Från A till Ö: G som i Glaskupan

Jag har läst Sylvia Plath sporadiskt och fragmentariskt men alltid intresserat mig för hennes texter. Ur Lästa böckers förråd plockar jag Glaskupan. Boken blev mycket stor när den kom ut i början av 60-talet. Ord som kultbok används i samma mening som Glaskupan. När jag diskuterade boken med en vän menade hon:

Jag tror att Sylvia var ”rätt i tiden” helt enkelt. På så sätt var hon en Salinger, en Khemiri. Hon kom med den unga flickans blick och såg igenom allt – desperat och med humor och stor smärta.

Om Glaskupan skriver jag:

”Esther Greenwood vinner 1953 en skrivtävling som en modetidning anordnat. Hon är 19 år och får tillsammans med några andra unga kvinnor tillbringa en månad i ett sommarhett New York. Så inleds boken Glaskupan. Trots att boken från start är mycket välskriven, tror jag inledningsvis att det ska handla om en ganska ordinär uppväxtbeskrivning av en ung kvinna. Men snart förstår jag att den här boken är på väg mot något annat, något mörkare. Esthers tankar kretsar i hög grad om sitt eget självmord.

Typiskt för boken är att depressionen och självmordsförsöken beskrivs mycket sakligt och osentimentalt. Även då hon nästan lyckas genomföra sitt självmord syns den sakliga distansen och följer med till mentalsjukhuset där Esther kommer att vårdas. Hon är lika klarsynt och skarp det gäller sin egen samtid, alla de krav som ställs på unga kvinnor under femtiotalet. Krav på äktenskap och moderskap.

Under våren kommer ett par böcker av och om Sylvia Plath. Eufori av Elin Cullhed och Plaths dagböcker och anteckningar, båda på Norstedts. Om några dagar startar Johanna Lundin sin fyrboks-cirkel om Plath.

Glaskupan av Sylvia Plath. Jag vet inte var boken senast är utgiven, men gissar på Albert Bonniers förlag. Min egen utgåva är från En bok för alla, 1980.

Från A till Ö: F som i Fuentes

När jag för många år sedan ställde den klassiska frågan om den bästa boken till en person jag skarpt gillade blev svaret Terra Nostra av Carlos Fuentes. Jag tänkte: ”Vem är det?” Men jag ville ju imponera och inte verka korkad och hummade därför bara fram ett ”jaha, den” och låtsades veta exakt vem författaren var.

Ganska snart gav jag mig på Terra Nostra , som då bara fanns på engelska, men jag tog mig aldrig igenom den 800 sidor långa romanen. Jag minns att jag mer ville visa att jag läste den, på ett så där avspänt och ”jaha, du undrar vad jag läser”-vis. Ja, jag var ung 😊.

Men idén om Fuentes stannade kvar i mig och så småningom läste jag mindre mastiga stycken av honom, till exempel Aura och så här hänförd skriver jag om den:

”Tänk dig att du får en tunn bok i handen och bestämmer dig för att läsa den. Den inleds så lockande med ett du-tilltal där romanens huvudperson Felipe Montero hittar en platsannons om att få redigera en biografi.

Du förstår redan av de första raderna att du kommer att tycka om den här romanen. Du läser vidare och märker hur Montero inbjuds att bo hos den gamla änkan vars makes liv han ska sammanställa och hur den unga niecen Aura aldrig ser honom i ögonen. Du förstår att Montero blir förälskad.

Snart är också du förlorad i den värld där gränsen mellan då och nu är vag och oskarp och du tänker på hur Fuentes är en skicklig författare och att grön alltid ska vara den färg du binder samman med Aura.”

Så Fuentes är fantastisk att läsa. Men jag har fortfarande inte läst Terra Nostra. Den engelska utgåvan har för länge sedan försvunnit i någon flytt. Men nu, minsann, raggade jag upp romanen på Bokbörsen. På svenska i översättning av Annika Erntson. Vi får se hur det går. Wish me luck.

Från A till Ö: E som i En berättelse om kärlek och mörker

Det där med Bästa Bok är svårt. När jag får frågan om det bästa jag har läst brukar jag närmast rutinmässigt svara Den sista samurajen av Helen DeWitt, jag brukar också lägga till Medan jag låg och dog (Faulkner), Livet–en bruksanvisning (Perec) och Fröken Smillas känsla för snö (Hoeg). Men jag kan addera en räcka böcker till om jag verkligen tänkte till såklart, sådana där läsningar som man minns och återkommer till i tankarna många år efter.

Men så är det andra böcker som var så betydelsefulla just där och då, men ändå hamnar långt bak i minnet. Som En berättelse om kärlek och mörker som jag läste för femton år sedan. Tack då till mig själv som skrivit anteckningar och kan påminna mig själv och kanske dig om en bra bok. Jag skriver:

”Jag är i Jerusalem och klockan har just slagit halv ett.

I en hård soffa sitter jag, i arbetsrummet hos en äldre man. Låt oss kalla honom Amos. Sedan flera timmar tillbaka har han visat mig sin familjs fotoalbum. Sin familjs alla fotoalbum. Han är en god berättare som med välvalda ord och vackra formuleringar berättar om dem alla. Om Onkel Joseph som skrev på sitt stora verk över Jesus från Nasaret. Om mormor och morfar, om moster Sonia som studerade på universitetet i Prag innan hon lämnade för att bege sig till Palestina, till Landet. Om farmor från Ryssland som med nit inledde varje dag med att desinficera det nya hemmet. ”Levanten är full av baciller”. Om farfar som när farmor dör får ett slags pånyttfödelse med romanser med många kära kvinnor. Det är i farfars soffa vi sitter förresten. Den kom med från Odessa som de lämnade när farfar längtade till Landet.

Han berättar med en sådan värme, Amos, när han bläddrar fram och tillbaka i albumen. Ibland pekar jag på någon svart-vit figur:

– Vem är det där?

– Ja men, det är ju moster Sonia ser du väl.

Trots att farfars soffa är så hård, nickar jag faktiskt till då och då. Det är många människor som är värda sin berättelse. Amos historier vävs in i varandra. Tid och rum skiftar. I allt detta får jag en insikt i hur det var att leva i det där landet som figurerar varje dag i nyhetsreportagen. Hur det är att leva där nu. För det vet min goda berättare. Slutligen rör vi oss mot det öppna sår som heter ”moderns självmord” och Amos berättar stilla om hennes sista timmar i livet.

En fantastisk berättelse om kärlek och mörker har jag fått ta del av och solen hinner gå ner innan Amos slår igen det sista albumet.”

En berättelse om kärlek och mörker. Amos Oz. Utgiven av Wahlström och Widstrand 2005, och finns på pocket.

Från A till Ö: D som i Danticat

Jag är och gräver i Lästa böckers förråd. En av de saker jag vet om mig själv är att jag med förtjusning skapar läsutmaningar* och för många år sedan kom jag på att för att bredda läsningen skulle jag välja länders litteratur med hjälp av ett korruptionsindex hos transperency.org. Gå in där, mycket intressant läsning om världen.

2006, då jag startade, hade Haiti jumboplatsen. Jag läste då den intressanta En skörd av tårar av Edwidge Danticat och skriver:

”Sydost om Kuba ligger ön som uppehåller länderna Dominikanska republiken (östra ön) och Haiti (västra). Uppror, opposition, maktkamp, diktatur är ord som präglar båda staternas äldre historia. 30-talet. Dominikanska republiken. General Trujillo är diktator i landet. Här bor och arbetar den haitiska kvinnan Amabelle i en förmögen familj. Nu ska den nyfödda dottern familjen döpas tillsammans med andra barn:

Många av barnen var redan sex eller sju år gamla och döptes nu om för att Generalissimon skulle kunna bli deras officiella, om än frånvarande, gudfar.

Romanen berättar om Dominikanska republiken 1937 då en enorm massaker beordrades på haitiska lantarbetare som hämnd för en händelse i Haiti. Tiotusentals människor dödades men Amabelle lyckas under svåra omständigheter fly tillbaka till Haiti. Parallellt med de dramatiska politiska händelserna löper också en kärleksberättelse om Amabelle och Sebastien. Historien berättas beskrivande av skeenden och miljöer och människor. Det råder ingen tvekan om var boken utspelar sig, hur det ser ut, hur det luktar och smakar. Även om den skrivs i jag-form är berättandet närmast objektivt.

Ett brännhett stycke metall susade förbi mitt ansikte när jag gick uppför kullen. Jag hoppade undan och duckade. Senora Valencia och hennes man stod under flamboyant-trädet och höll var sitt kortpipigt gevär riktat mot kalebassträden framför mitt rum. […] Jag vinkade för att visa att jag fortfarande levde […]

Det objektiva berättandet kontrasteras då historien då och då bryts av med kursivdelar med Amabelles betraktelser och starkt känsloladdade tankar och tillbakablickar. I sin helhet är boken välskriven och tidlöst allmängiltig till sitt innehåll. Här var det 1937 och haititer. Det kunde lika gärna ha varit 2007 och burmeser.”

2019 har Haiti en plats högre upp i index, 10 från slutet. Danmark ligger fortsatt högst.

(* ) Hur långt jag kom med det här projektet? Uzbekistan är den senaste, ligger på plats 153.