Neapelkvartetten av Elena Ferrante

Fyra böcker om  livslång vänskap mellan två kvinnor. Elena och Lila växer upp i samma kvarter i en fattig del av Neapel. De sociala normerna är huggna i sten, våld och mindervärdeskomplex präglar invånarnas liv. Båda flickorna är studiebegåvade men endast Elena får möjlighet att läsa vidare. Jag absorberades in i Elenas huvud bara några sidor in i första romanen och jag är fortfarande kvar efter att ha avslutat tredje delen som på svenska heter Den som stannar, den som går.

Elena är böckernas berättare, det är från hennes horisont som berättelsen rullas upp. Jag tror nog att hon är pålitlig, men hennes nedärvda dåliga självkänsla påverkar hur hon tolkar sin omvärld. Kanske det är böckernas styrka att så mycket lämnas till läsaren, det är upp till oss själva att förstå hur Lila ser Elena och hur Lilas bild deras gemensamma verklighet ser ut.  Deras vänskap är djupt komplicerad, präglad av svartsjuka och aggressivitet, kanske för att valmöjligheter saknas.

Jag har under läsningen av alla tre böckerna funderat mycket över det sociala arvet och hur detta präglar människan. Du kan aldrig springa ifrån de erfarenheter du gjorde under din uppväxt, de finns där alltid i ditt sinne och både på ont och gott. Jag minns en replik från tv-serien Sopranos, där maffiabossen psykiater säger. ” If you don´t understand your history, you are bound to repeat it”. Så sant.

Första boken heter Min fantastiska väninna och andra boken heter Hennes nya namn. Böckerna är utgivna på  Norstedts. Översatta av  Johanna Hedenberg. Finns som ljudböcker inlästa av Odile Nunes. ( Som för övrigt är en lysande inläsare)