Etikett: Förlaget M

Publicerat

Otrygg av Anna Järvinen

Jag gillar berättelser om maktbalanser som ändras och så läser jag Anna Järvinens självbiografiska roman Otrygg. Huvudpersonens mamma har kommit till ett hem för ”minnessjuka”. I tillbakablickar får man följa deras relation. I barndomen, under uppväxten Och nu. Allt har blivit annorlunda nu. Eller? Är det sjukdomen som gör hennes mamma stundtals snäll och omtänksam? För att betrakta det som äkta kärlek har dottern svårt att göra. Varför nu, liksom.

” Mammas rygg och introverta steg bort. Jag går helt sönder. Aj det gör jätteont. Ingen verkar märka.”

Så upplever dottern sin barndom och sin relation till mamman. Den bortvända ryggen och en ständig längtan efter henne. Trots att mamma var där, var hon ändå inte medveten om vad dottern behövde av kärlek och uppmärksamhet.

När berättarjaget träffar en man tar rädslan för övergivenhet sig nya uttryck; ” Hur har jag, efter att ha bott själv i trettio år, hamnat i en situation där jag tycker mig bli övergiven när han åker iväg och jag blir själv”, frågar hon sig.

Vi rör oss i olika tidplan, då och nu, i tämligen fragmentariska anteckningar och utblickar. Det är inte så svårt att hänga med, tillbakablickarna försätts med årtal, ändå blir det lite rörigt. Jag ser inte linjen, om det nu ska vara någon. Kanske mer ett utforskande i cirklar.

”Det är som att jag står vid en avgrund och det är ett schakt ner i berget och bara hårt och kallt på alla sidor och jag måste akta mig så jag inte ramlar ner.”

Mot slutet av boken hämtar dottern hem sin mamma för en frukost, anstränger sig så mycket för att det ska vara fint och gott,  för att göra mamma glad. Mamman säger ungefär att ”jo, Anna vill visst att jag ska vara glad.” Och besvikelsen är där. Inte ens nu.

”Så hon visste. Hon förstod. Att jag gjorde allt för att hon skulle må bra och vara lycklig. Och hon avstod från att ta del av det.”

Så hårt och kallt på alla sidor.

Otrygg. Anna Järvinen. Utgiven hos Förlaget M 2025. Det väldigt talande omslaget är gjort av Linn Henrichson med utgångspunkt från en bild i Anna Järvinens familjealbum.

Publicerat

Hjärtat av Malin Kivelä

Den allra första boken jag läste av Malin Kivelä var Allt eller inget. Den handlar om Aija, det är jul och ”om man börjar från början, den här historien, så är det vid den här tidpunkten mycket folk på den numera snöfria Alexandersgatan, kring Tre smeder trängs de och under den roterande klockan träffas de, vid jämna klockslag, alla på en gång. I min väska med hjul har jag skinkan”

Aija betraktar tillvaron som vore det ett dockskåp. Människorna på gården, Sofia och hennes bebis, blir leksaksfigurer som inte kan inkludera kvinnor som Aija i sina liv. Men hon träffar den ryske musikanten Pjotr och något verkligt händer men vad? Och strösslat i snö och längtan finns Elvis Presley.

Nu har jag just lyssnat till de sista orden i Kiveläs roman Hjärtat, föredömligt inläst av henne själv. Ett litet barn som föds med ett allvarligt hjärtfel. Oron för barnet ligger som ett dovt muller genom hela boken. Den känns. Men berättelsen riktar sig mot hur vardagen blev. Mamman som ändå vaknar varje morgon på sjukhuset, hur dåligt hon än sov på madrassen på golvet. Man behöver ändå gå på toa, känner ändå hunger, klär ändå på sig. Trots barnets tillstånd. Alla andra lever på, går till jobbet. Fram till slutet är utgången oviss för oss.

Kiveläs språk är fantastiskt. Korta meningar. Lågmält. Poetiskt. Men skarpt och precist. Ren njutning trots det mardrömslika med det sjuka lilla barnet. Jag vet att hon skriver en hel del barnböcker, men jag vill ha mer roman. Nu!

Publicerat

Frukostintervjun: Sofia Torvalds

Nu har vi precis läst den lysande romanen Kaféet av Sofia Torvalds, läs här. Och nu undrar vi som vanligt om författarens frukostvanor.

God morgon Sofia! Vad äter du till frukost?
Rostat rågbröd med ost, ibland (pliktskyldigt) någon grönsak + kaffe (häften kaffe, hälften havremjölk).

Gott! Vad läser du helst till frukost, tidning eller bok?
Jag är journalist så det blir tidningar på nätet: DN, finlandssvenska Hufvudstadsbladet och finska Helsingin Sanomat, ibland Politico och Twitter.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Absolut nåt terapeutiskt: jag ÄLSKAR terapiböcker! Att läsa en bok om sunda gränser (egna och andras) är ett bra sätt att förbereda sig inför en arbetsdag.

Åh! Det ska jag ta fasta på. Vad läser du just nu?
Jag har alltid en massa böcker på gång samtidigt, just nu Maggie Stiefvaters Dreamer Trilogy (på rekommendation av min dotter), The Road Less Travelled av M. Scott Peck (terapibok), Om bara av Vigdis Hjorth och Det högkänsliga barnet av Elaine Aron.

Och så funderar vi över vad du använder du som bokmärke?
Tyvärr post it-lappar eller pappersnäsdukar, såååå tråkigt.

Haha, vi ska skicka dig något fint. Skriver på något nytt?
Jag grubblar på en essäbok, dessutom har jag skrivit en fantasyroman för 10–12-åringar som jag slipar på och kanske snart vågar skicka till min redaktör Sara.

Vi gillar ju bokklubbar, är du med i någon?
Nej, tyvärr! Jag får mina bästa boktips via läsande vänner på Facebook, via tidningar eller genom att googla på nånting som jag i stunden blir besatt av, varpå jag genast laddar ner en bok om ämnet på min Kindle.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i
hyllan?
Åååå skam: jag har ingen ordning! Det är mer liksom: ”böcker ur min mans bokhylla här och böcker ur min bokhylla här (vi flyttade ihop för 15 år sedan men ordningen kvarstår)” och ”Jane Austen får vara intill Evelyn Waugh här” och sedan har jag ett torn på mitt nattduksbord med det jag läser just nu, plus Louise Glücks samlade dikter (att läsa dikter på engelska fungerar som inspiration för mig, de får igång mitt skrivande utan att något av stil och språk fastnar) och en bok som heter The Poetry Pharmacy av William Sieghart, där jag letar fram tröst och poesi när jag befinner mig i mörka sinnestillstånd.

Det låter underbart! Tack för intervjun och ha en fortsatt bra dag.

Publicerat

Kaféet av Sofia Torvalds

De träffas i en samtalsgrupp för separerade. Båda förkrossade och övergivna. Men efter ett halvår bestämmer hon sig för att ändå gå tillbaka till sin man, försöka igen ”eller åtminstone var hon så van vid att älska honom att hon inte orkade sluta”. Han blir kvar i gruppen.  

De tycker om att samtala med varandra, betydelsefullt för båda. Så nu ses de på ett kafé i grannskapet. Ofta. Och vi följer dem under många månader och lyssnar på deras samtal. Det handlar om vardagen, om relationer i allmänhet. Deras kanske ännu mer om deras egen vänskap.

De är i takt och i otakt.

Han analyserade henne inte på samma sätt som han förstod att hon hela tiden analyserade honom, som om hon inte klarade av att träffa honom utan att tolka och tyda allt som han sa eller gjorde. Han tänkte på henne i rörelser, i stämningar, i anekdoter.

I början undrar jag om de kommer bli tillsammans. Kommer hon lämna sin man? För hon verkar ändå hela tiden på väg. Trots att hon inte vill bryta ut för sin sons skull. Men det här är ingen vanlig kärlekssaga med ett förutsägbart lyckligt slut. Samtalet är det viktigaste och hur de når och tappar varandra och når igen. Lågmält och dramatiskt på samma gång. Sällan läst något liknande. En lysande berättelse om två människor som har rum för varandra.