Min följeslagare i Paris är Andras Lévi . Han kom hit från Budapest för att studera arkitektur. Med sig har han ett uppdrag, nämligen att lämna över ett brev till en ung dam på Rue de Sévigné, strax intill där jag bor. Ganska snart efter att han kommer till Paris flyttar han till en vindskupa på Rue des Écoles 34. Jag är förstås där och tittar på den röda dörren.
Men saken är den att han bor inte där längre. Och Klara bor inte heller kvar på Rue de Sévigné. Året de träffades var 1937. Och båda var judiska.
Jag hänger Andras i hasorna ett tag ändå när han ovetande om det kommande kriget visar de vackra byggnaderna i Paris på ett helt nytt sätt.
1500-talspalatset Carnavalet med sina lågreliefer av de fyra årstiderna. […] Guimards synagoga på Rue Pavée vars fasad gick i flacka, mjuka vågor som en öppnad skriftrulle. […] vidare längs Rue Denfert-Rochereau där byggnaderna signerade Le Corbusier och Mallet-Stevens, Raymond Fischer och Pierre Patout stod med sina strama, rena linjer som utstrålade en sådan styrka i den bleka januaridagern.
Tack för det! Jag hade aldrig noterat detaljerna annars.
Åren går och 1937 blir 1938, 39, 40…45. Det blir fruktansvärt och sorgligt men omöjligt att sluta läsa. Den osynliga bron är ett riktigt välskrivet mastodontverk. Så mycket forskning författaren måste ha gjort. Det är detaljer och noggrannhet men motsatsen till katalogprosa. Jag följer hela krigets fasor från en annan horisont – Ungerns – än jag tidigare gjort. Det är vardag och konkretion. Det är krigshärd och klasskillnader. Och helt fantastiskt välberättat på många hundra sidor.
Den osynliga bron. Julie Orringer. Utgiven 2010. På svenska av Forum förlag 2012 i översättning av Ann Björkhem.