Etikett: Forum förlag

Publicerat

Food Junkie

Först var vi tveksamma; ska vi?  Självbiografi, liksom, hur kul är det att diskutera med andra?* Så fick vi se den. Det mattsvarta omslaget med titel och dekor nedskrivet med vit krita som vore det griffeltavla och Köket rekommenderar. Livet står det, maten står det, döden står det. Och vi är alltid svaga för böcker om döden. Men:

Inte än, inte än.
Allt är grått här. Blekt blått och vitt.
Världen är doftlös här, men ändå stinker den av as.

På akutmottagningen ligger han, Mons Kallentoft, och gränsen mellan liv och död är mer hårfin än annars. De njutningsfulla excesserna med hisnande många rätter och unikt vin därtill tar.

vid krogbordet eller middagsbordet, med mat och vin och konversation, tiden upphävd av den koncentration som bara finns när mat och vin och människor och deras ord och skapelser får samverka i önskad högljutt meditativ riktning.

closeupBreakfast Book Club tuggar frukostsmörgåsen med leverpastej och gurka. Vi är långt från lardotäckta sjöborrar och välmarmorerat kött. Vi startar i ångesten. Ångesten som dryper från sidorna – och kryper i kroppen när vi läser om den. Om maten som hela tiden ska dämpa den, gör det, men triggar ännu mer och nya kulinariska kickar måste sökas och nya. Och nya igen.

Vi lockas av maten och äcklas ibland av mängden. Varje sida. Sprängfylld. Ripplad, styckad, mosad, upplagd.

Och så crescendot. Tokyo. Matstädernas Matstad. Nås någon insikt? Om måttfullhet? Om döden? Kanske. Somliga av oss tror det eftersom boken är skriven. Andra säger att det finns inga tecken.  Ett varv till. En kick till.

Food Junkie. Mons Kallentoft. Utgiven av Forum förlag 2013.

_____

* Korkat. Vi Ä-L-S-K-A-R ju att diskutera memoarer!

Publicerat

En man som heter Ove

Jag träffade Ove i lördags. Okej, jag visste inte att det var Ove men jag förstår det nu när jag läst romanen om honom. Platsen var en Stor Elektronikfirma och framför mig stod han och ville ha en skrivare. En bra skrivare. Det förklarade han tydligt för den unge försäljaren. Du vet en sådär B-R-A skrivare. Jag är inte intresserad av skanner eller kopiator eller trådlöst eller vad det nu är du vill pracka på mig. En bra skrivare, bara! Har du inte en sån?

Mannen vände sig mot mig och himlade med ögonen som om vi hade en hemlig klubb ihop. Och jag bildade klubben omedelbart för jag har alltid sympati för äldre män som vill ha en B-R-A skrivare och inte nåt annat som världen vill pådyvla dem.

Ove i romanen är ju egentligen en riktig guldklimp. Även om han är ”konsekvent o-munter” har han egentligen ett alldeles för stort hjärta. Under de veckor som boken utspelar sig visar sig grannarna i kvarteret vara riktigt rara ärtor. Inte minst höggravida Pravaneh som har förmågan att se längre och förstå Ove. För omunterheten har sin botten sorgen efter hustrun Sonja, som dog för inte så länge sedan. Det är en lättläst bok, rappt skriven och med lite torr humor. Människorna i kvarteret är småtrevliga bekantskaper. I bitar får läsaren veta allt mer som förklarar hur det förhåller sig med Ove. Att ilska kan vara sorg. Att rigida uppfattningar om låt säga bilkörning på gården handlar om omsorg för grannar och rabatter. Att en B-R-A skrivare faktiskt borde finnas i varje välsorterad butik.

En man som heter Ove. Fredrik Backman. Utgiven av Forum 2012

________

I början av september hade boktipset en bokcirkel på sin webbplats där Fredrik Backman deltog. Det var han som myntade uttrycket konsekvent omunter. Det var jag som stal det.

Publicerat

Det bästa av allt

Bokfrukost nummer tjugosju lockade många bokpratare. New York New York! Nu handlade det om en tidstypisk bok – om vi hade varit Breakfast Book Club på 50-talet. Då var Rona Jaffes bok Det bästa av allt en snackis.

Några kvinnor åker till The Big Apple för att göra karriär. 1952 var jobbkarriären något kvinnor gjorde innan de gifte sig. Till skillnad mot nu när vi alla ägnar oss åt jobb och familj och lägger (och här kommer mitt fulord) livspussel. Därmed inte sagt att någon av flickorna har det särskilt enkelt.

Meningarna kring frukostbordet var ovanligt enade. Trots att vi satte rekord i antal deltagare var vi nog mest överens om att det här var en intressant och läsvärd bok. De första femtio sidorna – jo de var lite sega, faktiskt. Men det tar sig och det är en välskriven roman om de unga kvinnorna vi får ta del av. Rona Jaffe skriver sansat och tydligt, visar omtanke med flickorna och visar bitsk ironi mot (somliga av) männen.

Det bästa av allt. Rona Jaffe. Utgiven på svenska av Forum 2011. Min pocketutgåva av Månpocket 2012.

– – – –

Att det engelska omslaget är snyggare än det svenska tycker vi också.