Därför kliver jag med stort intresse in i romansamlingen Sällskapet av Christina Hesselholdt. Här är Camilla och hennes man Charles. Bästa väninnan Alma och hennes Kristian. Edward. Och Alwilda. Så ser konstellationen ut i början av boken, men relationerna förändras, rör sig under de flera år som går.
Sällskap intresserar mig. Alltså en skara vuxna människor, som inte är en familj, som följer varandra genom åren, som träffas på utflykter middagar, födelsedagar, sådana som blir oense, osams och enas igen. År efter år. Hur gör de? Hur pratar de? Hur orkar de hålla ihop?
Litteraturen är ständigt närvarande. Alma är författare och kring henne kretsar tankar om skrivande och författarskap. Också Camilla är en läsande människa som ofta drar paralleller till böcker hon läst eller sett. Allt blir ett samtal med klassiska författare. Underbart!
Språket och stämningen i den här boken är femstjärnig. Vi möter sällskapet som regel i form av inre monologer eller som om personerna berättar för någon. Ofta är det Camilla som har ordet, men alla kommer till tals och berättar och tänker på saker som är aktuella för dem för närvarande. Visst finns det en sorts handling, jag menar livet pågår och åren går, det händer saker. Men det är inte det som är centralt och framåtrörelsen ligger inte i saker som ska lösas. Det är tankarna, resonemangen, tillbakablickarna, önskningarna, konflikterna som radas upp och skapar en värld som jag sent ska glömma.
Med stor glädje fortsätter jag nu med Sopa ihop löv mot vinden som är en fristående fortsättning.
Sällskapet. Christina Hesselholdt. Utgiven på svenska 2017 av Natur och kultur i översättning av Ninni Holmqvist.
* 2018 var boken med i frukostbokklubben ser jag, men då var mina mamma sjuk så jag varken läste eller deltog. (Hur vi kunde välja en bok på över 400 sidor är en fråga för sig) Läs vad man tyckte!
Fyra danska kortromaner, utgivna mellan 2008 och 2014, samlade i en bok. Under en period av 20 år får läsaren följa de fem karaktärerna i Sällskapet som turas om att berätta, främst om sig själva. Vi i frukostbokklubben var ambivalenta, ett par av oss tyckte väldigt mycket om boken, vi andra enades om att språket var utmärkt och att man fnissade till ibland, men att karaktärerna var ointressanta. Navelskåderi och självupptagenhet var ord som återkom när vi beskrev karaktärerna, Virginia Woolf inspirerad när vi diskuterade författaren och texten. Kanske hade läsupplevelsen varit annorlunda om man läst kortromanerna allteftersom de kom ut, dvs med ett par års mellanrum.