Ta min hand av Dolen Perkins-Valdez

En djupt berörande roman om den unga sjuksköterskan Civil Townsend som 1973 börjar arbeta på en familjeplaneringsklinik i Montgomery, Alabama. Ett av hennes första hembesök gäller Erica och India, 13 och 11 år gamla. Flickorna lever med sin familj under usla förhållanden vilket chockar Civil. Hon förstår inte heller varför flickorna är ordinerade p-sprutor, de är inte sexuellt aktiva och 11-åriga India har ännu inte fått mens. Civil tar dock familjen till sitt hjärta och lyckas så småningom vinna deras förtroende. 

Ta min hand är en fiktiv historia inspirerad av verkliga händelser. En skoningslös skildring av det amerikanska klassamhället och den rasism som genomsyrade allt, inte minst sjukvården och socialtjänsten. Vissa folkgrupper ansågs helt enkelt vara lägre stående än andra och bedömdes därför inte kunna ta egna beslut. Så långt det verklighetsbaserade i romanen, den fiktiva delen är en väldigt fin skildring av en ung kvinna vars beslutsamhet och passionerade rättspatos gör att hon aldrig ger upp, detta både på gott och ont. 

Utgiven på Norstedts 2024, översättning av Dorothee Sporrong

Dancing Queen av Denise Rudberg

Det är 70-tal i Denise Rudbergs nya polisserie. Dancing queen heter den första delen där läsaren får stifta bekantskap med poliserna Karin och Agneta. Att som kvinna jobba som polis på 70-talet var att anpassa sig, spela med i den grabbiga tonen och acceptera de grova sexistiska skämten. Det är männens världsuppfattning som råder inte bara i de maskulina miljöerna på polismyndigheten utan i hela samhället. Karin är äldst, en erfaren polisinspektör som jobbat på våldsroteln i många år. Agneta år nyexaminerad men har omplacerats till polisens arkiv på grund av en hörselskada hon ådrog sig vid attentatet vid den västtyska ambassaden.  Jag gillar dem båda, berättelsen griper verkligen tag och Denise Rudbergs flyhänta språk böljar som vanligt lätt och intagande. 

Tidsmarkörerna är snygga och många, man läser Jack av Ulf Lundell, kungen och Silvia ska gifta sig till sommaren och man har gårdsfester med massor av alkohol där gästernas politiska hemvist är ”långt till vänster om Socialdemokraterna”. (Det där sista fick mig att fnissa förtjust). Jag fanns ju till på 70-talet och tycker inte det är så väldigt länge sedan men påminns hela tiden om hur mycket som förändrats. Det var inte bättre förr kan man torrt konstatera. 

Förstå mig rätt nu, jag gillade verkligen Dancing queen, men jag är inte så förtjust följetongsupplägget när det gäller en spänningsroman. När nästa del kommer har lite av storyns magi klingat av. Slutade läsa Rudbergs serie Kontrahenterna av just den anledningen tycker böckerna förlorar i djup på detta sätt. Men jag vet att många gillar och jag själv kan ju faktiskt avvakta att läsa tills alla delarna finns utgivna. 

Utgiven på Norstedts 2023. 

Julboksfrukost om En snöängel till jul

En gång är ingen gång och två gånger är en vana säger vi när vi återigen väljer en julbok till decembers bokfrukost. Vi läser En snöängel till jul och minsann gör vi det hos förlaget och med författarna: Birgitta Gunnarsson, Johanna Johansson och Sara Molin.

Romanens tre huvudpersoner känner inte varandra i början av boken. Det är den äldre Margit som behöver hjälp med det ena och det andra i sitt hus, Milo, den ganska ensamma gymnasiepojken, och Aida som vill arrangera en julfest för alla som inte har någon att fira jul med. Så strålar de samman och julen blir något helt annat än de trodde. Så här sa vi:

– En fin bok om vänskap.
– Det blir aldrig så där sötsliskigt som julromaner kan vara.
– Man tycker så mycket om alla karaktärerna.
– Trovärdigt och väldigt fint gestaltade.
– Sömlös berättelse, man kan aldrig ana att det är tre författare.
– Man måste ändå ömma för pappan, hur är hans jul?
– Roliga detaljer!
– Blir det en uppföljare?

Vulcan av Nino Mick

1875 brann tändsticksfabriken Vulcan. Fyrtiosex kvinnor och flickor omkom i branden. 1909 och samma plats. Ny fabrik. Tämligen lika (usla) arbetsförhållanden. Sara jobbar på Vulcan. Packar askarna. Hur man gör? Det är inte svårt

Innerask, stickebunt, ytterask. Skjut samman, lägg åt sidan.

Saras man Salemon har fängslats för värnpliktsvägran. Hon kämpar på för uppehället för sig och barnen. Berta, som var med 1875 men av någon outgrundlig anledning klarade sig, får hyra en sängplats och det ger ett gott tillskott i kassan. Mat på bordet. Sällskap. Naemi, ungsocialisten, väntar också på Salemon. ”Han behövs på mötena, det blir ingen reda utan honom.” För i Sverige drar det ihop sig det till strejk. Naemi vill att de alla ska ställa upp, i solidaritet med andra arbetare, undrar varför inte fler kvinnor, labborna, ansluter till mötena.

Men de som också för berättelsen framåt är rösterna från de fyrtiosex flickorna som omkom i branden. De bildar ett kollektiv där de pratar och rör sig överallt, oförmögna att komma till ro efter alla dessa år. De kan gå in i de levande människorna, förflytta sig som vinden mellan hus och platser och tider. Betraktar, kommenterar som antikens körer. De sörjer att de inte fick leva. Och vems var skulden till denna brand som de inte kan släppa?

Unikt. Säreget. One of kind. Allt passar för att beskriva romanen. Här finns klasskamp, arbetarskildring, o(lyck)saliga andar och fina gestaltningar av människor, kanske särskiltkvinnorna. Språket i de berättande partierna är så vackert, poetiskt, rytmiskt. I bjärt kontrast mot de grovt dialektala dialogerna. Jag hakade upp mig där, tvärnit i min läsning i början. Men så blev också det en rytm att följa. Så varsågod, 430 sidor att njuta av, beröras av, gråta till.

Vulcan. Nino Mick. Utgiven 2023 hos Norstedts. Det snygga omslaget är gjort av Moa Schulman.

PS. Jag vet inte jag, men en Augustprisnominering på måndag kan väl knappast vara främmande?