Mopsen Malcolm blir kär i operasångerskan Gullan Silfverstierna efter att ha hört henne ta höga C. Jag blir kär i Malcolm eftersom jag älskar hundar, inte minst jyckar med ett så rikt känsloliv som Malcolm. Att han har glosögon och är halt efter en olycka under valpstadiet gör honom bara än mer bedårande. Malcolms matte heter Britta och har under sitt yrkesverksamma liv varit en välkänd utrikeskorrespondent. Matte och hund bor i en bostadsrättsförening invid Tessinparken i Stockholm där det just genomförs ett stambyte. Vilket i sin tur medför att husets invånare tvingas dela dusch och kök nere på källarplanet. Arrangemanget bidrar till diverse förvecklingar men också till oväntade vänskaper och amorösa förbindelser. (Duschrummet saknar lås).
I huset bor en handfull sinsemellan väldigt olika personligheter vilka bildar bokens galleri av karaktärer. Malcolm är inte huvudperson även om jag kanske velat ha det så. Eller förresten inte, förmodligen blir skildringen av Malcolm bättre genom att vara sparsmakad. Romanen innehåller en hel del humoristiska inslag som jag inte riktigt uppskattar, men som jag tror uppskattas av många andra.
Om ni tillhör den kategori av deckartrötta läsare som i stället letar feelgood på semestern är Operamopsen ett självklart val, den har dessutom precis kommit ut i pocket. Likaså om ni ska köpa bokpresent till någon medelålders eller äldre släkting, som ni ämnar våldgästa eller tvingas besöka i sommar, är Operamopsen ett utmärkt val. Släktingen är snart fångad av omständigheterna kring stambytet och ni får läsa er medhavda bok i lugn och ro. Ni kan tjuvläsa ”mopsen” innan så ni vet hur det går och kan på så sätt ha en liten bokcirkel med släktingen efteråt.
Även om jag förhöll mig tämligen sval till de humoristiska inslagen, finns det i alla fall minst två saker som gör att jag flinar brett. Dels, den sällsynt elaka skildringen av några Kanadagäss, de framställs just så korkade som jag inbillar mig att de är. (Jag och en kompis blev jagad av en dylik i tonåren, jag har aldrig riktigt kunnat förlika mig med denna fågelart sedan dess). Fast roligast av allt, enligt mig, är att författarna valt att döpa sin operastjärna till det osannolika förnamnet Gullan!
Jag vill lägga till att detta är en bok för alla åldrar och hens. Varför jag rekommenderar den till medelålders eller äldre beror på att genren ofta skildrar unga människor, vilket feelgoodälskande bokläsare över 50 påpekat för mig flera gånger. Det skulle vara roligt att läsa om någon i sin egen ålder anförtrodde mig en väns pensionerade mamma för ett par somrar sedan. Voila, tre av Operamopsens karaktärer är pensionärer, t.o.m. fyra om man räknar med Operamopsen själv.
Utgiven på Ordberoende förlag 2016.