Etikett: Norstedts

Publicerat

Vitön av Bea Uusma

För tio år sedan var jag totalt uppslukad av Expeditionen – en kärlekshistoria. Boken blev MIN kärlekshistoria och jag refererade ofta till den. Att den var mer spännande än värsta thrillern. Att den hade det smartaste och mest pedagogiska upplägget jag sett. Att den var så snyggt formgivning Och så vidare. Och så vidare. Åren gick, jag såg boken i hyllan, mindes känslan då jag var så uppslukad. Saknade den. Undrade hur det gick med Uusmas forskning.

Och nu – Vitön. Tio år senare levererar Bea Uusma en välförpackad, välskriven historia där gamla frågor får nya svar, och där nya frågor uppstår. Lika spännande, smart, pedagogisk, snygg formgiven och jag sitter med andan i halsen och bläddrar mig sakta framåt.

Det är verkligen en bedrift, tänker jag, att återigen skapa en sådan bladvändare om en expedition som från början inte ens intresserade mig. Att så inlevelsefullt beskriva sin forskning. Jag är med Uusma i varje skede! Mumlar saker som, ”men nu ska väl medicinrören visa något?” Näst intill benägen att klippa ut mina egna modeller för att totalt uppgå i hennes utläggningar om kropparnas placeringar i lägret på Vitön. (Jag gör inte om ni undrar, men snudd på).

Jag kan faktiskt inte påminna mig om att en facklitterär bok fått mig att känna så. Och när Uusma skriver:

svarar jag NEJ!

Jag önskar boken årets Augustpris.

Vitön. Bea Uusma. Utgiven 2025 på Norstedts. Formgiven av Lotta Kühlhorn.

Publicerat

Den sista vargen av László Krasznahorkai

Man vet aldrig med nobelpristagare, läsningen kan vara motig även om man förstår deras storhet och anser dem värda priset. Det var således med ett visst motstånd som jag satte mig ner med Krasznahorkai, inte minst för att jag ställde mig aningen tvivlande till hans vana att inte använda sig av punkt.  

Men läsningen gick som en dans, avsaknaden av punkter skapade rytm, fart och nerv i texten och jag njöt av formuleringskonsten och mörkret. Har sett att man har beskrivit texten som febrig och jag kan bara hålla med. Jag upplevde också att han verkligen berättade en historia med både humor och djup, jag har tänkt mycket på läsupplevelsen efteråt.

Den sista vargen är en kort bok på 127 sidor, innehållande tre sammanlänkande noveller om människans relation till vargen och naturen. Jo, temat känns igen men jag har aldrig läst något tillnärmelsevis så fartfyllt, litterärt och brinnande förut. 

Utgiven på Norstedts 2021, översättningen gjord av Daniel Gustavsson.

Publicerat

Inför Vitön –

Jag har strax läst ut Vitön av Bea Uusma. Fantastisk, just saying, och inför recensionsdagen i mitten av oktober bjussar jag på bloggyn om när jag läste Expedionen– Min kärlekshistoria

”Boken ligger på köksbordet (plats, ljus). Jag föll i kärlek nästan på en gång. Jo, på en gång. Is, snö. Det är enkelt att få mig på fall då. Nu ligger den där – uppslagen – och lockar och pockar med sina bilder, sin vetenskaplighet och sitt suggestiva berättande. Jag går dit med jämna mellanrum och läser som belöning för väl utfört arbete men jag får svårt att koncentrera mig på det som står överst på To-Do-listan.

Jag vill sms:a boken och höra lite hur det är: heeej, och vad gör du? Och så få ett meningsfullt sms tillbaka: Jag har klättrat på de hala klipporna på Sjuöarna, den nordligaste ögruppen på hela Svalbard. 

Vid fem-tiden har jag stått vid köksbordet många gånger och jag får jobba hårt för att klara min deadline. Men jag är effektiv. Snart är jag klar.  Har det ändå tagit för lång tid? Ligger Boken kvar där ute? Vill den fortfarande att jag ska komma och läsa? Borde jag duscha först?

Så sitter jag där. Vild i håret och bläddrar sida för sida för sida. Det är spännande och vackert.  Jag vill aldrig sluta läsa och se. Expeditionen. Min kärlekshistoria blir  MIN kärlekshistoria. Och jag blir inte svartsjuk om den blir din.”

Expeditionen. Min kärlekshistoria. Bea Uusma. Utgiven av Norstedts 2013. Jag har den illustrerade utgåvan.

Publicerat

Den enda vägen är upp, baby

Nu har jag läst Den enda vägen är upp, baby av Jenny Aschenbrenner. Vi möter huvudkaraktären direkt, nämligen förorten i norra Stockholm, med sina höghus, slitna parkbänkar och ungarna som driver omkring i en samfällig skock. Här växer Erika och Petra upp, men någonstans i vuxenblivandet löses deras enighet upp och de går åt olika håll.

Så får Erika veta att Petra dött och mamman vill gärna att Erika kommer ut till henne och hälsar på. Och inom den ramberättelsen får vi genom olika tidslager och berättarperspektiv en berättelse om de två kompisarna. Här hörs ungarna, mannen med dalmatinern som flytt undan världskrigets katastrofer, kören av grannar som anonymt pladdrar på med tankar och åsikter. En omskakande hemlighet ligger och pyr i bakgrunden.

Det här är bra och jag tycker mycket om boken. Skildringen av förorten är skarp och tydlig. Jag tycker om Erika, och när hon med sitt spädbarn i famnen åker ner till Paris för att träffa Paula igen är det så naivt och ömsint. Avslutningen när hon närmar sig barndomens konkreta höghusport via prokrastinerande omvägar är underbart obehaglig.

Den enda vägen är upp, baby. Jenny Aschenbrenner. Utgiven hos Norstedts 2025.