Körsbär och 3 favoriter

För ganska länge sedan nu fick vi en fin utmärkelse av Böcker böcker böcker. Det innebar att vi skulle lista tre favoritförfattare och rekommendera en bok av varje. Eftersom vi är två stycken här på Breakfast Book Club, som dessutom läser olika typer av böcker har vi enats om en författare, och sedan valt en var.

Det gemensamma valet: Joyce Carol Oates är en av de författare vi båda läser och gillar. Oates som är en av världens mest produktiva författare lockar med sina relationsuppbyggnader och samtidsbeskrivningar. Vi enas om att rekommendera Blonde (2001). Oates berättelse om Marilyn Monroe är liksom allt hon skrivit, mycket dokumentärt i känslan, men nu på ett mer uppenbart sätt eftersom personen faktiskt existerat på riktigt.  Försiktigt öppnas dörren till Monroes liv, från barnsben, då hon var Norma Jean, genom drömmar, tankar, förhoppningar, tonår, relationer; Hela förvandlingen till världens egna blondin, den ensammaste av dem alla.  Allt är beskrivet med stor närhet och detaljrikedom, klart underbyggd av många timmars reseach, men utan att för den skull utge sig för att vara biografisk alls. Och kanske är det där vi har kärnan till romanens storhet, Oates mod att beskriva en av vår tids största fenomen,  och göra henne till människa.

Petras val: En av mina favoritförfattare är Sparkle Hayter. Fantastist namn eller hur? Hon har skrivit de underbara böckerna om Robin Hudson som jag skrivit om förrut. Robin jobbar som tv-journalist på ett program som kan liknas vid TV3:s Insider. Hon har en helt galen chef och tvingas hela tiden in i omöjliga uppdrag och ska lösa fall på de mest kontroversiella sätt som dolda kameror och wallraffning. De är superbra och jätteroliga och inte alls några tråkiga mossiga deckare utan man garvar hela tiden. Tre av hennes böcker är översatta till svenska: Hårda bullar, Snälla flickor och Riktiga karlar.

Johannas val: Jäkligt svårt faktiskt, men jag väljer ändå att lyfta fram Joan Didion än en gång. Inte för att hon egentligen behöver det, utan för att jag vill. Denna nordamerikanska sanningssägare som i essä efter essä, reportage, efter reportage beskriver hur hon ser samhället utvecklas, avvecklas eller rent av stå helt still. Med skönlitterärt språk lockar hon läsaren att fara med på äventyr i verkligheten, som tydligt är alltid överträffar dikten. På svenska ( det finns ett flertal magnifika samlingar på engelska för den som får mersmak) finns strålande samlingen Att lära sig själv att leva, kanske så långt ifrån en klassisk självhjälpsbok man kan komma. Hjälper, det gör den dock, i princip mot allt.

Joan Didion om bloggande

Som en del av er säkert vet vid det här laget närmast avgudar jag Joan Didion. Härom dagen var det en liten, men fin intervju med henne om de nya medierna, på bloggen A guest of a guest. Bland annat säger Didion:

Well, I don’t really understand blogging. It seems like writing, except quicker. I mean, I’m not actually looking for that instant feedback.

[…]

It makes me uncomfortable. It’s an entirely different impulse, I guess. It’s like talking.

Bönbok för en vän av Joan Didion


Jag är, som jag skrivit innan, ett stort fan av Joan Didion. Jag gillar hennes sätt att se på saker och jag älskar hur hon beskriver dem. Tyvärr måste  jag erkänna att hennes styrka inte kommer fram i hennes skönlitterära verk alls på samma sätt som i de journalistiska eller självbiografiska. Bönbok för en vän (A Book of Common Prayer 1977), på svenska utgiven på Bokförlaget Atlas, har samma svagheter och styrkor som jag tyckte att Lagt kort (Play it as it lays 1970) hade när jag läste den. Historien håller inte riktigt, men känslo-person- och miljöbeskrivningarna är fantastiska. I Bönbok för en vän möts två kvinnor  i  staden Boca Grande i landet med samma namn beläget i Centralamerika. Den ena är vår berättare, den andra blir hennes vän. Båda bär på tyngande hemligheter  och genom ett 70-tal med tveksamt politiskt styre och personliga tragedier  speglas Grace och Charlottes olika erfarenheter och personligheter. Jag njuter bitvis av strålande beskrivningar av Charlottes desperata kamp för att sånär behålla hedern. Bilder av en rädd och ensam människas inre liv. Men så kommer passager som jag helst vill bläddra förbi för att de inte ger historien någonting. Eller är det kanske så att det är historien i sig som inte är någonting förutom person och relationsbeskrivningarna? Hur som helst blir jag gång på gång uttråkad och längtar till nästa stycke då vi får följa ett stickspår i någons minne eller känna pulsen av ett samtal vi inte kan förutse riktning på.

Som helhet är Bönbok till en vän OK, men inte mer. Är man sugen på Didion skulle jag rekommendera någon av de många essäsamlingarna eller Ett år av magiskt tänkande (The year of magical thinking 2005).

Eller förresten, läs både och!

Kort och gott

Det är något oemotståndligt med essäer. Kanske är det kärnfullheten. Som tidsdokument kan formen överträffa allt, öppet subjektiv men ändå beskrivande ”sanningen”, en kombination  som är spännande i sig. Och så är de korta, lätta att läsa, lägga ner, tänka på och sedan läsa om.

Min absoluta favoritessäist är Joan Didion, som är knivskarp i sina beskrivningar av perifera detaljer. Vi är hennes förtroliga som hon viskar till medan hon står i vardagsrummet hos LSD-trippade sk Diggers på Haight Street i San Fransisco. Vi står tysta bredvid och häpnar över att vi verkligen är där. På riktigt.  Vi trängs med henne i sängen långa meningslösa dagar, fulla av sorg och längtan. Tillsammans väntar vi på att något i oss ska brista, gå sönder, lämna livet i den klump av gemensamma kroppar vi nu blivit. Som bästisar.

Truman Capote är en annan av mina favoriter. På ett helt annat sätt än Didion beskriver han med sitt så säregna sätt känslan i ett rum, som visar sig vara staden, kanske till och med världen. Hans ego är för stort för att ta oss med som vänner, vi får inte plats. Nog väl berättar han ändå om konversationerna runt bordet på the Four Seasons, Mae West ska hyllas, och folk talar i mun på varandra medan isen klirrar i drinkglasen. Han kan helt enkelt inte låta bli att snacka, hans mun är ständigt igång, överdriver och förlöjligar. Men så blir det dagen efter och nerverna kräver lugn. Han uttalar det inte, men han är nöjd över att vi fortfarande är kvar ,också vi i sviterna av den hårda natten som var och historierna vi fick ta del av.