Vi hamnar i ett samtal om livets utmätta tid. Tänker ni så, undrar någon, att livet inte är oändligt? Jo. Även om vem som helst kan dö när som helst blir frågan om att livet inte är evigt mer påtaglig när man är 65 än när man är 45. Sjukdomar och död, egna och andras, kommer närmare. Tanken är inte förlamande, tvärtom! Man vill göra saker, medan man kan.
Jag berättar om romanen om Nils Vik. Hela sitt liv har han arbetat med att transportera människor runt fjorden med sin färja. Från den lilla norska byn där han bott med sin älskade Marta har han hämtat och lämnat människor vid bryggorna. Ett rikt liv, det har han haft. Det mesta nedtecknat i loggboken.
Men nu är den sista dagen. Marta är död sedan flera år. Han bär ut deras madrass på gården och tänder eld på den. Inte ska någon ta rätt på den. Under den vackra båtfärden ut mot havet träffar han de numera döda människor som funnits med honom i livet. De glider med en kort stund på båten och det som kanske aldrig sagts sägs nu
Den korta boken känns så lång, för den innehåller så mycket. Det sparsmakade vackra språket är så vackert och precist. Bifigurerna får liv på bara några rader. Det är så elegant gjort att jag totalt hänförs. Vilken bok! Kvalar in som årets bästa. Nils Vik kommer jag minnas länge.
Den dagen Nils vik dog. Frode Grytten. Utgiven på svenska 2024 av Etta (Sekwa) i översättning av Jonas Rasmussen.
. Lofoten i norra Norge och det är platsen som driver mig fram i berättelsen. Världens vackraste platser finns här och jag återvänder gång på gång. Caroline , huvudpersonen i Förlist är här för första gången. Det är vinter, snö och kallt. Uppgivet har hon lämnat sin svårt sjuke man. Den goda vännen har lånat ut sin hytte för att Caroline ska få en frist, samla krafter eller vad det nu är hon vill. Hur kan kärlek få vara så här? undrar hon. Adam som aldrig skulle lämna henne. Ett liv utan honom är meningslöst och det kan lika gärna börja nu. Här i snön och stormarna.
När jag lockades in i Anneli Furmarks bok var det därför inte på grund av att den handlar om Alberte, utan för att den handlar om Tromsö och om Barbro som åker till staden för att hitta spår efter sin bokfrände. Barbro ägnar så mycket tid åt att granska sig själv – självbetraktande är ordet som används – och ja, det tar tid. Hennes berättelse skildras i färg och vävs samman med de gråvita bilderna från Alberte och Jakob. Allt blir en helt fantastisk helhet.