Frukostintervjun – Marie Lundström

Vi har lyssnat till hennes eminenta program Lundströms bokradio och läst hennes ordsprudlande tragikomiska debutroman Sanningens kalas . Vi är så stolta över att hon gav oss en frukostintervju!

God morgon! Vad äter du till frukost? 
Bokstäver. Jag skriver först. Sedan blir det råggröt med honung, kanel och sojamjölk.

Här har gröten fått blåbär på sig, dagen till ära. 

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten? 
Jag läser och bläddrar i allt som ligger på köksbordet. Svenska Dagbladet som papperstidning, DN i mobilen, andra magasin som blivit liggande. Älskar slumpläsning, att fastna i något oförutsett.

En bra morgonroman, vad kan det vara? 
Bara jag får skriva först, går allt för sig. Att läsa är mitt bröd, mitt vatten, min brunch.

 Vad läser du just nu? 
Jag läser om Händelser vid vatten av Kerstin Ekman. Vi ska roligt nog spela in en bokcirkel om den i Lundströms Bokradio, ihop med Marie Göranzon och Olof Wretling. 

Längtar efter att få lyssna! Vad använder du som bokmärke?
Jag läser oftast med min enkla svarta favoritpenna i handen och fäster den helt enkelt på sidan jag pausar på.

Vilket är det bästa stället att läsa?
Hemma med himlen utanför.

Skriver du något just nu?
Ja. Ja. Ja!

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
I användarvänlig bokstavsordning med prosan för sig, lyriken för sig och faktaböckerna i en egen blå hylla, där också kokböckerna skönt nog har hittat hem.

Tack för intervjun Marie, ser framemot att läsa mer av dig.

 

Sanningens kalas av Marie Lundström

Inom Isabel är det aldrig tyst. Hennes ”unquiet mind” jobbar på övertid med allehanda grubblerier. Tankarna maler oavbrutet och formulerar mening efter mening, inte sällan fyllda av obetalbara metaforer. Utåt sett är hon en annan, en betraktare. Kanske beror hennes inåtvändhet på mamma eller mamsingen som Isabel kallar henne, modern pratar oavbrutet och vill gärna ha förtroenden vilket Isabel aldrig ger henne. Mamman saknar både förmåga att lyssna och att bevara hemligheter.

Det tar en stund innan jag tar Isabel till mitt hjärta, men när jag väl gör det känner jag djup samhörighet.  Funderar hur hon skulle vara att möta i riktiga livet? Jag skulle förstås bara se en kvinna som inte gör så mycket väsen av sig och inte ha en aning om hennes melankoliskt reflekterande inre liv, om den blodfulla grubblare hon är. Vi skulle inte bli vänner och förlusten skulle vara helt på min sida.

Genomsyrad av en stilla vanvettig humor rullar romanen på och jag blir ömsom road ömsom förfärad, Isabels tankar hoppar från tuva till tuva men jag förstår precis. Ensamma är vi alla innerst inne, de gäller bara att hålla näsan över ytan och ta till oss vad livet bjuder. Som Isabels kollega på Stadshuset, Maggan, som har ett passionerat förhållande med en ”fritidspolitiker” på arbetstid medan hennes man svartsjukt försöker ta reda på vad som pågår. Isabel själv har ett förhållande med en annan kollega, men ingenting har någonsin varit lätt för Isabel, förutom relationen med barnen, den är självklar.

Sanningens kalas och vandringen i Isabels inre kommer att stanna hos mig länge. Lyssnade till författaruppläsningen som är väldigt fin med Marie Lundströms mjuka uttrycksfulla norrländska.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2020.