Etikett: Frankrike

Publicerat

Kära faster

Färskt vatten till blommorna är en av mina favoriter. Det var här jag föll för Valérie Perrins sätt att fläta samman olika berättelser, i olika tidplan och med en (ofta) tragisk gåta som klangbotten och framåtrörelse. Men ändå med någon form av lyckligt, men aldrig sentimentalt, slut. Hon är väldigt bra på att låta sina karaktärer växa fram längs (de många) boksidorna och när boken är slut känner jag starkt för personerna och tänker ofta ett förvånat nejmen för upplösningen. Språket är vindlande, ibland associativt, stundtals poetiskt.

I Kära faster möter vi Agnès, en berömd filmregissör som ännu inte hämtat sig från en uppslitande skillsmässa. När hon får beskedet att hennes faster Colette har avlidit blir det en chock. För saken är den att Colette redan är död och begraven sedan tidigare. Agnès återvänder till staden hon tillbringat så många somrar i och återser barndomsvänner. När hon med mångas hjälp börjar nysta i vad som har hänt kommer häpnadsväckande historier. Till hjälp finns Colettes efterlämnade kasettband där hon berättar om sitt liv.

Kära faster har allt jag tycker om hos Perrin. Olika berättelser, olika tidsplan, en tragisk gåta som tidigt presenteras, oväntade vändningar. Vackert språk. Det är mycket jag gillar. Men här blir det för många trådar som slängs ut och dessa twist and turns leder till att historien blir för invecklad. När romanen närmar sig slutet är det mycket som ska redas ut och klaras upp. Jag tappar lite sugen mellan varven, och trots att jag gillar att vara i en Perrin-värld önskar jag att hon rensat undan lite.

Med det sagt väntar jag nu ivrigt på hennes nästa roman.

Kära faster. Valérie Perrin. Utgiven hos Edition J 2025 i översättning av Sara Gordan.

Publicerat

Anomalin av Hervé Le Tellier

Vilken uppvisning! Jag är tämligen omskakad när jag lägger ifrån mig den här romanen. Anomali, låt oss starta där. Enligt Svensk ordbok betyder ordet ”orimlig före­teelse eller orimligt förhållande” och det känns relevant när jag försöker berätta om boken. Och det är helt säkert relevant för alla inblandade personer i berättelsen. Men när jag lägger ifrån mig boken är läget närmast det motsatta. Allt känns rimligt.

Rent konkret kliver vi på en Boeing 787 från New York till Paris. Dessförinnan har vi fått lära känna några personer, alla intressanta, som befinner sig på marken. Som författaren Victor Miesel, yrkesmördaren Blake och artisten Slimboy. Jag tänker vid det här taget att ”det här verkar vara en spännande berättelse där berättarperspektivet skiftar”, en stil som jag gillar mycket. Men det finns hintar om att det här inte riktigt är så enkelt.  Varför växlar datumangivelserna mellan mars och juni och varför hämtas alla av myndighetspersoner? Någonstans mellan destinationerna drabbas planet av en enorm turbulens men landar så småningom på flygplatsen och passagerna stiger omtumlade av.

Vad som sedan händer är lika omtumlande att jag stannar där. Jag vill ju inte spoila och förstöra en läsning. Författaren ger en så trovärdig, detaljerad och fängslande historia med vändningar som efteråt känns helt logiska men som i stunden får mig att dra efter andan och tänka ”Nämen!” Till sist kokar romanen ner till en existentiell fråga som ständigt är värd att grubbla på: vem är jag?

Jag erkänner att jag någonstans i mitten tyckte att det blev för mycket detaljer och förkortningar och titlar. Men jag skummade där det behövdes. Sammantaget kommer jag att bära med mig den här historien länge. Och starta många samtal med orden ”Tänk dig att du sitter på ett plan till Paris och då…”

Publicerat

Årets sista bokfrukost – Vernon Subutex 1

Jag tror att det var den tionde bokfrukosten som vi hade här i veckan. Och till nyåret ska jag räkna ihop hur många vi haft sedan starten för snart åtta år sedan.

Vernon Subutex är en kille som hade en skivaffär i Pars, men folk dog, musiken streamades och pengarna tog slut.  När han blir vräkt börjar en tillvaro där han rör sig runt i staden på jakt efter en säng att slagga i. Historien berättas av en rad olika  människor som kommer i Vernons väg. Själv glider han runt, överlever och lever. Boken är den första i raden av tre. Superhajpad i Frankrike. Inte lika känd – ännu – i Sverige. Men läs och gilla den. Det gjorde vi!

Kul att läsa
Så himla många människor att hålla reda på
Golvad av det skitiga Frankrike
Häftig
Så dekadent de lever, kände mig Luthersk
Finns det någon som inte knarkar
Hysteriskt rolig trots samhällskritik
Första  hälften var bra sedan tappade jag bort mig totalt
Jag har svårt för den franska Lolita-kulturen
Stegen ner i avgrunden
Aldrig sentimental
Förfärligt, förskräckligt men roligt
Initierat skrivet man är ju på platsen
Kvinnomisshandlarporträttet var skickligt och intitierat
Vernon är spindeln i nätet som knyter samman alla karaktärerna
Uppgörelse med 68-revolutionens barn
Gillar berättarstilen med olika berättare
Bihandlingar hela tiden
Sträckläste


Publicerat

Brev från Paris 2018

Jag är i min lägenhet och läser Som pesten av Hanne Vibeke Holst. Snart måste jag lägga den åt sidan för att få på mig kläderna och gå till Institut Suèdois och lyssna till ett samtal med Linn Ullman. ”Måste” som i ”boken är så bra att jag inte vill slita mig”. Men jag stoppar den i väskan och går iväg. Jag hinner nog läsa lite till innan det börjar. Väl där slår jag mig ner och väntar på att samtalet ska börja. Läser. När jag tittar upp ser jag Hanne Vibeke Holst. Jo, jag blinkar några gånger och undrar om läsningen stigit mig åt huvudet på ett dåligt sätt. Men hon sitter kvar. Efter Ullman-samtalet måste jag gå fram till Holst och berätta. Vi skrattar åt att hon är just där i Paris, just där på Institut Suèdois, just då.  Och jag är snabbt tillbaka i lägenheten och fortsätter att läsa.

Vad sa Linn Ullman då? Att man behöver känna sig fri när man skriver. Att det var viktigt att frigöra sig från sig själv och sina föräldrar när hon skrev De oroliga, att det var (bland annat) därför hon använder epiteten Pappan, Mamman, Flickan i boken. För att markera fiktionen. För sig själv. Hennes intervjuare under samtalet ställer långa krångliga närgångna eller överfilosoferande frågor och jag hör fransmännen runt mig viska ”vad är det för en fråga?” men Ullman klarar det trots allt galant. Jag ser i tidningen att en dramatisering av boken ges på Dramaten.

Inom en radie på 100 meter från där jag bor finns 8 konditorier och 3 bokhandlar. På den närmaste bokhandel, (som dock säger ”ceci n’est pas une librairie”) studerar jag böckerna och försöker tyda ut de personliga kommentarerna personalen har skrivit på de fastgemade lapparna.  Försök själva här på bilden. Jag ber om köpråd. ”Nej ta inte den där,” säger bokhandlaren till mig och lägger tillbaka Vivian Gornicks memoarer. ”Jag tycker du ska läsa Le mystére Henri Pick, den är fräsch och rolig. ”

Jag provläste första sidan i butiken och förstod 75 %. Avgörande gräns. Så jag köpte den. Det är en bibliotekarie som hittar en mystisk bok i sitt bibliotek. Kan bara vara bra! Ser sen att den är filmatiserad.

Efter några dagar blir jag inbjuden till ett litterärt evenemang på Sorbonne, ett rundabordssamtal utifrån John Ajvide Lindqvists författarskap. Fantastik och samhällskritik. Författaren medverkar. Jag får dock tacka nej. Men visst ser det intressant ut? Vad jag tackar ja till är en presentation och diskussion några dagar senare med Elisabeth Åsbrink utifrån hennes bok Orden som formade Sverige. Vad är egentligen Sverige? Och vilka ord är viktiga när man formulerar sig i saken?

 I Paris ser jag överallt folk som läser pappersböcker. I parken under lunchen, på caféet, på metro och buss. På restaurangen sitter ofta någon vid bardisken och dricker något och samtidigt läser.  Det är december nu. Jag är tillbaka i Stockholm. På tunnelbanan ser jag en person som läser en pappersbok. Men jag tänker alltid att alla läser böcker i sina mobiler.

Det var Paris det. Jag såg Eiffeltornet också.