Från A till Ö: N som i Nattvakten

Jag plockar bland mina böcker. De hyllorna som jag sorterat in under kategorin ”läsa innan jag dör”. Om jag med nuvarande lästakt skulle läsa dem torde jag leva livet tills jag är 103 ungefär. Alltså rensar jag enligt en sinnrikt system. I denna avdelning hittade jag Främlingen i huset av Sarah Waters och efter att ha läst min egen bloggy från 2007 om hennes Nattvakten åkte boken högst upp i läshögen. Men först vill jag reprisera och inspirera med Nattvakten.

”London 1947. Kriget är över. Helen och Viv är två arbetskamrater som jobbar på en byrå där man hjälper människor att hitta en ny partner.

Folk kom hit för att försöka hitta nya personer att älska, men ofta – det tyckte hon i alla fall – ville de egentligen bara tala om de älskade som de hade förlorat

Privat har de inget umgänge. Helen lever tillsammans med Julia. Viv har ett trassligt förhållande med den gifte Reggie. I London finns också Key som arbetade som ambulansförare under kriget, men nu, efteråt, är hon över och obehövd. Kring dessa fyra kretsar berättelsen och det är ingen fredslycka som präglar dem. Visst är det skönt att kriget är över, men freden kräver sitt pris.

Andra delen i romanen tar läsaren tre år tillbaka i tiden. Frågor ges förklaringar, personer växer ännu mera. När den sista delen kommer och ytterligare tre år tillbaka i tiden – 1941 – skildras, förstår jag att krigets baksida verkligen också kan vara en framsida för de här fyra kvinnorna.

Så det här är alltså den människa du har blivit, sa Kay till sig själv, en människa som alla klockor har stannat för

Romanen är tjock och berättande. Ändå inte babblig och onödigt mångordig som alltid är min fasa. Det var behagligt att vara i berättelsen. Upplägget med den omvända kronologin är i sin enkelhet allt.

Det här är den första roman av Waters jag läst. Jag har lyssnat till henne flera gånger i olika sammanhang, men aldrig lockats av nyskrivna romaner som utspelar sig på 1800-talet som t ex Kyssa sammet. Men världskrigstid tycker jag om. I romaner.”

Hur gick läsningen med Främlingen i huset då undrar du? Femtio sidor blev det, sen la jag den åt sidan utan att något intresse uppbådats. Tyckte om karaktärerna, men det där mystiska, möjligen transcdendetiska, elementet Främlingen, njae.

Det här en promenad i lästa böckers förråd som jag gör just nu.

Från A till Ö: Q som i Quindlen

”Att hålla på med böcker”, för att citera Jessica i den tio-av-tio-poängiga podden Litteräris är ju något vi lite till mans håller på med. Som nu: att leta i Lästa böckers förråd och hitta pärlor. En gång i tiden när jag bokstavsordnade all min läsning saknades en författare på Q. * Av Helena Dahlgren, en annan tio-av-tio-poängare fick jag då tipset Anna Quindlen och på gamla ooofbok skrev jag:

”På engelska heter den här romanen [Nattens ljus] Blessing vilket är namnet på såväl gården den äldre kvinnan Lydia bor på, som hennes efternamn . Hon är Egendomsägare av god gammal skola, håller sin personal – ofta oduglig – kort, vet och månar om sin position. Som trädgårdsmästare till gården anställs Skip Cuddy. Han sköter sitt jobb bra – det ser Lydia Blessing i kikaren hon använder för att följa hans arbete. Så en dag lämnar någon ett nyfött barn på trappen till hans tjänstebostad.

Om jag på låt oss säga en blogg läste ovanstående presentation skulle jag tänka: ”det där är inte en bok för mig”.  Men det här är en läsvärd historia och dess styrka är sättet Anna Quindlen bygger upp sina två karaktärer Lydia och Skip. Bit för bit –  i ett behagligt långsamt och välskrivet tempo – växer de fram och gör romanen till en god läsupplevelse!”

Sedan dess har jag läst flera Quindlen-romaner som Every Last One: A Novel och Still Life with Bread Crumbs . Få böcker är översatta vilket är synd. Tycker Quindlen borde nå flera.

* Igår försökte jag förklara för förvånade lyssnare varför jag inte står ut med luckor i har-läst-alfabetet. Är du perfektionist? undrade de. Nej, jag tycker bara inte om det ofullständiga. Saknade bitar. Hål. Olagda pussel. Jag tycker inte om det. Allt eller inget gäller.

Från A till Ö: M som i Magris

Nu spanar jag i Lästa böckers förråd och hittar en roman jag helt glömt bort. Jag läste den 2010 och verkar förtjust: .

”Hur mycket hinner man berätta på knappa hundra sidor?  Tillräckligt mycket, säger jag.

Som i Auras kärlekshistoria (Carlos Fuentes) där Montero och du blir förlorade i en värld där gränsen mellan då och nu är vag och oskarp . Som i den fantastiska romanen Svart dam (Maria Fagerberg) där Nina drabbas av svår sjukdom. Som i den betraktelse om gränslandet mellan liv och död i Som ni säkert förstår. Snart inser du att Vilohemmet egentligen är en hinsides tillvaro. Och  tankarna vandrar gärna till myten om Orfeus och Eurydike.

Det är verkligen något visst att läsa i en tunn bok i enda timslång sittning. Även om jag nu glömt bort just Magris nätta bok så triggas lusten att leta rätt på flera skönlitterära böcker under 100 sidor. Jag hittar ganska många faktiskt. Men här är är tre:

I ett fönster nära solen av Mats Kempe (93 sidor)
En liten bok om konsten att dö av Ulf Nilsson (75 sidor)
Harvey av Emma Cline (95 sidor)

Från A till Ö: L som i Lagt kort

Joan Didion är mig en kär författare. Inte så mycket skönlitterärt men i de Lästa böckernas förråd står Lagt kort från 70-talet. Jag läste den 2006 och skrev:

”K satte boken i händerna på mig och sa att ”den här boken ska vara väldigt bra”. Det var den! I huvudrollen står Maria.

Det uttalas Mar-eye-ah, så att det blir rätt från början.

Hon är skådespelerska men det står klart att det var ett tag sedan Carter, hennes man, gjorde de där två filmerna med henne. Hon är skadad och vingklippt. Ångesten finns på varje sida trots att boken är så sparsmakad i sitt berättarsätt. Vill man få ett exempel på isbergstekniskt berättarsätt ska man läsa denna bok. Visserligen talas och tänks det en hel del men det mesta är underförstått. Det ger en avskalad och mycket distanserad läsupplevelse.

Maria och Carter har ett barn tillsammans, Kate, som befinner sig på någon institution någonstans. Det är inte vad Maria vill, och saknaden finns där hela tiden.

’De ringde till mig”, sa Carter inifrån sovrummet i en ton som om han sagt det många gånger förut. ”De ringde till mig för att påpeka att oanmälda besök av föräldrarna bara kan försvåra barnets anpassning.’

’Anpassning till vad’. Maria stack in en nål i håret.

Med sina ”vänner” runt sig, med sprit, fester och filmer går Maria bara mot undergång. En undergång beskriven mellan raderna. Oerhört intressant och spännande att läsa.”

Didions berömda packlista är en ständig påminnelse om en minimalistisk packning (mitt smycke är förstås från Mind the book-Camilla) .

Uppdaterat: Precis när jag pubbade inlägget fick jag nyhetsbrev från Natur & Kultur som återutgiver två av Didions böcker. ROLIGT!