Som om jag frågat

Jag var aldrig nån hejare på träslöjd. Det jag minns allra mest från alla lektioner var lärarens: mmm, det känns hackigt, sandpappra lite till. Och jag sandpapprade och sandpapprade på smörkniven eller ljusstaken eller vad det var. Kände med handen, nu kan det väl ändå inte.., men jodå: mmm, det känns hackigt, sandpappra lite till. Så i nian var det dags för spegelramen. Jag tänkte att nu jävlar ska det inte hacka någonstans. Jag filade och filade, sandpapprade och sandpapprade med allt tunnare varianter. Till sist visade jag fram mästerverket. Läraren drog med handen överallt, kände om igen, till och med blundade. Och så:

Bra, Ann-Sofie inte ett hack.
Ha!

En bloggy om träslöjd? Nej, om hack och sandpapper. För när jag läser Som om jag frågat tänker jag på att den berättartekniskt är helt utan hack. Mellan dialog, tankar, berättande delar och tillbakablickar lotsar författaren mig som läsare så elegant att jag är armkrok med John, huvudpersonen, hela tiden. Att vara hemma är en plåga och han tar hellre cykeln på en planlös tur för att slippa gå hem och lyssna på tystnaden.

Det kändes som att ta det första fria andetaget efter en hålla andan-tävling under vatten när jag klev ut på bron och stängde dörren bakom mig.

Nej, det är ingen som super. Ingen har någon psykisk störning. Inget våld eller övergrepp. Det här är läget när mamma och pappa inte längre pratar med varandra, när pappa sticker iväg på ovanliga ärenden, när mamma inte längre skrattar. Det läget. Och när bästa tjejkompisen blir ihop med bästa killkompisen och man är jävligt ensam. Det läget. Där berättartekniken är genomarbetad och utan hack, är berättelsen sannerligen som det där sandpappret. Det river och rispar när jag läser och jag ligger oavbrutet på gråthulkgränsen för att jag känner så starkt för alla inblandade. Jag kommer på mig med att hålla tummarna. Vill lägga armen runt Johns axlar och säga att det ordnar sig. Vill ge föräldrarna uppmuntrande tillrop: håll ut håll ut!

Och jag är glad att det till sist river i allt tunnare varianter. Att jag kan slå ihop boken och också få ta det där första fria andetaget. Det här är nog den bästa av Lindbäcks romaner. Hittills.

Som om jag frågat. Johanna Lindbäck. Utgiven 2012 av Rabén & Sjögren

Välkommen hem av Johanna Lindbäck

Första gången jag läste Johanna Lindbäck var i Frankrike. Hennes En liten chock var den enda boken som var nerpackad eftersom jag var där på uppdrag och inte skulle ha tid att läsa. För ja, allt borde ha varit klart redan före resan och nej, det var inte det. Så jobba jobba jobba, men en liten lunch satt jag för mig själv och tänkte att ”jag hinner nog läsa några sidor medan jag äter”. Ni förstår själva. En liten chock är på dryga 250 sidor och nästan lika många minuter lång blev min lunch. Det går nästan inte att läsa hennes böcker på annat sätt. Man kan titta upp och humma lite analytiskt eller känslosamt, men att släppa romanerna, det är svårt.

Jag kastar ut en varning nu. Somliga av er vet att jag är bekant med och gillar personen Johanna Lindbäck och därför riskerar att sätta på mig andra glasögon och skriva rosafärgat om författarens böcker. Men jag lovar: mina glasögon är bruna och genomskinliga om än något oputsade när jag skriver så här om den senaste romanen: men fan, hon är helt otrolig.

Välkommen hem handlar om Sara som kommer hem efter ett år på svenska skolan i London. Innan hon for gjorde hon slut med Mattias och faktum är att han beter sig väldigt skumt nu och Sara önskar ingenting annat än att allt ska bli som förr och vanligt igen. Inte ihop, men kompisar. Typ. Eller? Samtidigt är det Adrian, grannkillen som först är så retsam och provocerande fast sen världens finaste. Hur ska man välja?

Det Johanna Lindbäck gör så bra är att hon på pricken fångar unga människors sätt att tala, tänka och agera och gör deras vardagsbekymmer till litteratur. Inkännande och autentiskt. Feel good-realism skriver förlaget. Det gör inte jag eftersom jag inte gillar ordet feel good. För mig signalerar ordet myspysigt, och det blir inte en roman automatiskt ”bara” för att romanen saknar incest och supande föräldrar. Det bränner till som bara den av att läsa om Saras kval och vånda och oro.  Det är ju så det känns, att inte veta, att undra och älta med kompisarna. På samma sätt skrattar jag med Sara när hon har det bra. Både och alltså, som livet självt. Just det gestaltar Johanna Lindbäck så precist. Just så blir det  svårt att låta bli att sträckläsa. Just därför ska ni prova själva.

Välkommen hem. Johanna Lindbäck. Utgiven av Rabén&Sjögren 2011.

_______

Kakorna på fotot, vill jag bara säga, är bakade av mig själv och var väldigt goda. Sara skulle gilla dem.