Etikett: Bookmark förlag

Publicerat

Sjusiffrigt av Anna Karolina

En fördömt bra spänningsroman om en kidnappning som går fel. Förövarna, tre kvinnor i 35-årsåldern tillsynes väletablerade i samhället, tvingas överväga nya brott. Situationen blir prekär då kidnappningsoffret vårdas på den sjukhusavdelning där en av kvinnorna är läkare. Det är tydligt att han minns en hel del från den plats där han hölls fången och polisen är snart är kvinnorna på spåren.

Det gäller att hålla i hatten för i Sjusiffrigt går det undan! Texten har driv, trots hisnande vändningar känns historien trovärdig, kanske för att Anna Karolinas mångåriga bakgrund som polis sätter sin tydliga prägel. Hon kan polisarbete, hon har kännedom om välfärdsbrott och gängkriminalitet och tryggt vilande i detta kan hon skruva till handlingen.

Jag storgillade Anna Karolinas debutroman Stöld av babian som kom 2014. En tät, svart och mångbottnad kriminalroman med skickligt tecknade karaktärer. I början av Sjusiffrigt kände jag en vag oro över att hon kanske hade övergett svärtan, men jag hade fel. Tempot är högre, språket flyter lättare, svärtan finns och hennes karaktärer kryper som alltid under mitt skinn. Jag gillar Julia, Carla och Nikolina, jag gillar polisen Carsten och jag gillar att boken utspelar sig i ett somrigt Malmö i havsnära miljöer. Och så slutet, jag gillade verkligen hur romanen slutade, de sista kapitlen var både oförutsägbara och väldigt spännande!

Utgiven på Bookmark 2017. Vi har både frukostintervjuat och recenserat Anna Karolina tidigare, läs mer genom att följa länkarna.
Frukostintervju  Stöld av babian  Står dig ingen åter

Publicerat

Glöm mig av Alex Schulman

På rappt journalistspråk berättar Alex Schulman om relationen till sin mamma, Lisette Schulman, framgångsrik yrkeskvinna både inom den statliga televisionen och näringslivet. Hon lyckades också med framgång (?) dölja sin alkoholism trots att hon drack hårt under minst 30 år. Texten är djupt personlig men också allmängiltig. Jag tror att barn till alkoholister och andra medberoende känner igen sig i Schulmans skildring. Han sätter ord på alla ambivalenta känslor inför den missbrukande och den ständigt närvarande oron och sorgen.

Ändå undrar jag om boken varit aktuell för publicering om inte Alex Schulman varit en offentlig person? Det förutsätts att läsaren känner till vem Amanda är, (Alex fru), och jag tänker att boken först och främst är ett sätt för författaren att förstå och bearbeta. Men vid ett tillfälle i boken bränner det till och Alex släktrelationer blir intressanta. Lisette var dotter till författaren, kritikern och kulturpersonligheten Sven Stolpe, en man med oklanderligt rykte. Innanför hemmets dörrar var han dock en helt annan person.

När Alex Schulman för några år sedan drev den ökända bloggen tillsammans med sin bror Calle nämndes brödernas släktskap med Stolpe. Upprördheten över brödernas elakheter var stor och jag minns att ett antal indignerande personer menade att Sven Stolpe måste vända sig i sin grav  över innehållet på barnbarnens blogg. I själva verket var kanske brödernas behov av att gå i polemik med allt och alla ett socialt arv från morfadern och kanske såddes fröet till Lisettes behov av att bedöva sig med alkohol av hennes far?

Glöm mig, som det står i ett sms från Lisette till Alex, är en god bok i sin genre, men den är inte min favorit till priset Årets bok 2017. Priset som delas ut under bokmässan i Göteborg är ett läsarpris och eftersom den här typen av skildringar brukar vara omtyckta tror jag att Alex Schulman har en hygglig chans.

Utgiven på Bookmark 2016.

Publicerat

Det enda rätta av Charlotte Rogan

Rogan_DER_3D-286x447[1]Bristerna inom kriminalvården i USA, de stora ensidiga vinstintressena vid framställandet av krigsmaterial, den lilla människans kamp för etik, moral och demokrati, Charlotte Rogans andra roman spänner över stora områden. Jag uppskattade verkligen hennes debut Livbåten varför jag ivrigt började läsa Det enda rätta. Det blev en kamp, en rejäl kamp, att ta mig igenom de 539 sidorna. Jag undrar fortfarande vad Rogan vill säga med sin text, vad hon egentligen vill skildra? Är romanen en parodi, en djupt samhällskritisk skildring eller rentav ett försök att skriva en ironisk roman? Jag tror att Rogan försöker vara rolig, men jag är inte ens i närheten av att dra på munnen.

Förstå mig rätt, romanen är välskriven och vackert formulerad precis som Livbåten. Det skulle förstås kunna vara att jag inte är tillräckligt bevandrad i de inrikes amerikanska förhållande som romanen skildrar, men jag tror faktiskt inte det. Jag ställer mig också undrande till att romanen gavs ut på svenska en dag efter att den kom ut i USA?  Jag tror faktiskt att Det enda rätta är en ambitiöst projekt som inte fungerar, i alla fall inte utanför USA.

Huvudkaraktären Maggie Rayburn och hennes familj är förstås en sympatisk bekantskap och kretsen kring dem intressanta personer, men…ofta känner jag mig aningen dum, vad är det jag inte begriper?
Fast den kursiverade meningen på romanens allra första sida förstår jag precis, ett välfungerande grepp även i Sverige:

Dränk systemet i motsägelsefulla rapporter

Utgiven på Bookmark 2016, översättningen är gjord av Thomas Andersson.

Publicerat

Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr

25447876[1]En driven, nyansrik och djupt mänsklig berättelse från tiden kring andra världskriget. Kärleken till radiomediet, logiskt tänkande och naturvetenskap går som en röd tråd genom romanen och förmodligen är det denna detalj som gör ljuset vi inte ser så speciell. Jag har läst många skildringar från denna tid, men ändå känns Doerrs pulitzer-prisbelönade roman unik. Krigets fasor och grymheter skildras lågmält utifrån den vanliga människans perspektiv och texten går mig djupt till sinnes. Skildringen inifrån Hitlerjugends utbildningsanstalt är något som jag aldrig tagit del av i liknande litteratur.

Den föräldralöse Werner växer upp på ett barnhem i gruvdistriktet strax utanför Essen i Tyskland. Av en slump finner han och hans lillasyster Jutta en trasig radioapparat vilket bidrar till att Werners medfödda begåvning för matematik och teknik får möjlighet att blomstra. När kriget bryter ut kvalificerar dessa färdigheter Werner för utbildning inom Hitlerjugend. Han undgår därmed att i tidig ålder skickas ner i kolgruvan där hans far och många andra unga män i hans hemby gått en tidig död till mötes. Jutta blir kvar på barnhemmet ensam och djupt sorgsen utan brodern.

Marie-Laure tillbringar sina första år i Paris. Redan i förskoleåldern blir hon blind, men genom sin kärleksfulle fars försorg, lär hon sig manövrera med hjälp av sina andra sinnen. Fadern är låssmed på ett av Paris stora museum och strax efter krigsutbrottet tvingas han att tillsammans med sin dotter lämna Paris för att föra en av museets ovärderliga skatter i säkerhet. Det är ett vanskligt uppdrag för låssmeden men aldrig blottar han sina tvivel inför sin dotter. Hans styrka och förmåga att få henne att känna trygghet inom sig själv är kanske halmstrået som avgör hennes framtid.

Persongalleriet är vältecknat och många av personerna älskansvärda. Jag blev fäst vid den briljante låssmeden vars ovillkorliga kärlek och omsorg om sin dotter aldrig upphör, jag fäste mig också vid den franska barnhemsföreståndarinnans vars omhändertagande om de föräldralösa barnen i gruvdistriktet är hjärtevärmande skildrat. Så är det förstås skildringen av Jutta, Werners lillasyster och av Fredrich, Werners vän från Berlin som älskar fåglar. De kommer alla att vara med mig länge. Jag väljer att inte nämna de icke älskansvärda, men naturligtvis bär jag med mig även dessa.

Om inte ordet episk vore så förbannat uttjatat hade jag beskrivit Ljuset vi inte ser precis så, för det är en storslagen roman om det goda och onda inom människan, vad kriget gör med rädda människor och skulden efteråt.  Boken fick mig också att plocka upp en av min barndoms stora läsupplevelser igen, Jules Vernes En världsomsegling under havet. Boken vars nötta blindskrift skänker Marie-Laure glädje och kraft under många långa år.

Utgiven på Bookmark Förlag 2015. Översättningen är gjord av Thomas Andersson