Bokfrukost om Jag är Istanbul av Malin Isaksson

Då har vi avslutat bokfrukostarna för sommaren. Storstadstemat blev sannerligen tydligt i Jag är Istanbul. Här följer vi berättarjaget Malin när hon under tid bor i staden med man och barn. Omedelbart får vi veta att hennes pappa hastigt har gått bort och i de oändliga förflyttningarna runt staden, till fots och med taxi, blir sorgen den ständiga följeslagaren.

Vi får känslan av att hon aldrig får fotfäste i staden, trots att hon säger sig älska den så mycket. Trots titeln tyckte någon att ”jag” inte alls var Istanbul. Stadeb blir en kuliss till det sökande till vem Malin nu är, utan sin pappa. Mamman kommer och hälsar på men blir akut sjuk med il-färder till sjukhus och läkare. Ångesten och oron är där, också för barnen och för mannen som är fotograf för svensk tv, alltid ute i oroshärder.

Vi tyckte om skildringarna av Istanbul, vissa kände igen sig väl. Några upplevde det som sorgligt att hela staden på något sätt gick förlorad för Malin som var så inne i den avskärmade bubbla som sorg skapar. Vi hade förväntat oss mer berättande, mot den gestaltande tillståndsbeskrivning vi fick. Vi hade kanske önskat mer av reflektion när tiden gått, när skrivandet kom igång. Vi var tacksamma för ett vackert språk, för det litterära.

Mordet på Zaida Catalán av Staffan Lindberg

I helgen föll domarna mot 52 av de personer som stod åtalade för mordet på svenska FN-arbetaren Zaida Catalán. För ett par år sedan läste och bloggade jag om Staffan Lindbergs bok om Cataláns alldeles för korta liv och om händelserna i Kongo. En bok som många fler bör läsa! Nedan bjuder jag på en repris av bloggyn.

Zaida Catalán mördades i KongoKinshasa i mars 2017 endast 36 år gammal. Från början uppgavs att hon och en annan av FN:s biståndsarbetare var kidnappade, men efter ett par veckor fann man hennes grav. Hon var otvivelaktigt mördad, men varför? Ett par månader tidigare skrev hon i sin dagbok: 

Spännande utveckling. Jag är faktiskt pirrig. Jag kanske faktiskt kan sätta dit det här aset. DAMN! Jag är faktiskt helt exalterad. Om det här funkar har vi gjort mer än någon annan.

Hon var en enastående personlighet, Zaida Catalán, brann för att världen skulle bli bättre, var under en tid språkrör i Miljöpartiets ungdomsförbund. Förmodligen var Sverige för litet för henne, efter avslutad juristutbildning sökte hon sig utomlands och började arbeta för FN. Det var under hennes uppdrag i Kongo–Kinshasa som hon blev varse att hon funnit en ledtråd till vem som beordrade de upprepade sexualbrott som under flera år pågått i en avlägsen by långt ute på landet. 

Fem månader efter mordet åker Staffan Lindberg, journalist på Aftonbladet, till Kongo-Kinshasa för att försöka komma på det klara med varför Catalán och hennes kollega Michael Sharp mördades. Ett vackert land med fantastiska naturtillgångar möter honom men också ett land präglat av krig, svält och korruption. Ett land med en tragisk historia där upprepade våldtäkter varit militärens sätt att kuva befolkningen. Genom att följa i Cataláns fotspår och leta upp de människor som gått under jorden, kommer Lindberg fram till en trolig sanning. 

Boken är en stark och gripande skildring av både kvinnan Zaida Catalán och landet Kongo-Kinshasa av idag. Jag tyckte väldigt mycket om Zaida, sörjer att hennes liv blev så kort, världen förlorade en ung idealist som kunde gjort skillnad.  Jag har också tillägnat mig allmänbildning om landet Kongos komplexitet med naturtillgången kobolt som bla. används i elbilar. Om det sistnämnda hade jag absolut ingen aning, inte heller om arbetarnas umbäranden i samband med brytningen. (Som så ofta får jag en känsla av att jag det är så mycket jag inte vet). Kort sagt har Staffan Lindberg gjort ett strålande arbete med denna bok. 

Utgiven på Ordfront förlag 2019.

Från A till Ö: B som i Boys

Ur lästa böckers förråd hämtar jag idag romanen Boys som jag var en av de bästa böckerna jag läste 2011.

På bordet ligger en pocketbok med en fastgemad lapp. Skitbra! läser jag på lappen, viker sedan undan meddelandet och tittar in i ögonen på omslagets svartvita hund. En whippet ska jag förstå senare. En whippet som heter Boys och är central i boken med samma namn.

Lasse är i utkanten av samhället. På kant med grannarna som inte vill att han bor i den gamla kåken. Gubbjäveln. Men han bor kvar, ensam nu sen morsan dog. Fast ensam och ensam… Han har ju Boys! Hunden som också lever på gränsen.  Hundmatsgränsen om inte annat. Tomtgränsen dessutom, där grannen Leffe fångar honom och nu jävlar ska hunden dö en gång för alla.

I morgon ska Lasse fylla 65 år, har fixat landgångar och öl och många är bjudna. El-Jack, Torsten Fjällbom. Börje. Och Matti, den vuxne sonen som inte varit uppe hos farsan på åratal. Andra kommer ändå. Som soc-tanten som måste kolla så att det inte går … över gränsen. Som Stefan som passerat den för länge sen. Det skulle ju bli en bra fest, om inte hunden plötsligt hade försvunnit.

En skitbra bok, ja! Jag sträckläser och blir starkt berörd. Äcklad och tagen av de kärva, gränslösa relationerna. En bok om kärlek, knapp och ordlös. Där de som sällan hörs får en röst. Som Lasse. Som de andra grabbarna. Som Boys. Men var är nu hunden?

Boys. Anna Ringberg. Utgiven av Ordfront 2010.


Jo, det är sommar fram till bokmässan

Sensommar några veckor till. Jag följer som bekant tidtabellen från Tivoli i Köpenhamn. Och även om bokmässan i år är annorlunda så är den just det tydliga skiftet mellan sommar och höst, om du frågar mig.

Förra året skrev jag att jag läser lite mindre på sommaren. Det var caféer som skulle fikas på, släktingar som skulle pratas med, utsikter som skulle tittas på. I år har släktingträffar fått stryka på foten och kanske är det därför som jag har läst så mycket. Mest i solstolar men stundtals under en filt när det ösregnat utanför. Lydia Sandgrens Samlade verk har hittills varit höjdpunkten. Det blev också roligt att läsa Åsa Beckmans irritation över kritikernas översvallande uppfattningar av Sandgrens bok. Jag tänker på Sandgrens nästa roman som förhoppningsvis kommer framöver. Går det att skaka av sig beröm och förväntningar och skriva på?

”För den som reser är världen vacker” är titeln på en av sommarens böcker. Skriven av Vagabond-journalisten Per J Andersson. Han skriver så initierat och inspirerande om resande. Det känns extra bra att läsa den just nu när soffresandet är och har varit så markant. Andersson utreder vad det där med resande är för något, den där pockande längtan ut till andra kulturer och vad som händer med en resande människa. Förändras man? Han tar utgångspunkt från alla sina egna resor och möten , andras underhållande reseberättelser och och vandrar vidare med bra reselektyr-tips.

Och jag hinner läsa flera böcker till innan sommaren är slut. Nu är det sensommar, och jag tycker allt det är den bästa delen. Julidagarna blir lätt slit- och slängdagar där det alltid kommer en sommarmorgon igen. Men i sensommardagarna finns ett slags memento mori, eller ett ”minns vintern” och varje dag blir värdefull. Inte minst för läsning.