Varje år under oktober månad infaller olyckssäsongen för Cara och hennes familj. Blåslagna, bandagerade med brutna ben och hjärnskakningar uthärdar de och hoppas året inte ska innehålla någon tragedi, att någon i släkten dör. I övrigt är Cara, hennes syster Alice och styvbror Sam som ungdomar mest. Så även Caras bästa vän Bea förutom då att hon är häxa.
I ungdomarnas skola har man ett ”hemlighetsbord” med en skrivmaskin. Eleverna kan knacka ner sina osagda tankar och funderingar på maskinen, riva av lappen och lägga den i hemlighetsburken. Mot slutet av läsåret hängs alla lappar upp på en utställning där ungdomarnas tankar kan läsas utan att någon vet vem som skrivit vad. Vid hemlighetsbordet sitter alltid Elsie, en annorlunda flicka som Cara ofta lekte med när hon var yngre. En dag under olyckssäsongen är Elsie försvunnen, till synes saknad av ingen. Istället dyker hon upp i bakgrunden på Caras gamla fotografier.
Jag tänker på latinamerikansk magisk realism och Selma Lagerlöf när jag läser denna irländska ungdomsroman som känns unik i sitt slag. Den är förfärande och mörk, nästan svartsynt med ett vackert språk fyllt av detaljer. Handlingen är tät och omfångsrik, jag vet att jag skulle kunna läsa om flera gånger och ständigt hitta nya infallsvinklar. Förlaget rekommenderar 12-15 år, man ska nog inte vara yngre, men i övrigt är det en roman för alla som minns ungdomsårens förvirring, vänskap, lojalitet, de sociala strukturerna och kanske också fester i läskiga ödehus.
Utgiven på Natur & Kultur 2016. Översättningen är gjord av Ylva Kempe.