Bokfrukost om Ett så starkt ljus av Lyra Ekström Lindbäck

2008 Lilla augustpriset. Debutroman två år senare. Och 2014, när författaren fyllt 24, kom den här romanen Ett så starkt ljus med ett språk så snyggt att man bitvis baxnar!

I fem delar letar Sara efter vem hon är, efter kärlek, efter ord. Hon träffar skådespelaren Joanna som inte alls vill ha Saras kärlek, bara hennes beundran och uppmärksam. C, som är ”dark and twisty”. Veronika, vars kärlek Saga struntar i egentligen. Under barstolen ligger den tunna tygkassen med dagboken, alltid med, huvudet fullt av det som ska formuleras. I den sista delen, i samtal med Emil, beskrivs också skrivandet av den roman vi nu ska diskutera. Frukostbokklubbarnas meningar är delade:

* Mer känsla än innehåll.
* Jo man känner igen sig i den unga kvinnan.
* Vad är det hon ser hos C egentligen? Hans ointresse?
* Jag är team Sara. Känner starkt med och för henne.
* Språket är så vackert. Välformulerat.
* Men är det något mer än det? Än språket?
* Ärligt, jag hoppade över en hel del.
* Ambitiös roman, och rätt pretentiös, va?
* Hon stannar verkligen i tanken med texterna, i situationerna. Hastar inte förbi eller slarvar över. Det gör att man känner starkt.
* Läs hennes senaste romaner, Morla och Genom delning. Så läsvärda!

Den förlorade trädgården

Det är intressant med böcker som börjar med ett slags facit. Som med utgångspunkt i en samtid blickar bakåt för att beskriva, förstå, klarlägga eller helt enkelt berätta hur det blev som det blev. Den förlorade trädgården placerar mig i en bil i Italien som besöker gamla gravar och ett litet barn kommer med en klok iakttagelse om de döda. Här får berättelsen om familjen Finzi-Contini starta och jag får omedelbart veta att de deporterades från staden och helt säkert mördades i ett koncentrationsläger under andra världskriget.

Men nu är det 1930-tal. Ännu blomstrar familjens trädgård. En fantastisk park så stor att det krävs cykel att ta sig runt. När separationslagar i staden Ferrara utestänger judar från tennisklubben anläggs en tennisbana i trädgården och ungdomar bjuds in. I centrum av de tennisspelande ungdomarna står berättaren och familjens dotter Micòl, Kärlekshistorien genomsyrar hela romanen, men haltar och blir aldrig av. Så är det när bara den ena vill men inte den andra. Jag njuter av ett vackert språk. Och fasar att läsa fram hur världen sakta faller samman. En förlorad trädgård och en förlorad kärlek och en förlorad värld.

Den förlorade trädgården. Giorgio Bassani. Utgiven 1962 och min svenska utgåva kom 2017 i översättning av Elisabeth von Törne-Arfwedson. Boken ingår i en svit och jag läser gärna vidare.

Där skuggorna faller av Liz Moore.

Älskade Liz Moores förra bokFlod av döda själar”, vilket medförde att jag direkt lyssnade till uppföljaren ”The god of the woods ”när den kom som ljudbok på Storytel. Nu har den kommit på svenska ”Där skuggorna faller” och även om jag redan läst blev jag väldigt glad över att Modernista skickade den svenska utgåvan till mig. Gav den direkt till min kompis som inte läser på engelska men som precis som jag gillar Liz Moore. 

Romanen utspelas på ett sommarläger 1975, Louise som jobbar som lägerledare upptäcker en morgon att en av tonåringarna inte har sovit i sin säng under natten. Flickan är inte vem som helst utan dotter i familjen som äger området där lägret ligger. Familjen vars son försvann spårlöst i skogen 14 år tidigare. Familjens fina fernissa krackelerar och på lägret finns många dunkla hemligheter inte minst i den omgivande skogen.

Utgiven på Modernista 2025. Översättning av Maria Lundgren.

Akikos stilla lycka

Akikos stilla lycka. Ett bra namn för denna lugna och eftertänksamma historia. Akikos mamma dog för en tid sedan och sedan dess lever Akiko ensam. Urnan med mammans aska tronar i vardagsrummet och påminner om det som var. Men så börjar hon gå igenom mammans papper. Det uppstår en sådan där romanklassisk ”upptäckt av hemlighet efter någons död”. Men själva hemligheten är så udda och gör berättelsen väldigt intressant.  

Nå, av en händelse återknyter Akiko också bekantskapen med en gammal skolkamrat, en man som blev och fortfarande är en hikikomori, en person som inte lämnar hemmet. Kento går bara ut i mörkret när han i skuggorna kan slippa träffa andra människor. Ändå växer en vänskap fram mellan dem, i korta möten, i facetime-promenader, i mejl och i haiku-dikter. Man håller tummarna för dem båda!

Det är stillsamt och reflektivt berättat. En del ”vem är jag egentligen”-filosofiska babbeldelar snabbläser jag och bryr mig inte särskilt. Men i sin helhet får jag en bra läsning, en intressant historia och inte minst, mycket Japan.

Akikos stilla lycka. Jan-Philipp Sendker,. Utgiven på svenska 2025 hos Modernista. Översättning av Christine Bredenkamp.

Jag ser att Maggan bloggat om en tidigare bok av författaren, Konsten att höra hjärtslag.