En försvinnande värld av Julia Phillips

Som så ofta var @bokcillen först på bollen och läste redan förra sommaren denna fantastiska roman som nu kommit på svenska. ”Försvinnande värld” utspelas på Kamtjatkahalvön i östra Ryssland ett landområde som nog de flesta knappast har en aning om existerar.

I somras då jag läste Ett jävla solsken av Fatima Bremmer förundrades jag av Ester Blenda Nordströms långväga resor, inte minst den till Kamtjatkahalvön. När Disappearing Earth, som också utspelar sig där, dök upp på olika boklistor blev jag sugen på den eftersom jag inte kan minnas att jag någonsin läst något skönlitterärt som utspelar sig på den ryska halvön; en del av världen långt, långt bort som jag vet mycket lite om.

Och det visade sig bli fascinerande läsning av flera skäl. Dels på grund av den för mig exotiska geografiska platsen men också för att man som läsare får ta del av de olika ursprungsbefolkningarnas kulturer och hur den sovjetiska/ryska politiken har påverkat dessa. Mycket påminner om det som hänt i andra delar av världen, bland annat har barn skickats till internatskolor för att lära sig av med sitt språk och sin kultur.

I det inledande kapitlet blir två unga flickor bortrövade av en man när de är ute och leker i staden Petropavlovsk-Kamtjatskij. Varje kapitel i boken utspelar sig sedan en månad under det följande året. Upplägget liknar snarare en novellsamling där novellerna är kopplade till varandra både genom persongalleriet och att händelsen med flickorna ligger och skaver i bakgrunden. Detta är kvinnornas berättelser, kvinnor från olika samhällsklasser och med olika etnisk bakgrund. Vi får lära känna deras farhågor, sårbarheter och relationer. Männen finns där men är inte i fokus, dessutom har många av dem försvunnit på olika sätt eller befinner sig långt borta.

Detta är en komplex roman och jag är förvånad och imponerad över att det är en debutant som skrivit den. Phillips skildrar skickligt det mänskliga psyket och interaktioner människor och grupper emellan. Där finns en misstänksamhet mellan ryssarna och ursprungsbefolkningen men också mot det moderna samhället och en vurm för forna tiders sovjetpolitik. I kontrast till detta vill vissa så långt därifrån som möjligt, gärna till Europa.

Jag gillar böcker som öppnar vyer och jag fick googla en hel del under läsningens gång, framför allt på folken från Kamtjatka: korjaker och evener/lamuter. Den unga amerikanska författaren har tillbringat flera år på plats vilket gör att allt känns så väldigt trovärdigt. Romanen är både lärorikt och spännande. Eftersom händelserna utspelar sig på en halvö som är svår att ta sig till och från genomsyras romanen av en viss klaustrofobisk känsla. Det ryska samhället med ojämn maktfördelning, främlingsfientlighet och stora ekonomiska skillnader tecknas också skickligt.

Att det är en deckare/thriller som biblioteket kategoriserade den håller jag dock inte med om. Det är ett mångfacetterat litterärt verk som bara har bortförandet av flickorna som en sammanhållande tråd; det är faktiskt ingen i den ganska likgiltiga och korrumperade poliskåren som försöker lösa brottet…

Utgiven på Norstedts 2021. Översättning av Amanda Svensson.

Dubbelporträtt av Agneta Pleijel – ett samtal

Året är 1969 och Agatha Christie ska fylla 80 år. Hennes älskade barnbarn kommer på iden att den världsberömde österrikiske konstnären Oskar Kokoschka kan måla ett porträtt av mormodern. En idé som till en början varken tilltalar författaren eller konstnären. De möts och under sittningarna börjar en förtrolighet växa fram. De börjar berätta för varandra om sina långa liv.

Maggan: Kände du till Oskar Kokoschka? Jag gjorde det inte men nu brinner jag av nyfikenhet och vill se något av hans verk i verkligheten.

Ann-Sofie: Nej, jag hade inte hört talas om honom tidigare. Jag googlar förstås för att se exempel på hans målningar. Jag kan inte säga att jag särskilt brytt mig särskilt om Agatha Christie tidigare. Självklart har jag läst några av hennes deckare, men jag har nog missat att hon skrivit andra typer av böcker under pseudonym. Men mina föreställningar om henne, lite stiff, men en stor människokännare och god lyssnare förstärks.

Maggan: Jag tycker att Pleijel har skrivit ett litet mästerverk. Så underbart sparsmakat om två långa innehållsrika liv. Inte ett onödigt ord, men ändå så fullödigt skildrat. Jag älskar när Agatha berättar om sin barndom och sin fantasivärld, jag är ju ingen fan av hennes författarskap, men jag hamnar i hennes huvud och förstår hur hennes böcker kom att bli som de blev. Har ju trots allt läst ett antal.

Ann-Sofie: Jag läste boken i en sittning (borde kanske ha varit 6 då…) och tycker fantastiskt mycket om boken. Sättet att berätta, att röra sig i tid och rum är skickligt. Perspektiven kan skifta i en och samma mening, eller i alla fall i samma stycke, men det är aldrig någon tvekan vem som har ordet.

Maggan: Oskars liv har varit ett helt annat förstås, men de begriper sig på varandra, förstår varandra, kanske för att de är barn av samma tid. Och vilka samtalsämnen, om Oskars besatta kärlek till Anna Mahler och om när Agatha försvann från världen eftersom hon inte längre stod ut med sin makes otrohet.

Ann-Sofie: Ja, fascinerande att ta del av hur de närmade sig varandra, blev vänner. Vad som är sant eller inte i berättelsen intresserar mig faktiskt inte. Jag nöjer mig gott och väl med det här.

Maggan: Kort och gott, Dubbelporträtt är en fantastisk roman!

Utgiven på Norstedts 2020.

Hajar i räddningens tid

Det var ordet Hawaii som fick mig att lystra när Elzas bokhylla presenterade den här boken. Hawaii, hur är det att leva där? Så tänkte jag.

Runt Noa svindlar ett mirakel. Hur han blev till, hur han räddades från hajattacken, hur han lägger handen på något trasigt och gör det helt. Sjuka verkar bli friska, skador verkar läkas, sår försvinner vid hans beröring. Ryktet sprids, folk vallfärdar till hemmet för att träffa honom, mot betalning, och den fattiga familjen får under en tid andra ekonomiska möjligheter. Men det sätter också så stor press på Noa. Och de andra barnen hamnar i skymundan. Vad är de, annat än Noas syskon?

Men det är ändå inte det magiska i den här magiska realismen som gör romanen fantastisk utan just det realistiska. I nedslag genom åren och ur familjemedlemmarnas olika perspektiv löper berättelsen om familjen. Ambitionerna är stora. Konflikterna likaså. Barnen växer upp och lämnar öarna för att hitta nya möjligheter och sätt att leva. Men de återvänder till ön, till hemmet. Som om det aldrig går att vända på något.

Det klassiska sättet att berätta med allas perspektiv och de tydliga tidshoppen är en berättarstil som jag tycker mycket om. Sällan vet jag vad som ska hända, lever bara i romanens universum, förfäras när det går dåligt (ofta) och gläds när det går bra (det händer). Jag läser så att säga med öppen mun och hänförs.

Hajar i räddningens tid. Kawai Strong Washburn. Utgiven 2020, på svenska samma år av Norstedts. I översättning av Andreas Vesterlund.

Dina händer var fulla av liv av Suad Ali

Skenbart enkelt och rättframt berättas somaliska Noras historia. Född i en läkarfamilj och uppvuxen i en by flyttar hon som tonåring med familjen till Mogadishu. Nora utbildar sig till gymnasielärare, gifter sig med sin stora kärlek och får en liten dotter.  Dock, för varje år blir det politiska klimatet i Somalia allt mer oroligt och till slut tvingas Noras familj fly. Nora hamnar så småningom i Sandviken.

Blev djupt gripen av berättelsen om Nora och hennes nära och kära.  Det obarmhärtiga ödet att tvingas fly sitt hemland, se sina näras liv förspillda och verkligen vara helt ensam i världen. Skildringen av det svenska samhälle som Nora möter är så på pricken och helt osentimentalt skildrat. Arbetsförmedlaren som när Nora uppger att hon är en högt kvalificerad lärare råder henne att ta arbete som lokalvårdare i skolan för att på så sätt ändå vara i skolmiljön. Kollegerna som försöker få kontakt genom att fråga om maten i hennes matlådor och hela tiden pratar om att hon är från Afrika som man ser som ett enda land, inte en världsdel. 

Texten är lätt att ta till sig och har driv trots att den rymmer oceaner av mörker och hjälplöshet. Man vill läsa för att se vad som ska hända härnäst. Boken passar många och det är bra, för Dina händer var fulla av liv är förutom en fantastisk roman, ett stycke nutidshistoria som så många som möjligt bör ta del av. Passar väldigt bra som bokcirkelbok och passar även YA-läsare.

Utgiven på Norstedts 2020.