En stund är vi vackra på jorden av Ocean Vuong

En ung man skriver till sin mor om kärlek, liv och minnen. En mörk och innerlig text till en mor som aldrig fått lära sig läsa. Som förtjänat sitt och barnens uppehälle genom att arbeta på några av USA:s många nagelsalonger, ett ensidigt fysiskt arbete som gett henne en ständigt ihållande muskelvärk.

Allt i romanen är poesi, våld, kroppsspråk mm. blir till poesi, vackert och exakt. Ocean Vuong, född 1988 i Vietnam och kom som barn till USA, gjorde en uppmärksammad debut som poet för ett par år sedan och det märks i denna hans första roman. Språket går genom märg och ben och eftersom jag gärna vill tipsa/blogga om boken har jag försökt få till en vettig text ända sedan jag läste tidigt i höstas, men gått bet gång på gång. Det finns böcker som på något vis är obloggbara. Det är bara att konstatera, En stund var vi vackra på jorden är omöjlig att förmedla, orden och den sprudlande mörka poesin måste upplevas.

En scen som stannar i mitt minne är när pojken får följa med modern till nagelsalongen och en kvinna med amputerat ben kommer för att få pedikyr, både för benet som fanns kvar och det som är borta. Moderns muskelminne från tusentals pedikyrer sviker henne inte när hon låtsasmasserar foten på den njutande och tacksamma kvinnan. En annan scen jag aldrig glömmer är när familjen ska köpa oxsvans och modern använder kroppsspråket för att få personalen i köttdisken att förstå. De borde begripa, hon gör en lysande imitation av djuret i fråga, men skratt och genans blir det enda resultatet och familjens efterlängtade oxsvanssoppa blir aldrig lagad.

Utgiven på Natur & Kultur 2020, översättning av Andreas Lundberg