Etikett: Lästa böckers förråd

Publicerat

Fri av Natsuo Kirino

Jag har ju läsmånad Japan. När jag jag rotar i Lästa böckers förråd om Japan hittar jag den här spännande romanen och bjussar på en gammal bloggy.

”Efter det första kapitlet skriver jag ett litet namn- och relationsschema för att slippa gå tillbaka. ”Vänta, vem var Yoshiki gift med? Eller var det hon som dödade, nej just ja det var Yayoi.” Sen går det lättare.

Det här är en otäck roman. Jag är specialist på att göra om ord till detaljerade bilder i huvudet. Därför läser jag sällan skräck- eller kriminalromaner där det finns risk för ingående skildringar av våldtäkter, fingrar som knipsas av eller ögon som sticks ut. I Fri finns mycket material att göra bilder av.

Samtidigt: När jag lägger ifrån mig boken är nästan alla blod-bilder borta i huvudet. Jag minns annat.  De många sidorna får mig att lära känna de olika personerna väl, somliga blir trevligare än andra. Fyra kvinnor vars gemensamma arbetsplats är fabriken för matlåde-packning står i centrum. Vanliga (nåja, ganska) kvinnor med sina olika relationer och bakgrunder.  Vad ska man göra om man är gift med ett svin till man, blir en kärnfråga.  Det löser sig och plötsligt är de tre andra kvinnorna involverade i ett mord och konsekvenserna är inte överblickbara.

Det vilar en kyla över hela boken. När jag skriver om den nu tänker jag: är det natt under hela tiden? vilket det inte är. Men den känns metallisk och mörk med inslag av neonljus och blinkande gatlampor. Det är inte bara den deprimerande miljön eller de oväntade personerna som skapar stämningen. Jag tror att det ligger i språket också, de korthuggna meningarna.

Läser du Fri så titta på mitt relationsschema efteråt.  Fick jag det rätt?!

Fri av Natsuo Kirino. Utgiven 2007 av Bra böcker i översättning av Lars Vargö

Publicerat

Från A till Ö: R som i Resa med Cortez

I mina rensningar i bokhyllorna har jag tagit mig från Ö till A. En och annan har gått till kompisar, men mest handlar det om kassar med böcker som gått till second hand eller återvinning. Här i Lästa böckers förråd, de böcker jag läst och glömt, har jag kommit till S. Men det verkar som jag missat R. Som kommer nu.

Boken är egentligen inte alls glömd. Den står vid mitt sängbord och jag bläddrar då och då i den. Resa med Cortez, av Peter Lindforss. Det var min första egna poesibok. Jag skriver:

”Den kostade 28 kronor ser jag på prislappen. Det var säkert första gången jag var på lyrikavdelningen. Vad skulle jag då välja? Något nytt kändes viktigt, något M inte kände till. När jag genom åren berättat om den här händelsen har jag alltid hävdat att jag så starkt mindes hur berättarjaget stod i sitt trapphus klockan fyra på morgonen, endast iförd kalsonger, och skrek ”Cortez” i sopnedkastet.

Cortez! Jag skrek ditt namn i sopnedkastet.

Ja jag vet. Strofen låter närmast komisk i sin ensamhet. Ändå. Jag minns den starkt i sitt sammanhang. Peter Lindforss dikter gjorde stort intryck på mig då 1979. Han blev vägen in i mitt lyrikläsande. 2007 kom boken fram vid flyttningen till nya lägenheten. Jag letade efter min fras. Men den finns inte! Strofen lyder istället

Cortez! Jag skrek ditt namn vid Stureplan

Det är en avsevärd skillnad faktiskt. Inga sopnedkast. Inga kalsonger. Inget fyra på morgonen. Vad har hänt? Diskrepansen mellan minne och verklighet är påtaglig. Från var har jag tillfogat Lindforss Cortez-skrik dessa attribut?

Ångesten eller längtan i hans skrik känns bättre i min version, tänker jag och stryker över ”vid Stureplan. ” Ändå. Resa med Cortez är vid min omläsning fortfarande en diktsamling som håller därför att den så starkt berättar om den resande människan för mig.”

PS. När jag ursprungligen skrev den här texten på saligen insomnade OOOFbok skrev författaren till mig och tyckte min version är bättre.

Publicerat

Från A till Ö: S som i Sömngångerskan

Jag rensar och städar i bokhyllor och blogginlägg. Hittar intressanta böcker som är lästa men glömda. Som Sömngångerskan av Essie Fox. Den gavs ut på det numera före detta bokförlaget Damm. Essie Fox har jag inte läst sedan jag skrev om boken i november 2011. Inte heller ägnat henne en tanke trots att jag uppenbart gillade boken, i alla fall i början:

”Jag tror att när Essie Fox gjorde research och skrev sin bok Sömngångerskan, så hade hon riktigt roligt. Engagemanget för det viktorianska går inte att ta miste på vare sig i ”Författarens kommentarer” i slutet av romanen eller på hennes webbsida virtualvictorian. Det tidstypiska finns verkligen med i romanens miljöer, i dofter och smaker och är romanens styrka.

Den unga Phoebe, oskuldsfull och naiv,  växer upp med den strängt kristna mamman och den mer levnadsglada mostern som är sångerska och skådespelare. Phoebe får i smyg följa med sin moster till teatrarna, men omedelbart får vi veta att något händer och  moster Cissy slutar sjunga. Vi anar något dolt och att det är det som ska redas ut och avslöjas i berättelsen. Här introduceras också Mr Samuel – mörk och beslutsam och jag får Mr Darcy-känsla. När sedan moster Cissy dör ber Mr Samuel att Phoebe ska bli sällskapsdam åt hans hustru.

Steg för steg rullas historien upp om hur alla de tre kvinnornas liv starkt påverkats av mannen. Men ganska tidigt räknar jag ut gåtans svar. Jag tröttnar och tycker inte det blir så spännande. Mr Darcy-känslan försvinner snabbt och där Moster Cissy blir en välgestaltad karaktär blir mamma Maud helt platt.”

Det verkar inte som om fler böcker översatts till svenska sedan Sömngångerskan. Webbsidan The Virtual Victorian är välmående och aktuell (och rolig att läsa) och på Essie Fox författarsida ser jag att ett helt gäng böcker publicerats sen dess. Den senaste heter Fascination och vi rör oss också här i det viktorianska. Så frågan är: Är ni bekanta med Essie Fox böcker?

Sömngångerskan. Essie Fox. Utgiven på svenska 2011 i översättning av Annika Sundberg.

Det här en promenad i lästa böckers förråd som jag gör just nu.

Publicerat

Från A till Ö: T som i Tearne

En hälsning från mig själv 2011.

Ibland väljer jag en bok för titelns skull. Som Brixton Beach. Brixton ligger fint i munnen. Jag hade valt romanen också om den skulle heta Brixton Road, Brixton Street, Brixton Bar. Men troligen inte Brixton Love. Jag visste inget annat om den – den allra bästa läsningen för mig. Förutsättningslöst och förväntansfullt. Nu har jag  just slagit ihop boken och är fortfarande omtumlad.

Alice heter kvinnan som är huvudperson  i Brixton Beach och jag följer henne i dryga trettio år. Bombningarna i London 2005 ramar in berättelsen men Sri Lanka är själva utgångspunkten, pulsen, själen i berättelsen. Här föds Alice och bor tillsammans med föräldrarna när det ännu är Ceylon och inbördeskriget växer, när människor plågas och dör i allt snabbare takt. Alice mamma Sita blir gravid när Alice är nio år och när Sita felbehandlas av en rasistisk läkare så att förlossningen blir ofattbart svår beslutar familjen sig för att lämna ön för en annan. England.

Kvar på Sri Lanka finns Alice morfar Bee. En underbart skildrad man. En konstnär vars röst bärs vidare i såväl Alice som i romanen långt efter att han är död. Alice längtan efter hemlandet, efter morfar, efter det som skulle bli, efter havet, med vågorna som rullar ut och alltid kommer tillbaka, fyller alla hennes konstverk i huset Brixton Beach i London. Men det finns inte sentimentalitet just, snarare allvar och kanske hopp. Alice är ett allvarligt barn och likafullt en allvarlig kvinna och jag vänder blad efter blad, hela tiden på spänn. Och jag önskar henne att stråk av Brixton Love ändå ska dra in. Måtte hon nu… och ska hon ändå inte … och skulle hon…

Och hon skulle.

Brixton Beach av Roma Tearne. Utgiven av Ordfront 2011.

Det här en promenad i lästa böckers förråd som jag gör just nu.