Bokfrukost om När vargarna kom

Naturen – valet av höstens tema är tänkt som en kontrast till vårtemats Staden. Nu är ju naturen allt, inklusive stad och människa, men här kokar vi ner det till djur och växtlighet. Den första boken valde vi för att den smaskar på med allt naturen kan vara. Vargar och hjortar, vackra skogar och betesmark, utarmning och klimatkris.

I centrum står Inti Flynn som just nu är med sitt team i Skottland för att åter plantera in vargen i ekosystemet. Vargen är det rovdjur människan verkar frukta mest så konflikter mellan forskare och befolkning är otaliga. Med sig har Inti sin svårt traumatiserade tvillingsyster Aggie. I bakgrunden finns också en pappa som försvann och en mamma som arbetar med misshandlade kvinnor. Åsikterna under vår bokfrukost är i vanlig ordning mycket blandade. Så här låter vårt samtal:

Fina naturskildringar. Inte minst pappans relation till naturen är fint skildrad.
När jag inte läste drogs jag hela tiden tillbaka till storyn, tänkte på den.
Berättelsen blir osannolik och känns för påhittad. För många saker var så extrema, dragna till sin spets.
Den spretar för mycket Varför så många trådar? Det skulle räcka till flera böcker.
Vargarna och allt arbete med det var intressant, här skulle boken fördjupa sig ännu mer.
Vad hade Aggies trauma med saken att göra? Att dra paralleller till våldsamhet? Att människan är det värsta rovdjuret?
Slutet, ett bombastiskt crescendo, som ett fyrverkeri som löper amok.
Som underhållningslitteratur funkar den, man får några timmars bra läsning.

När vargarna kom. Charlotte McConaghy. Utgiven 2021, på svenska 2022 av Lavender Lit i översättning av Carina Jansson. Om författarens förra bok Den sista migrationen har jag skrivit om här.

Den sista migrationen

En vinter för flera år sedan gled jag genom ett arktiskt blått fjordlandskap, ombord på fartyget Polarlys. Där och då sögs jag in i romanen Flickan med glasfötterna som jag tyckte samspelade så väl med miljön utanför. Samma magiska känsla får jag när jag läser Den sista migrationen. Jag uppslukas av berättelsen om Franny Stone som börjar i en nutid, där Franny letar efter ett skepp som kan ta med henne på jakt efter de sista silvertärnorna. Tidsmässigt är nuet en bit in i framtiden. Klimatkrisen är bortom många gränser, det mesta av djurvärlden är utrotat och de sista arterna skyddas i ett reservat i Europa.

Inledningsvis är allt höljt i dunkel. Vem är Franny? Varför är hon så totalt besatt av att hitta fåglarna? Frågorna är många. Men tidshopp fram och tillbaka gör en spännande berättelse och gåtorna både uppstår och förklaras allteftersom.

Personerna gestaltas lysande. Alla är komplexa med dåliga och bra sidor, blir aldrig platta. Det är ännu en stor behållning i boken. Jag lär känna människorna bit för bit, gillar visst och ogillar annat.

Det finns förvisso en del hack och ologiskheter i boken. Men man förlåter det därför att det som är bra är så väldigt bra. Och helt säkert är att jag kommer att tänka på Franny Stone länge. Väldigt länge.

Den sista migrationen. Charlotte McConaghy. Utgiven på svenska av Lavender Lit 2020 i översättning av Carina Jansson. Fotot är hämtat på Pixabay som har många vackra bilder på silvertärnor att bli uppslukad av.