Varje sommar åker Pietro och hans föräldrar till bergsbyn Grana. Här i de italienska bergen blir fadern någon annan än den arga människan nere i Milano. Han gör långa vandringar och i takt med att Pietro blir äldre vandrar de tillsammans, allt högre och högre upp i bergen. I Grana bor också pojken Bruno och snart blir han och Pietro vänner. En vänskap som trots att det ibland kan gå år mellan gångerna de ses är stark och solid. Som bergen.
Men Pietro är ingen som stannar och står still. Han vill ut i världen, filma, hjälpa till, se nya saker. Bruno blir kvar i Grana. Han säger sig vara en bergets man som inte kan något annat, inte vill något annat.
Också bergen blir en viktig karaktär i boken. Stigarna, snåren, stenrösen och de kala bergen ovanför trädgränsen. Allt får vi lära känna. I det stillsamma berättandet är naturen helt närvarande. Berättelsen ger en fin skildring av vänskap, men också av samhällets utveckling och möjligheter för människan att följa sin valda väg.
Språket är vackert, känslosamt men aldrig sentimentalt. Fint översatt från italienskan av Malin Emitslöf.
De åtta bergen. Paolo Cognetti. Utgiven på svenska 2018 av förlaget Contempo.
Jag såg framför mig hur jag skulle ligga i vilstolen. I 27 graders solsken, varm, loj och med hjärnan nedvarvad till ett lugnt tempo. Så ska nog den här långsamma berättelsen intas, tänkte jag i juni. Men boken hamnade underst i läshögen. I kylslagen augustikväll blir den något annat.