Från A till Ö: E som i En berättelse om kärlek och mörker

Det där med Bästa Bok är svårt. När jag får frågan om det bästa jag har läst brukar jag närmast rutinmässigt svara Den sista samurajen av Helen DeWitt, jag brukar också lägga till Medan jag låg och dog (Faulkner), Livet–en bruksanvisning (Perec) och Fröken Smillas känsla för snö (Hoeg). Men jag kan addera en räcka böcker till om jag verkligen tänkte till såklart, sådana där läsningar som man minns och återkommer till i tankarna många år efter.

Men så är det andra böcker som var så betydelsefulla just där och då, men ändå hamnar långt bak i minnet. Som En berättelse om kärlek och mörker som jag läste för femton år sedan. Tack då till mig själv som skrivit anteckningar och kan påminna mig själv och kanske dig om en bra bok. Jag skriver:

”Jag är i Jerusalem och klockan har just slagit halv ett.

I en hård soffa sitter jag, i arbetsrummet hos en äldre man. Låt oss kalla honom Amos. Sedan flera timmar tillbaka har han visat mig sin familjs fotoalbum. Sin familjs alla fotoalbum. Han är en god berättare som med välvalda ord och vackra formuleringar berättar om dem alla. Om Onkel Joseph som skrev på sitt stora verk över Jesus från Nasaret. Om mormor och morfar, om moster Sonia som studerade på universitetet i Prag innan hon lämnade för att bege sig till Palestina, till Landet. Om farmor från Ryssland som med nit inledde varje dag med att desinficera det nya hemmet. ”Levanten är full av baciller”. Om farfar som när farmor dör får ett slags pånyttfödelse med romanser med många kära kvinnor. Det är i farfars soffa vi sitter förresten. Den kom med från Odessa som de lämnade när farfar längtade till Landet.

Han berättar med en sådan värme, Amos, när han bläddrar fram och tillbaka i albumen. Ibland pekar jag på någon svart-vit figur:

– Vem är det där?

– Ja men, det är ju moster Sonia ser du väl.

Trots att farfars soffa är så hård, nickar jag faktiskt till då och då. Det är många människor som är värda sin berättelse. Amos historier vävs in i varandra. Tid och rum skiftar. I allt detta får jag en insikt i hur det var att leva i det där landet som figurerar varje dag i nyhetsreportagen. Hur det är att leva där nu. För det vet min goda berättare. Slutligen rör vi oss mot det öppna sår som heter ”moderns självmord” och Amos berättar stilla om hennes sista timmar i livet.

En fantastisk berättelse om kärlek och mörker har jag fått ta del av och solen hinner gå ner innan Amos slår igen det sista albumet.”

En berättelse om kärlek och mörker. Amos Oz. Utgiven av Wahlström och Widstrand 2005, och finns på pocket.

Från A till Ö: D som i Danticat

Jag är och gräver i Lästa böckers förråd. En av de saker jag vet om mig själv är att jag med förtjusning skapar läsutmaningar* och för många år sedan kom jag på att för att bredda läsningen skulle jag välja länders litteratur med hjälp av ett korruptionsindex hos transperency.org. Gå in där, mycket intressant läsning om världen.

2006, då jag startade, hade Haiti jumboplatsen. Jag läste då den intressanta En skörd av tårar av Edwidge Danticat och skriver:

”Sydost om Kuba ligger ön som uppehåller länderna Dominikanska republiken (östra ön) och Haiti (västra). Uppror, opposition, maktkamp, diktatur är ord som präglar båda staternas äldre historia. 30-talet. Dominikanska republiken. General Trujillo är diktator i landet. Här bor och arbetar den haitiska kvinnan Amabelle i en förmögen familj. Nu ska den nyfödda dottern familjen döpas tillsammans med andra barn:

Många av barnen var redan sex eller sju år gamla och döptes nu om för att Generalissimon skulle kunna bli deras officiella, om än frånvarande, gudfar.

Romanen berättar om Dominikanska republiken 1937 då en enorm massaker beordrades på haitiska lantarbetare som hämnd för en händelse i Haiti. Tiotusentals människor dödades men Amabelle lyckas under svåra omständigheter fly tillbaka till Haiti. Parallellt med de dramatiska politiska händelserna löper också en kärleksberättelse om Amabelle och Sebastien. Historien berättas beskrivande av skeenden och miljöer och människor. Det råder ingen tvekan om var boken utspelar sig, hur det ser ut, hur det luktar och smakar. Även om den skrivs i jag-form är berättandet närmast objektivt.

Ett brännhett stycke metall susade förbi mitt ansikte när jag gick uppför kullen. Jag hoppade undan och duckade. Senora Valencia och hennes man stod under flamboyant-trädet och höll var sitt kortpipigt gevär riktat mot kalebassträden framför mitt rum. […] Jag vinkade för att visa att jag fortfarande levde […]

Det objektiva berättandet kontrasteras då historien då och då bryts av med kursivdelar med Amabelles betraktelser och starkt känsloladdade tankar och tillbakablickar. I sin helhet är boken välskriven och tidlöst allmängiltig till sitt innehåll. Här var det 1937 och haititer. Det kunde lika gärna ha varit 2007 och burmeser.”

2019 har Haiti en plats högre upp i index, 10 från slutet. Danmark ligger fortsatt högst.

(* ) Hur långt jag kom med det här projektet? Uzbekistan är den senaste, ligger på plats 153.

Från A till Ö: C som i Colombines kyss

Jag undrar hur många böcker som jag har haft en stor läsupplevelse med och som jag ändå har glömt bort? För tio år sedan firade jag födelsedag i nordligaste Norge och medan jag gled fram i det blå arktiska ljuset läste jag Colombines kyss. Jag skriver:

”Den allra sista delsträckan av resan startar en timme sent då ett tiotal passagerare blir försenade. Jag blir förhoppningsfull – kan det bli så att vi kommer försent till Kirkenes, att jag då missar planet hem och därmed måste stanna kvar i Norge ett tag till? Jag har alltid separationsångest av olika grad. Från böcker, från resor, från möten. Åh nej, är det slut!

Samma känsla när jag slår igen Colombines kyss. En säregen konstruktion där jag inte vet om det är en roman eller en roman om ett romanprojekt. Vi är i Rio de Janeiro. Teresa är en ung framgångsrik författare. Just nu planerar hon att skriva sin tredje bok som ska ta utgångspunkt från dikter av Manuel Bandeira. Hon bor tillsammans med en man sedan några månader. Han blir berättaren, betraktaren och sitter just nu utanför deras hus:

’De där eftermiddagarna när jag satte mig ensam på trappan till verandan medan Teresa var ute och simmade var som det där exakta och dyrbara ögonblicket efter en film, när ingen ännu frågat vad tyckte du? när ingen buss ännu accelererat i öronen på mig, när ingen ännu föreslagit en öl.’

En av eftermiddagarna simmar Teresa som vanligt, men kommer inte tillbaka. Polis och räddningstjänst inkallas. Men hon är borta och parets åtta månader långa förhållande, räcker den tiden till för att göra det till ett riktigt förhållande? Varför är det Teresas förra partner som får figurera i tidningarna och svara på frågor om vem hon var och vad som kan ha hänt?

När jag invaggats i förvissningen om bokens tema, tar den en helt annan väg och jag drar efter andan och jag vill inte berätta mer för dig. Läs den istället!”

Nog låter det här som en fantastisk läsning av en bok jag har glömt bort. Jag väljer att låta min uppmaning från 2010 vara riktad till mig själv 2020. Bra återbruk.

Colombines kyss. Adriana Lisboa. Utgiven av BocaPocky 2005.


Det här en promenad i lästa böckers förråd som jag gör just nu.

Från A–Ö: B som i Boys

Ur lästa böckers förråd hämtar jag idag romanen Boys som jag var en av de bästa böckerna jag läste 2011.

På bordet ligger en pocketbok med en fastgemad lapp. Skitbra! läser jag på lappen, viker sedan undan meddelandet och tittar in i ögonen på omslagets svartvita hund. En whippet ska jag förstå senare. En whippet som heter Boys och är central i boken med samma namn.

Lasse är i utkanten av samhället. På kant med grannarna som inte vill att han bor i den gamla kåken. Gubbjäveln. Men han bor kvar, ensam nu sen morsan dog. Fast ensam och ensam… Han har ju Boys! Hunden som också lever på gränsen.  Hundmatsgränsen om inte annat. Tomtgränsen dessutom, där grannen Leffe fångar honom och nu jävlar ska hunden dö en gång för alla.

I morgon ska Lasse fylla 65 år, har fixat landgångar och öl och många är bjudna. El-Jack, Torsten Fjällbom. Börje. Och Matti, den vuxne sonen som inte varit uppe hos farsan på åratal. Andra kommer ändå. Som soc-tanten som måste kolla så att det inte går … över gränsen. Som Stefan som passerat den för länge sen. Det skulle ju bli en bra fest, om inte hunden plötsligt hade försvunnit.

En skitbra bok, ja! Jag sträckläser och blir starkt berörd. Äcklad och tagen av de kärva, gränslösa relationerna. En bok om kärlek, knapp och ordlös. Där de som sällan hörs får en röst. Som Lasse. Som de andra grabbarna. Som Boys. Men var är nu hunden?

Boys. Anna Ringberg. Utgiven av Ordfront 2010.