Vi bor så lagom långt till och från allting. Trädgårdar och Seine och små gator och trevliga bistroer och det är enkelt och lätt att vandra omkring. Mina egna kartor ligger kvar i fickan och i kroppen vet jag hur gatorna svänger och var jag är i förhållande till allting.
I Marais går jag vilse. Höger-höger borde bli vänster-vänster när man går tillbaka. Inte i Paris. Vid rue de Rosiers hamnar jag i ett litet stim av judiska barn som hämtas från skolan i bilar. Jag står blixtstilla för att inte fastna i deras ryggsäckar och lika snabbt som de kom ut på gatan är de borta. Lunchen äts på Temps des Cerises (31 Rue de la Cerisaie) och det är trångt, franskt och mycket gott. Luncher med rödvin till och Crème Brulée efteråt är de bästa luncherna.
I Luxembourgträdgården är det höst. Med färgrika blad och värme från solen. Vi sitter vid fontänen och ett blad singlar ner i min bok. Känns…poetiskt! Det är Kodnamn Verity jag läser och faktum är att denna omtyckta och välrenommerade roman är en bok jag kämpar med. Jag tycker den är rörig och jag blir inte alls så engagerad och tagen som jag hade hoppats. Vi ska diskutera den på bokfrukosten och kanske växer den då.
Den som kommer till undsättning är Jonathan Tropper och Fördelarna med en kollaps. Det måste vara hans hittills bästa. Han skriver med ett sådant flyt att jag knappt märker att jag läser. Silver är en ex-rockstar med en enda hit. Med storhetsvansinne efter den i bagaget lyckades han sumpa sitt äktenskap och sitter nu vid poolen på ett lägenhetshotell med några andra sargade polare. Då dyker den artonåriga dottern upp och meddelar att hon är gravid – hjälp mig! Och det vill Silver förstås göra, han VILL ju vara en bra pappa men sen kom det där med den akuta hjärtsjukdomen. Och stroken som gör att han säger vad han tänker. Är det inte lika bra att dö?
Troppers styrka är att skriva om familjer och relationer så att man så gott som sitter med vid middagsbordet och deltar. Med humor utan haha-flams, med smärta utan sentimentalitet. Det är så bra!
Jag smackar igen boken och tittar mig runt i parken. Hälften av de hundratalet som sitter där läser en bok. Häftigt att se! Jag tror jag ska gå runt och se om jag kan få några boktips.
Fördelarna med en kollaps. Jonathan Tropper. Utgiven 2012. På svenska av Gilla förlag 2013.
Jag gillar Jonathan Troppers stil. Här finns rappa dialoger, välformulerat språk och drastiska vändningar. Han kan verkligen konsten att skriva en god och underhållande bok! Den första romanen jag läste var 
Pappa Foxman är död. Judd och hans syskon har samlats i barndomshemmet för att sitta shiva enligt pappas sista önskan. Sju dagar på låga stolar för att sörja och omhändertas av besökarna. I en strid ström kommer barndomsvänner, grannar och släktingar och konfronterar familjen inte bara mat utan med önskade och oönskade minnen – som en megaversion av Här är ditt liv.