en rymdfärd, hamna på planeten Mars och sen inse att kamraterna med rymdskeppet har dragit iväg. Egentid i ett år och därefter döden.

Jag hade, det ska sägas, väntat mig en mer existentiell berättelse. Ensamhet och dödsångest. Men det här är verkligen ”Gröngölingarnas handbok för marsresan” och inga krampartade ångestattacker eller ”var är du, gud?”. Huvudpersonen Mark Watney är biolog och högst handfast och pragmatisk. Han benar upp sina bekymmer (kunna andas, fixa mat, få kontakt med jorden, hantera bajs) och med kunskap, trial and error samt tur tar han sig fram dag efter dag och skriver ner sina erfarenheter i en bok som ska kunna hittas av eftervärlden. På plussidan: det praktiska och trovärdiga utförandet – jag känner att jag vill ha boken som min ledstjärna om jag någonsin skulle bli ensam på Mars. På minussidan: det humoristiska och ibland något ytliga sättet att förhålla sig till det som sker – ”Jag råkade spränga sönder 14 dagars idogt arbete. Ooops” samt att det inte blir någon riktig nerv i berättelsen i förhållande till det dagliga slitet.

Det här med bajset intresserar mig, inte bara i den här boken utan mer generellt. Jag tänker ofta på hur man organiserar stora cykellopp eller militära övningar eller bygger lyxkryssare utifrån ”hur ordnar man hanteringen av bajs?” Det är verkligen ingen struntsak. Mycket snabbt skulle det bli äckligt om inte frågan tog en central plats.  I Ensam på Mars är frågan om inte central så åtminstone viktig. Mark använder skiten till gödsel kort och gott när han ska odla mat. Också det beskrivs utförligt. I den gamla ungdomsboken Destination Mars (från 1969), skriven av Sven Wernström, nämns inte kroppens avfall alls. Tre barn från olika världsdelar ”sugs upp av ett rymdskepp från Venus” och hamnar så småningom på en okänd planet. Maten består av små piller men toalettbesök eller hanteringen av skiten i det slutna rymdskeppet eller på den okända planeten negligeras. Ursäkta, men då tappar jag förtroendet. Men okej…romanen har ett mer ett politiskt och existentiellt budskap. En civilisation som skapade fantastiska automatiserade maskiner och datorer gick under för att människan inte kunde hantera kunskapen. Ändock: Om teknik och matintag beskrivs i detalj måste den mer obekväma delen av matspjälkningsprocessen hanteras också i litteraturen.

Nog om bajs. För även om romaner utspelar sig i rymden behöver inte tillvaron vara helt annorlunda när det gäller toaletter. Ombord på rymdskeppet Anaïs möter jag Kapten Valentina Cruz och får mig en en spännande och intressant historia om ansvar berättad. Romanen heter Det stora svarta och det är långt efter jordens undergång, nya världar och nya planeter och nya krig. Men frågan kvarstår: hur långt i händelsekedjan ska vi stå ansvariga för ett beslut vi fattade för att vi är goda människor? En kort och synnerligen läsvärd scifi-roman. Scifi-noir skriver Mix förlag på sin sida.

Och jag gör mig beredd på mera rymden-läsning.

Ensam på Mars. Andy Weir. Utgiven 2011. På svenska 2015 i översättning av John-Henri Holmberg, av Bookmark förlag.

Destination Mars. Sven Wernström. Utgiven 1969.

Det stora svarta. Johan Frick. Utgiven 2015 av Mix förlag.

Frukostintervju med Claes Ericson, förläggare.

Claes_Ericson-150x150[1]Claes Ericson är förläggare på Bookmark Förlag som nyligen gett ut flera av  Agatha Christes klassiska verk i nyöversättning. Vi har undersökt hans frukostvanor.

God morgon! Vad äter du till frukost?
Rejält! En riktigt stor tallrik med hälften turkisk yoghurt, hälften mild vanilj, naturell musli, lingon och blåbär, ett glas fyllt med hälften apelsinjuice och hälften vatten, två hårda knäckemackor med Philadelphia-ost och svartpeppar, och två mjuka mackor med marmelad och ost. Det enda som inte är ekologisk är knäckebrödet och färskosten.

Mums! Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Det beror på. Måndag till fredag spännande manus som kommit till förlaget, och lördag och söndag Dagens Nyheter.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Ett överraskande intressant debutantmanus av en utländsk (läs: amerikansk) författare. Det har hänt några gånger att jag slagit på paddan och just det har skett: Livbåten, En fransk curry och Ensam på mars!

Livbåten är en favorit. Vad läser du just nu?
Sophie Hannahs senaste manus, som ska publiceras 2015! Gastkramande spännande och med all sannolikhet något vi kommer att ge ut!

Vad använder du som bokmärke?
Läser nästan enbart på min iPad, och där kommer ju rätt sida upp automatiskt…

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Ingen ordning alls. Numera drar min ettåriga dotter ner allt på golvet så det är ändå förgäves.

Tjejen tycks gilla böcker och du slipper sortera! Låter toppen tycker jag. Tack för intervjun.