Margaret Drabble

I min bokhylla har i evigheters evighet legat boken De mörka vattnen stiger av Margaret Drabble. Boken kom på engelska 2016 och fick stora och strålande recensioner, tillräckligt för att jag skulle få oroväckande höga förväntningar och därför ville lägga romanen åt sidan tills det lagt sig. Äntligen har jag tagit fram den för att läsa.

Av Drabbles romaner finns ganska mycket översatt till svenska och jag har läst en del. Hon är skarp och ofta rolig. Den allra första romanen jag läste var De sju systrarna och den gjorde intryck. ”Torr humor i denna allvarliga bok”, skriver jag i mina anteckningar. Mycket intressant berättarteknik genom de ändrade perspektiven som skapar ett slags upplöst fiktion. Genom hela boken följer marginaltecknade inledningar i kärnfulla meningar som fungerar som ledsagare i berättelsen. Som jag nu använder för att ledsaga dig genom denna bloggy.:

Hon sitter ensam, högt upp en mörk kväll under tredje året av sin vistelse i staden. Candida har, efter ett långt liv med sin man Andrew blivit lämnad. Hon flyttar från Suffolk till London, Ladbroke Grove. De tre döttrarna är besvikna, skriver Candida i sin dagbok. De tror att det var hon som drev Andrew i armarna på Anthea.

Hon räknar sina vänner på fingrarna. Förhållandet till vänninorna Sally och Julia är komplicerat, men de förser henne med skvaller från Suffolk.

”Jag är så elak när jag talar om Sally. Men hon har underkuvat och förtryckt mig och jag måste slå tillbaka på något sätt. Jag slår tillbaka med denna dagbok.”

Candida bestämmer sig för att ta en kurs om Vergilius Aeneiden. Men över en natt bygger man om kurshuset till ett hälsocenter istället och Candida ser sig själv simma och gymnastisera istället för att diskutera Aeneiden. Man måste ju ändå ha något att göra.

Hon undrar om hon ska plocka den gyllene grenen. Det är ju fantastiskt att bo mitt i city tänker hon, med utsikt över motorvägar och järnvägar och natthimlen med stjärnbilden Pleiaden – sju systrar. Kan något fantastiskt hända en kvinna i hennes ålder?

”Jag borde känna mig maktlös, men det gör jag inte.[…] En dag i den närmaste framtiden tänker jag sätt denna maktkänsla på prov och köpa en lottokupong.”

Hennes horisont börjar vidgas. Snart blir hon vän med Anais, sedan med MrsJerrold och Cynthia.

Hon får goda nyheter och upptäcker att lyckan vänder. Tillsammans med Sally och Julia bestämmer de sig för att göra en riktig Vergiliusresa under ledning av den entusiastiska guiden Valeria.

De sju systrarna” beskådar sevärdheterna , följer Vergilius i spåren genom Italien. Alla med olika mål och syften. Då ringer telefonen. Hennes dotter Ellen är på sjukhuset. Candidas stjärnglans bleknar.

Hon möter svåra hinder men återvänder hem med nya insikter. I del tre är det plötsligt Ellens röst som hörs. Berättelsen tar en helt annan vändning för att återigen ge ett nytt perspektiv i den fjärde och avslutande delen. Hjälten återvänder hem. Konstaterar att självömkan är destruktivt. Betraktar gapet mellan sig och sina döttrar och börjar bygga sin bro.

Detta om De sju systrarna. Nu blir det De mörka vattnen stiger. Grattis mig.

Foto

My Year of Rest and Relaxation av Ottessa Moshfegh

Cecilia Agemark alias @bokcillen vikarierar och recenserar en bok som kommer på svenska i sommar som jag definitivt ska läsa! Jag menar vilken befängd ide!

Så här års är det nog många som känner sig redo för semester och avkoppling. I My Year of Rest and Relaxation dras detta till sin spets. En ung kvinna som tidigare arbetat på konstgalleri bestämmer sig för att ta ett års ledighet från livet genom att gå i idé med hjälp av olika mediciner. Hon hittar en skrupelfri och oproffsig psykiatriker som skriver recept och sedan skrider hon till verket. Med en cocktail av lugnande medel lyckas hon stänga ute verkligheten.

Moshfegh är duktig på att skildra osympatiska karaktärer – hon gjorde det skickligt i romanen Eileen häromåret, och kanske ännu skickligare här. Vi lär känna en mycket osympatisk, överlägsen och smått narcissistisk ung kvinna som manipulerar de få vänner hon har. Hon själv befinner sig i en ytterst privilegierad ställning som har möjlighet att försvinna in i dimman, så att säga. Hon behöver inte bidra till samhället eftersom hon har det så gott ställt efter föräldrarnas död. Trots allt tycker man lite synd om henne eftersom hon verkar så oerhört ensam, även om hon har sig själv att skylla. Och att blanda mediciner på det här sättet gör mig väldigt orolig för hur det ska gå för henne. Allt känns illavarslande.

Boken utspelar sig kring millennieskiftet i New York, alltså före 11 september, vilket jag tror har stor inverkan på hur karaktärerna framställs. Det finns en lättja och lättsinnighet som hade varit svåra att få till om Moshfegh senarelagt storyn några år. Det handlar helt klart personer ur min egen generation så jag uppskattar alla kulturella referenser. För vad gör man om man går i idé ett helt år? Jo, det blir mycket film. Protagonisten är som besatt av Whoopie Goldberg av någon underlig anledning och ser hennes filmer om och om igen.

Jag upplever romanen som väldigt skicklig samhällskritik mot ytligheten i vårt samhälle. Den status- och utseendefixering som finns i västvärlden försöker Moshfegh gestalta genom sina karaktärer. Vi har väninnan, den bulimiska Reva med sina kopior till väskor och skor, och konstnären Ping Xi som tjänar stora pengar på sin konst som egentligen inte är särskilt speciell alls. Allt utspelar sig ju före de sociala mediernas så tveksamt om situationen är så mycket bättre nu. Det blir ganska absurd läsning men samtidigt sitter jag där med ett förstulet leende på läpparna genom hela boken, fast jag antagligen bara borde vara beklämd, vilket jag också naturligtvis delvis är. Det blir tragikomiskt. Genom hela boken försöker man förstå hur det kunnat gå så här och varför. Gillar man karaktärsdrivna romaner ska man helt klart läsa Ottessa Moshfegh!

Boken släpps nu under sommaren på svenska av Modernista med namnet Ett år av vila och avkoppling.

Ett samtal om Socialdemokratiska noveller av Björn Runeborg

Maggan: Titeln gjorde mig brydd när jag hörde den för första gången vid presentationen på Augustnomineringseventet på Södra Teatern. Kändes trist och inte ett dugg lockande. Nu visade sig som tur var novellerna vara något helt annat än vad jag trodde.

Ann-Sofie: Jag citerar ett av Alla Mina Barn när jag berättade om boken: ”det kan vara väldigt spännande eller oerhört trist” Det var allt annat än trist. Jag tycker hela idén är helt fantastisk. Jag fattar inte att den gått mig förbi!

Maggan: Novellerna är som en riktigt god novell ska vara, lika innehållsrik som en roman. Gillar alla och eftersom språket är så lätt och luftigt slukade jag boken. Det handlar ju egentligen inte så mycket om sossarna, de bara råkar ju vara med ungefär som en historisk händelse. Kände du till alla?

Ann-Sofie: Japp, det gjorde jag. Jag tänker att socialdemokratins historia är väldig mycket svensk politisk historia.  Jag får påminna mig om att novellerna är fiktion. Även om det kittlar att Olov Palme var ute och åkte med Sal och Dean i Kerouacs On the road. Bäst, om jag nu ska välja, tycker jag om berättelserna om finansminister Sträng. Han påminner mig om svunna tider, om ett slags långsiktig stabilitet och stark övertygelse om hur saker ska lösas. Författaren låter Sträng säga: ”organisation, förhandling, resultat”. Det är vägen framåt.
I en novell går han i rosenträdgården med kungen.  Sträng skildras som trädgårdsmästaren, den som genom hårt arbete och erfarenhet skaffat sig kunskap om rosornas skötsel, kungen förefaller ha sin bas i akademiska fackstudier i ämnet och har inte grävt sig till den och fått jord under naglarna. Båda kan gemensamt betrakta rosen, och jag ser det som symboliskt, att rosen är socialdemokratin. Eller jag kanske bara övertolkar.

Maggan:  Jag tyckte det var roligt att läsa om finansminister Wigforss. Visste inte att han var så impopulär, men borde egentligen inte blivit förvånad. Att jag överhuvudtaget känner till hans namn beror på att man i den gamla flickboksserien Sprakfåle-böckerna nämnde honom och hans höga skatter. Tycker boken är så vackert formgiven, liten nätt och alldeles vit med en röd ros. Den var så lätt att hålla i handen.

Ann-Sofie: Vi slår ett slag för den här samlingen!

Maggan: Absolut, jag är också liter förtjust i tanken på att en så mycket äldre författare skulle tilldelas Augustpriset. Björn Runeborg firar sin 81-årsdag den 14 november.

Utgiven på Modernista 2018.

Berlin på tre böcker – den tredje

Jag gick på zoo. Jo, jag är kluven till zoo. En del av mig vill att alla zoo ska avvecklas, en annan del av mig älskar att gå på zoo och jag försöker göra det så snart jag kan. Som då i Berlin. Det var jag och girafferna, jag och vitvargarna och jag och sandkatten.

Den tredje och sista boken jag läste i Berlin handlar också om djur. Om bin. Det är jag och bina också. En biodlares död är en omläsning visar det sig. Vilket är märkligt eftersom boken gör intryck på mig där i Berlin, ändå minns jag inte när jag läser den förra gången. ”Författarens beskrivningar av smärta är berömda. Med eller utan bin; romanen var verkligen bra. Att få kliva in i Vesslans tankevärld, att följa honom in i döden och se hur han verkligen uppskattar livet var väl spenderad tid”, skrev jag för snart tio år sedan. Jag får vara glad över att jag dokumenterat mitt läsande i alla år. Eftersom jag glömmer. Tydligen.

Om smärtan:

Just nu känner jag till exempel en pulserande smärta som inom några minuter kommer att hindra mig från att skriva det här till slut. Den känns ungefär som en flytande metall eller något sådant hade trasslat in sig i muskulaturen, en gyllene tråd skulle man kanske kunna säga. Sedan fortsätter den upp mot högra ljumsken, skickar ut hela knippen av vitlysande guldtrådar ända upp mot naveln ut mot höften, mot benets baksida, det ligger en solfjäder av dova ekon av det där lysande guldet upp mot mellangärdet.

En biodlares död handlar alltså om läraren som efter sin skilsmässa drar sig undan i en stuga i norra Västmanland. Han skaffar sig ett antal bi-samhällen som han sköter väl om och som ständigt ger upphov till existentiella tankar.

En så total brist på intresse för andras död finns inte hos många djurarter. Om jag klämmer ihjäl ett par bin när jag sätter in en ram litet för vårdslöst forslar dom andra undan dom ungefär som det vore fråga om något slags trasiga zebramaskiner. Men först tar dom alltid reda på honungen om det finns någon. Tänk om dom upplever det på samma sätt själva? Att det är i svärmen som individualiteten, intelligensen, finns…

Ja, tänk. Här är det i alla fall jag och zebrorna.

En biodlares död. Lars Gustafsson. (Ny-) utgiven av Modernista 2013.