Från A–Ö: B som i Boys

Ur lästa böckers förråd hämtar jag idag romanen Boys som jag var en av de bästa böckerna jag läste 2011.

På bordet ligger en pocketbok med en fastgemad lapp. Skitbra! läser jag på lappen, viker sedan undan meddelandet och tittar in i ögonen på omslagets svartvita hund. En whippet ska jag förstå senare. En whippet som heter Boys och är central i boken med samma namn.

Lasse är i utkanten av samhället. På kant med grannarna som inte vill att han bor i den gamla kåken. Gubbjäveln. Men han bor kvar, ensam nu sen morsan dog. Fast ensam och ensam… Han har ju Boys! Hunden som också lever på gränsen.  Hundmatsgränsen om inte annat. Tomtgränsen dessutom, där grannen Leffe fångar honom och nu jävlar ska hunden dö en gång för alla.

I morgon ska Lasse fylla 65 år, har fixat landgångar och öl och många är bjudna. El-Jack, Torsten Fjällbom. Börje. Och Matti, den vuxne sonen som inte varit uppe hos farsan på åratal. Andra kommer ändå. Som soc-tanten som måste kolla så att det inte går … över gränsen. Som Stefan som passerat den för länge sen. Det skulle ju bli en bra fest, om inte hunden plötsligt hade försvunnit.

En skitbra bok, ja! Jag sträckläser och blir starkt berörd. Äcklad och tagen av de kärva, gränslösa relationerna. En bok om kärlek, knapp och ordlös. Där de som sällan hörs får en röst. Som Lasse. Som de andra grabbarna. Som Boys. Men var är nu hunden?

Boys. Anna Ringberg. Utgiven av Ordfront 2010.


Jo, det är sommar fram till bokmässan

Sensommar några veckor till. Jag följer som bekant tidtabellen från Tivoli i Köpenhamn. Och även om bokmässan i år är annorlunda så är den just det tydliga skiftet mellan sommar och höst, om du frågar mig.

Förra året skrev jag att jag läser lite mindre på sommaren. Det var caféer som skulle fikas på, släktingar som skulle pratas med, utsikter som skulle tittas på. I år har släktingträffar fått stryka på foten och kanske är det därför som jag har läst så mycket. Mest i solstolar men stundtals under en filt när det ösregnat utanför. Lydia Sandgrens Samlade verk har hittills varit höjdpunkten. Det blev också roligt att läsa Åsa Beckmans irritation över kritikernas översvallande uppfattningar av Sandgrens bok. Jag tänker på Sandgrens nästa roman som förhoppningsvis kommer framöver. Går det att skaka av sig beröm och förväntningar och skriva på?

”För den som reser är världen vacker” är titeln på en av sommarens böcker. Skriven av Vagabond-journalisten Per J Andersson. Han skriver så initierat och inspirerande om resande. Det känns extra bra att läsa den just nu när soffresandet är och har varit så markant. Andersson utreder vad det där med resande är för något, den där pockande längtan ut till andra kulturer och vad som händer med en resande människa. Förändras man? Han tar utgångspunkt från alla sina egna resor och möten , andras underhållande reseberättelser och och vandrar vidare med bra reselektyr-tips.

Och jag hinner läsa flera böcker till innan sommaren är slut. Nu är det sensommar, och jag tycker allt det är den bästa delen. Julidagarna blir lätt slit- och slängdagar där det alltid kommer en sommarmorgon igen. Men i sensommardagarna finns ett slags memento mori, eller ett ”minns vintern” och varje dag blir värdefull. Inte minst för läsning.

Bokfrukost om En halv gul sol

Oj vilken författare hon är, Chimamanda Ngozi Adichie . Det är vi rörande överens om under den senaste bokfrukosten när vi diskuterar En halv gul sol. Romanen utspelar sig i Nigeria under 60-talet där vi får följa några människor i det inbördeskrig som råder.

Av olika skäl var vi inte så många den här morgonen (läs sjukdom och signalfel) så samtalet hann få flyta i väg från boken och kom att handla om Afrika i allmänhet. Vi pratade också om boken Miljardlyftet av Anders Bolling och Erik Esbjörnsson som är intressant att läsa för att förstå det som händer på den stora kontinenten idag.

Om En halv gul sol vi sa vi:

  • Romanen är så välberättad. Detta att röra sig mellan det tidiga 60-talet när drömmar om frihet var så intensiva, och slutet av seklet när kriget närmade sig sitt slut.
  • Få romaner är värda så många sidor.
  • Människorna förändras av kriget. Gränserna flyttas hela tiden för vad man kan stå ut med hos sig själv och andra. Vad man aldrig trodde man skulle göra, det gör man.
  • Adichie skildrar vad som händer under ett krig, på individnivå.
  • Konflikten med systern blir helt oviktig.
  • Man bygger upp en relation till varje karaktär.
  • Otroligt gripande och berörande roman. Den är så allmängiltig. Här är det Nigeria. Det kan vara vilket krig som helst.

Nästa bokfrukost är den 19 mars då vi diskuterar En sista vinter av Håkan Norebäck.

Skred av Marit Sahlström

En drabbande och insiktsfull roman om en kvinna på väg ner i djup depression. Berättas helt och hållet ur hennes perspektiv, hur hon förlorar glädjen och hamnar i ett gungfly av ångest och otillräcklighet. Ingenting syns på ytan, hon lever ett välordnat liv, är gift med en bra man och två barn i förskoleåldern. Hennes arbete är krävande, inte minst eftersom det är en projektanställning, men hon är bra på det hon gör.

Det hjälper dock inte, hon är som i ett Skred, på väg att tappa fotfästet totalt. Det känns i magen när jag läser, minns småbarnsårens otillräcklighet och den trötthet som var vardag då. Den stora fasan att inte vara en bra mor och hur beskäftigt nedlåtande andra mer lyckade personer kan uppfattas när man inte mår bra själv.

Jag väljer att inte skriva mer om innehållet då Skred är en komplex, känslig och intelligent roman med mängder av infallsvinklar; jag är övertygad om att det finns lika många tolkningar som det finns läsare. För er som söker böcker till bokcirklar är Skred ett hett tips, mörk och uppslukande efter avslutad läsning kan man prata i timmar. Rekommenderas också till feelbadfantaster och inte minst de som söker litteratur om psykisk ohälsa.

Utgiven på Ordfront 2019.