Emilys porträtt

Vad får du dina boktips från, frågar  någon ibland. Ja, frågan är väl snarast var jag inte får boktips. De är överallt. Emilys porträtt fick jag först läsa om i en pepp-inför-hösten-bloggy hos Marcusbibliotek. Han listade ett antal böcker från SvBs höstkatalog och jag tänkte att jag aldrig hade läst något av Margareta Lindholm.  Författaren har skrivit en rad böcker före denna och recenseras vänligt i tidningar och bokbloggar.

Emily är ingen mindre än en av Brontë-systrarna och boken ger en fin bild av skapande i allmänhet och målande och författande i synnerhet. Till familjen Brontë kommer Erin för att arbeta som piga. Hon behandlas vänligt men kommer extra bra överens med Emily. Det finns också en bror Brontë som ägnar sig åt måleri, och snart uppmuntrar han Erin att skissa och teckna. Hon har talang visar det sig.

Emily samtalar ofta med Erin, och lirkar ur hennes uppväxthistoria. En kväll har syskonen uppläsning av sina senaste alster. Plötsligt hör Erin en variant på sin egen livsberättelse. Emily tycker inte det är så märkvärdigt. Det är så författare gör, menar hon, och nu får ju din bror en plats i litteraturen. Erin är inte lika övertygad om detta att använda sig av någon annan för att skapa något eget. Inte då. Men långt senare, när hon är gammal målar hon Emilys porträtt. Och hon tänker

Hennes ansikte. Jag närmar mig det mer och mer. Men då upplöstes de på avstånd så tydliga linjerna, ansiktet blir suddigt som om det är på väg att försvinna, som hon ska lossna från mitt minne.

Emilys porträtt. Margareta Lindholm. Utgiven av Kabusa böcker 2014.

Du och jag, Marie Curie

Marie Curie blir mottagare av det Jenny behöver berätta och reda ut.

Frågor till Marie Curie den 3 september 1986:

Jag har läst att det finns människor som inte klarar några vanliga saker, som man skulle kunna säga är helt dumma på att vara människor. En sorts idioter.

I boken märkt MC skriver hon sina frågor och reflektioner, om fotbollen och vännerna men snart om kärleken till Filippa. Jenny, som är femton år, bor i Majorna i Göteborg med mamma och pappa. Det är uppror och kärlek i relationen med föräldrarna, men den verkar vanlig och tonårig och jag blir ganska snart förtjust i hennes mamma som har svårt att släppa taget om sin dotter.

Men att vara ihop med Filippa är inte lätt. Ibland är det enkelt när de ligger under täcket och världen utanför är borta. Ibland, när den tuffare Filippa säger saker som att det aldrig går bra för dem som gillar henne, blir Jenny sjuk, liten och osynlig. Men hon älskar ju!

Jenny flyttar närmare igen, tätt intill, längtar in i tätheten igen. Värmen. Handen. Huden.

1986  är Jonas Gardell på TV. Föräldrarna ropar på Jenny, men hon vill inte se.

Fast hon hör. Mest föräldrarna hör hon. De skrattar, häpet, hickade. Och så mer lågmält ibland, då hörs det nästan ännu mer. ”Undrar vad hans föräldrar tänker när de ser det här”, murrar mammans röst. ”Ja, fy fan” murrar pappan fast han sällan svär. ”Men han är tuff det får man ju säga. Men vilken liten fjant.”

Det är skönt att läsa en roman som inte gör någon större affär av att det är två tjejer som blir förälskade, samtidigt är det det just det som gör att Jenny får problem när allt tar slut. Att inte kunna säga ”men jag älskade henne”, när föräldrarna tycker det är synd att hennes kompis Filippa inte kommer över lika ofta längre. Däremot tycker jag att det är synd att det blir en kärlekskarusell i en så snabb fart. Jag hinner knappt med förrän Jenny är jättekär och de ligger hemma hos Filippa som om de inte gjort annat. Inga omvägar via fniss och skämskudde och varför sa jag så?

Enligt O, som jag fick boktipset från, skriver att Erik Dahlbergsgatan 30 är en fristående fortsättning på den här romanen, men då för vuxna. Det låter lockande. Jag älskar epiloger och svar på hur gick det sen? Jag vet att den boken ligger nere på landet någonstans och kanske får den bli sommarläsning. Om inte annat för att allt utspelar sig i Göteborg.

Du och jag, Marie Curie. Annika Ruth Persson. Utgiven av Kabusa böcker 2003.