Jenny Nordberg – Breakfast Book Club

2026/02/04

Kärlek vid sidan av?

Jag vill inte tänka på döden men jag vill tänka på dig är en brevroman, och det är ju något visst med det. Lauras brevskrivande är strukturerat i månader, med början i mars. Naturen får plats med grannars rabatter med krokus och snödroppar. Hon skriver till sin man Arvid och så till den andra mannen som hon känner en så stark dragning till. Hon säger:

” Det är ditt begär jag behöver. Att jag ens kan väcka något så starkt och vidunderligt i någon. Att något så stort ens finns och att det någonstans i mig bor en kraft att möta det”

Lauras man är vardag och det är ömsint och storsint kärlek. Med den hemlige, underkastelse och en egendomlig åtrå. Inga samtal skildras, ingenting annat än vad som sker i sängen och jag finner det rätt ointressant, jag rycks inte med i hennes besatthet. För jag fattar inte vad det är hon vill. Och inte hur hon ens orkar leva sitt liv, sitt dubbla liv.

Då förstår jag huvudpersonen i Vuxna förbrytelser mer. Hennes egendomliga kombination av frihetskrav och längtan efter att bli tagen på allvar, tagen i anspråk av den gifta mannen hon regelbundet träffar. Å ena sidan vill hon att det ska vara något särskilt mellan just de två, å andra sidan förefaller hon inte vilja vara bunden. Mannen säger att han inte tror på monogamt liv. Nej, men jag tror att kvinnan trots allt har en längtan dit.

I en bokklubb diskuterade vi just Vuxna förbrytelser och flera var förbannade på mannen som de tyckte utnyttjade henne, lät henne komma långt ner i prioriteringarna. Kanske det. Jag tyckte han var rätt tydlig med vad han ville och inte. Det går ju att bara lämna.

Kanske är det för båda kvinnorna det Laura uttrycker:

”Det är som att jag inte kan finnas i världen om ingen begär mig i den. Och hans begär är så starkt. I hans blick blir jag till och får plötsligt mening.”

Jag vill inte tänka på döden men jag vill tänka på dig av Lotta Ilona Häyrynen. Vuxna förbrytelser av Jenny Nordberg

2017/03/082017/03/25

De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg med anledning av internationella kvinnodagen

Jag tycker det är viktigt att lyfta blicken och se bortom Sveriges gränser på internationella kvinnodagen. Jag väljer därför att reprisera en recension från 2015, en reportagebok av journalisten Jenny Norberg. En fantastiskt bok som jag alltid återvänder till när det diskuteras feminism. Läs, läs och läs!

(Sedan boken kom ut 2015 har Azita och hennes döttrar fått uppehållstillstånd i Sverige.)

Bacha posh är en Afgansk benämning för en flicka förklädd till pojke. Kom ihåg begreppet, det är inte sista gången du hör det nämnas, men kom också ihåg att en flicka blir bacha posh för att det är nödvändigt. Bacha posh är ingen frigörelse, flickorna förkläs till pojkar för att hjälpa sin familj med arbete och manligt skydd men fungerar också som en visualisering av den pojke som man ännu hoppas ska födas inom familjen.

Journalisten Jenny Nordberg snubblade över fenomenet under en reportageresa i Afghanistan. En liten flicka lät undslippa att hennes yngre bror i själva verket var en flicka. Jenny kom snart till insikt om att backa posh är ett kulturinslag som tycks vara välbekant bland afghaner men som i princip helt okänt bland utlänningar.

Afghanistan är ett land som i praktiken styrs av förislamiska seder och bruk, landets kvinnor och – män är fångna i de givna roller som det hårt klanstyrda samhället dikterar. Vad som tycks vara helt obegripligt sett med västerländska ögon blir helt logiskt när man betraktar det med afghanska ögon inifrån. Afghanistans moderna historia är tragisk med flera olika krigsherrars styren, att anpassa sig och anta olika personligheter allteftersom situationen kräver har blivit i livsstrategi för afghanerna.

Den kvinna som blivit denna reportageboks huvudkaraktär, Azita, är ett både lysande men också djupt sorgesamt exempel på ovanstående. Att hon faktiskt finns och lever i denna världen blir till ett gastkramande grepp om min strupe. För kanske är hon en av de mer ”lyckade” kvinnorna i Afghanistan och att det är just det som är så oerhört tragiskt. Hennes liv är allt annat än avundsvärt. Hennes livshistoria blir komplett av att Jenny vågar resa till den avlägsna, primitiva och gudsförgätna provins där hennes fars och hennes makes familjer är bosatta. ( Var du aldrig rädd Jenny?)

Okej, jag är bara en enkel bloggare men jag tycker att Jennys bok är en journalistisk bragd. Hon tar sig in i den värld där Afghanistans kvinnor lever. Ofria kvinnor, förtryckta kvinnor, bundna till händer och fötter av urgamla seder och bruk. Hennes reflektioner väcker bestörta tankar om att mycket av det bistånd och den hjälp till modernisering Afghanistan erhåller, egentligen inte är till nytta eftersom ”hjälparna” inte förstår detta land och de traditioner som styr dess folk.
Hade t.ex.de tämligen vanligt förekommande ”gendershops” som hålls för kvinnor i Kabul varit mer effektiva om de vänt sig till männen i Afghanistan? En far som älskar sina döttrar och egentligen önskar dem ett annat liv är kanske den effektivaste vägen till förändring?

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2015. Jenny Norberg skrev boken på engelska, Ann Marie Ljungberg översatte till svenska.

2016/01/032016/01/01

Bloggosfären svämmar över av listor!

Vilken bok är din största läsupplevelse under året som gått?
Vilken bok var den största överraskningen 2015? Bästa ungdomsboken, sämsta kärleksromanen eller läskigaste deckaren?
Ni kan faktiskt inte ställa så svåra frågor till mig! För jag är en ”å ena sidan och å andra sidan-person” som kan vara ganska ombytlig. Vissa kallar det pragmatism, men jag vet inte jag, för andra kallar det att vända kappan efter vinden.

En fast ståndpunkt när det gäller böcker har jag dock. Man ska välja bok förutsättningslöst, för man vet aldrig vad som gömmer sig mellan pärmarna. Även om man vanligen inte roas av en genre så finns det alltid undantag. Här är bokcirklar fantastiska, någon annan väljer boken du ska läsa och du får höra lika många upplevelser av boken som det är deltagande medlemmar i bokcirkeln. Underbart!
Ett av livets stora glädjeämnen om ni frågar mig!

Under 2015 har jag sammanlagt läst 105 böcker. Då räknar jag endast de böcker som jag läst för första gången, alltså inte de jag läst om. (Jag kan nog kalla mig en benägen omläsareJ) Jag har haft många underbara läsupplevelser, ännu fler helt okej läsupplevelser, kryddat med ett par rejäla bottennapp. Jag är näst intill fjantigt nöjd över att ha lyckats läsa över 100 böcker på ett år! Allt sedan jag började föra läsdagbok har jag konstant hamnat på runt 95 böcker per år så ni förstår ju att 100 är ett magiskt tal.

Fast okej då, jag ska låta er ta del av några av mina favoriter! Klicka på titlarna nedan för att läsa recensionerna:

Hausfrau av Jill Alexander Essbaum

De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg

Hyresgästerna av Sarah Waters

Brända skuggor av Kamila Shamsie.

En bok som jag inte recenserat är Oscar Levertins vänner av Martina Montelius som jag nog, ( i alla fall i skrivande stund), utser till årets ljudbok med anledning av den fantastiska författarinläsningen. Boel, en djup troende kulturtant, (hennes religion är kultur alltså), åker på författarkryssning och släpper loss. Martina läser den burleska historien med en alldeles utsökt avmätt stämma.

Som vanligt har jag läst betydligt fler kvinnliga författare än manliga. Om detta är medvetet har jag ingen aning om, inbillar mig dock att jag står över dylikt och väljer böcker skrivna av människor. Men å andra sidan, varför var jag en av de sista som upptäckte den fantastiske finske författaren Kjell Westöö och så sent som i somras upptäckte Conny Palmkvist?

Men nu är det slut med mängdläsning för min del. Jag ska i stället ägna mig åt att läsa tjocka innehållsrika böcker! Eftersom jag så gärna ville nå över siffran 100 så har jag under slutet av året valt bort böcker över 500 sidor och ljudböcker över 15 timmar så jag har ett antal på vänt! Allra först ska jag sätta lurarna i öronen och lyssna till ljudboksutgåvan av Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr på drygt 20 timmar.

Gott nytt läsår!

2015/03/232015/03/22

De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg.

Bacha posh är en Afghansk benämning för en flicka förklädd till pojke. Kom ihåg begreppet det är inte sista gången du hör det nämnas, men kom också ihåg att en flicka blir bacha posh för att det är nödvändigt. Bacha posh är ingen frigörelse, flickorna förkläs till pojkar för att hjälpa sin familj med arbete och skydd, men fungerar också som en visualisering av den pojke som man ännu hoppas ska födas inom familjen.

Journalisten Jenny Nordberg snubblade över fenomenet under en reportageresa i Afghanistan. En liten flicka lät undslippa att hennes yngre bror i själva verket var en flicka. Jenny kom snart till insikt om att backa posh är ett kulturinslag som tycks vara välbekant bland afghaner men som i princip helt okänt bland utlänningar. Afghanistan är ett land som i praktiken styrs av förislamiska seder och bruk, landets kvinnor och – män är fångna i de givna roller som det hårt klanstyrda samhället dikterar. Vad som tycks vara helt obegripligt sett med västerländska ögon blir helt logiskt när man betraktar det med afghanska ögon inifrån. Afghanistans moderna historia är tragisk med flera olika krigsherrars styren, att anpassa sig och anta olika personligheter allteftersom situationen kräver har blivit en livsstrategi för många afghaner.

Kvinnan som blivit denna reportageboks huvudkaraktär, Azita, är i all sin komplexitet ett exempel på hur en afghansk kvinnas liv gestaltat sig i modern tid. Att Azita faktiskt finns och lever i denna världen blir till ett gastkramande grepp om min strupe. För kanske är hon en av de mer ”lyckade” kvinnorna i Afghanistan och det är just det som är så oerhört tragiskt. Hennes liv är allt annat än avundsvärt. Hennes livshistoria blir komplett av att Jenny vågar resa till den avlägsna, primitiva och gudsförgätna provins där hennes fars och hennes makes familjer är bosatta. ( Var du aldrig rädd Jenny?)

Okej, jag är bara en enkel bloggare men jag tycker att Jennys bok är en journalistisk bragd. Hon tar sig in i den värld där Afghanistans kvinnor lever. Ofria kvinnor, förtryckta kvinnor, bundna till händer och fötter av urgamla seder och bruk. Hennes reflektioner väcker bestörta tankar om att mycket av det bistånd och den hjälp till modernisering Afghanistan erhåller, egentligen inte är till nytta eftersom ”hjälparna” inte förstår detta land och de traditioner som styr dess folk. Hade t.ex. de tämligen vanligt förekommande ”gendershops” som hålls för kvinnor i Kabul varit mer effektiva om de vänt sig till männen i Afghanistan? En far som älskar sina döttrar och egentligen önskar dem ett annat liv är kanske den effektivaste vägen till förändring?

Feminister, humanister och alla andra, ni bör läsa den här boken. För många av er tror jag att er världsbild kommer att förändras en smula. För bacha posh är ett uttryck för förtryck och förmodligen har det funnits många bacha posh genom århundrandena och nog bör bacha posh finnas på andra ställen än i Afghanistan just under vår samtid.

De förklädda flickorna i Kabul är utgiven av Albert Bonniers Förlag 2015. Jenny Nordberg skrev boken på engelska, för den svenska översättningen står Ann-Marie Ljungberg.