Etikett: Lavender Lit

Publicerat

Bokfrukost om När vargarna kom

Naturen – valet av höstens tema är tänkt som en kontrast till vårtemats Staden. Nu är ju naturen allt, inklusive stad och människa, men här kokar vi ner det till djur och växtlighet. Den första boken valde vi för att den smaskar på med allt naturen kan vara. Vargar och hjortar, vackra skogar och betesmark, utarmning och klimatkris.

I centrum står Inti Flynn som just nu är med sitt team i Skottland för att åter plantera in vargen i ekosystemet. Vargen är det rovdjur människan verkar frukta mest så konflikter mellan forskare och befolkning är otaliga. Med sig har Inti sin svårt traumatiserade tvillingsyster Aggie. I bakgrunden finns också en pappa som försvann och en mamma som arbetar med misshandlade kvinnor. Åsikterna under vår bokfrukost är i vanlig ordning mycket blandade. Så här låter vårt samtal:

Fina naturskildringar. Inte minst pappans relation till naturen är fint skildrad.
När jag inte läste drogs jag hela tiden tillbaka till storyn, tänkte på den.
Berättelsen blir osannolik och känns för påhittad. För många saker var så extrema, dragna till sin spets.
Den spretar för mycket Varför så många trådar? Det skulle räcka till flera böcker.
Vargarna och allt arbete med det var intressant, här skulle boken fördjupa sig ännu mer.
Vad hade Aggies trauma med saken att göra? Att dra paralleller till våldsamhet? Att människan är det värsta rovdjuret?
Slutet, ett bombastiskt crescendo, som ett fyrverkeri som löper amok.
Som underhållningslitteratur funkar den, man får några timmars bra läsning.

När vargarna kom. Charlotte McConaghy. Utgiven 2021, på svenska 2022 av Lavender Lit i översättning av Carina Jansson. Om författarens förra bok Den sista migrationen har jag skrivit om här.

Publicerat

Den sista migrationen

En vinter för flera år sedan gled jag genom ett arktiskt blått fjordlandskap, ombord på fartyget Polarlys. Där och då sögs jag in i romanen Flickan med glasfötterna som jag tyckte samspelade så väl med miljön utanför. Samma magiska känsla får jag när jag läser Den sista migrationen. Jag uppslukas av berättelsen om Franny Stone som börjar i en nutid, där Franny letar efter ett skepp som kan ta med henne på jakt efter de sista silvertärnorna. Tidsmässigt är nuet en bit in i framtiden. Klimatkrisen är bortom många gränser, det mesta av djurvärlden är utrotat och de sista arterna skyddas i ett reservat i Europa.

Inledningsvis är allt höljt i dunkel. Vem är Franny? Varför är hon så totalt besatt av att hitta fåglarna? Frågorna är många. Men tidshopp fram och tillbaka gör en spännande berättelse och gåtorna både uppstår och förklaras allteftersom.

Personerna gestaltas lysande. Alla är komplexa med dåliga och bra sidor, blir aldrig platta. Det är ännu en stor behållning i boken. Jag lär känna människorna bit för bit, gillar visst och ogillar annat.

Det finns förvisso en del hack och ologiskheter i boken. Men man förlåter det därför att det som är bra är så väldigt bra. Och helt säkert är att jag kommer att tänka på Franny Stone länge. Väldigt länge.

Den sista migrationen. Charlotte McConaghy. Utgiven på svenska av Lavender Lit 2020 i översättning av Carina Jansson. Fotot är hämtat på Pixabay som har många vackra bilder på silvertärnor att bli uppslukad av.

Publicerat

Min bästa väns fru av Peo Bengtsson

En romanfavorit från 2017 har kommit som ljudbok, inläst av André Christenson, finns bla. på Storytel. Läs mer om romanen i vintage-recensionen nedan:

Svante och Cecilia lever i ett tjafsfyllt men ”okej” äktenskap. I bokens första kapitel är de, tillsammans med sina två döttrar, på väg mot Österlen för den traditionella sommarveckan i ”hipstertorpet” som Svante kallar den ombyggda skånelängan. Stället hyrs av parets nära vänner Henning och Karen och tidigare somrars samvaro har präglats av harmoni, vänskap och okomplicerat umgänge. Men denna sommar kommer att bli annorlunda. Redan första kvällen avslöjar Karen och Henning att de ska genomgå konstgjord befruktning och att de gärna ser Svante som spermadonator. Cecilia känner sig direkt obekväm medan Svante skämtar bort allvaret. Han är smärtsamt medveten om den åtrå som länge funnits mellan honom och Karen.

Bokens berättare är Svante, impulsiv och känslostyrd, men också i all sin ofullkomlighet älskansvärd och sympatisk. Hans repliker är obetalbara!  Faktum är att jag under läsningen ibland kände mig ångerfull gentemot karaktärerna bara för att jag skrattade så mycket. Deras sommarvecka är så förtvivlat Bergmansk, de är alla människor jag gillar och jag lider med dem. Varför skrattar jag egentligen? Kanske jag kan skylla på Peo Bengtsson som skrivit en så underbart humoristisk text? Nog om humorn, boken är även en insiktsfull relationsroman, framförallt tror jag många läsare kan känna igen sig i Svantes och Cecilias parrelation. Cecilia säger till Svante att hon får det sämsta av honom, att han är mycket enklare och trevligare att ha som vän än som partner, en sanning som är sorgligt allmängiltig.

Texten är sparsmakad och flyter lätt, mycket finns att ana mellan raderna. Jag gillar språket och lägger speciellt märke till frasen ” vad mig anbelangar” och att Svante beskrivs som ”stingslig”. Dessa ord används allt för sällan i det moderna svenska språket. Min bästa väns fru är perfekt bokcirkelbok, det finns tillräckligt många tolkningsmöjligheter för att diskussionens vågor ska gå höga. Det skulle också vara en höjdare att skratta i grupp åt skildringen av loppisbesöket, åt hipstertorpet ägare; den ständigt påtände hampabonden och när Svante förirrar sig in till en spågumma på Kiviks marknad.
Så gillar jag slutet, det går inte att lista ut i förväg och det är bra, rentav väldigt bra.

Utgiven på Lavender Lit 2017.

Publicerat

Inte för nära av Colleen Oakley

Jubilee och Eric möts då hon räddar livet på hans adoptivson. En räddning med stora konsekvenser för Jubilee, hon är allergisk mot människor. En allergi som hållit henne isolerad inomhus i nästan ett decennium. Sakta men säkert börjar en djup vänskap växa fram mellan Jubilee, Eric och pojken Aja. Tre kantiga, kantstötta och vänliga personligheter, vars liv innehåller sorgesam dramatik. Som att någon nära hastigt dör i en flygolycka eller som att din mor lämnar dig för en ny partner. Som att din dotter inte längre vill veta av dina trevande försök till kontakt.

Av någon anledning som jag inte riktigt kan förklara, går Inte för nära mig djupare till sinnes än feelgoodromaner av detta slag vanligtvis gör. Kanske är det för värmen och den underfundiga humorn i personporträtten, kanske för de älskansvärda personerna med sina fel och brister, det finns en handfull till förutom de tre huvudpersonerna. Texten är så fjäderlätt intagande att jag bara slappnar av, lutar mig tillbaka i läsfåtöljen, och njuter. Förtjusande är ett adjektiv som används på bokomslaget och jag kan bara hålla med. Utan tvekan skulle den kunna bli en underbar romantisk komedi! Lägg därtill att den också innehåller en hund samt att Jubilee älskar böcker och jobbar på bibliotek.

Utgiven 2017 på Lavender Lit, bokförlaget som på sin hemsida profilerar sig med att de ger ut ”skönlitterära pärlor som bosätter sig i hjärtat”. Ack, vad det stämmer när det gäller mig och Inte för nära. Översättningen är gjord av Hanna Williamsson.

Ps. För ett par år sedan hade vi nöjet att göra en frukostintervju med Sofia Ejheden på Lavender Lit. Du hittar intervjun här.