Det är intressant med böcker som börjar med ett slags facit. Som med utgångspunkt i en samtid blickar bakåt för att beskriva, förstå, klarlägga eller helt enkelt berätta hur det blev som det blev. Den förlorade trädgården placerar mig i en bil i Italien som besöker gamla gravar och ett litet barn kommer med en klok iakttagelse om de döda. Här får berättelsen om familjen Finzi-Contini starta och jag får omedelbart veta att de deporterades från staden och helt säkert mördades i ett koncentrationsläger under andra världskriget.
Men nu är det 1930-tal. Ännu blomstrar familjens trädgård. En fantastisk park så stor att det krävs cykel att ta sig runt. När separationslagar i staden Ferrara utestänger judar från tennisklubben anläggs en tennisbana i trädgården och ungdomar bjuds in. I centrum av de tennisspelande ungdomarna står berättaren och familjens dotter Micòl, Kärlekshistorien genomsyrar hela romanen, men haltar och blir aldrig av. Så är det när bara den ena vill men inte den andra. Jag njuter av ett vackert språk. Och fasar att läsa fram hur världen sakta faller samman. En förlorad trädgård och en förlorad kärlek och en förlorad värld.
Den förlorade trädgården. Giorgio Bassani. Utgiven 1962 och min svenska utgåva kom 2017 i översättning av Elisabeth von Törne-Arfwedson. Boken ingår i en svit och jag läser gärna vidare.
