Frukostintervju med Jennie Lundgren & Ulrika Lundgren Lindmark

De golvade mig totalt med När isarna råmar den första boken i Bottenviken-serien, Nordic Noir när den är som bäst!
Vi måste förstås ta reda på vad de äter till frukost.

Copyright/fotograf: Anthony Tian

God morgon! Vad äter ni till frukost?
Jennie: Te och knäckebröd, varierande pålägg och många koppar kaffe.
Ulrika: Först dricker jag ett par koppar kaffe, sedan blir det fil och smörgås till frukost.

Dricker också massor med kaffe på morgonen. Vad läser ni helst till frukost?
Jennie: Morgontidningen på nätet.
Ulrika: Jag bläddrar gärna i en bok.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Jennie: En kriminalroman/spänningsroman, som är så spännande att den är svår att lägga ifrån sig på kvällen och som man längtar efter att fortsätta med på morgonen. 
Ulrika: De flesta romaner, fast jag föredrar psykologisk spänning före blodig action den tiden på dygnet.

Vad läser ni just nu?
Jennie: Försvararen av Anna Karolina.
Ulrika: Just nu läser jag Shuggie Bain, som jag fick redan i juni.

Utmärkta böcker båda två! Vad använder ni som bokmärke?
Jennie: Försöker komma ihåg sidnumret jag slutade på. Det går inte alltid så bra.
Ulrika: Oftast bokomslaget och hundöron, ibland ett kvitto eller ett riktigt bokmärke.

Hundöron är en klassiker. Vilket är bästa stället att läsa?
Jennie: I solstolen, eller i sängen på kvällen.
Ulrika: Det är utan tvekan gungstolen i mitt kök, nära kaffepannan.

En viktig boknördsfråga är förstås hur sorterar ni böckerna i hyllan?
Jennie: Författarvis och i storleksordning.
Ulrika: I huvudsak är det blandade kategorier i alfabetisk ordning. Fast jag har även en särskild hylla med osorterade, nötta favoriter, sådana böcker som jag ständigt återvänder till.

Vad skriver ni på just nu?
Ulrika och Jennie: Andra delen av Bottenvikenserien.

Längtar till att läsa mer av er båda, stort tack för intervjun!

Där isarna rånar av Jennie Lundgren & Ulrika Lundgren Lindmark

Realistiskt lågmäld och fantastiskt spännande kriminalroman, här finns beviset på att det går att skriva en effektiv bladvändare om vanliga poliser i patrullbil. Polisassistenten Irene har nyligen flyttat från Stockholm till Kalix. Hon trivs trots kylan och de långa avstånden som medför väldigt mycket bilkörning. Hon är en själsligt ensam människa, föddes i en annan del av världen, så kanske är det inte ensammare i glesbygd än i Stockholm. Jag gillar henne skarpt. En annan person i romanen som jag fäster mig vid är flickan Nina, vars mamma är svårt sjuk i cancer. Sin pappa har hon aldrig träffat. Hon och modern bor hos släktingar som inte alltid håller sig på rätt sida av lagen.

Tonen i Där isarna råmar fångar det norrbottniska landskapets vidsträckta enslighet på pricken, likaså människorna och livsvillkoren är nära skildrade. Brotten som Irene och hennes kolleger jobbar med är inte spektakulära men drabbar läsaren med full kraft med sin jordnära trovärdighet. Den bästa kriminalroman som jag läst på länge!

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2021.