Ibland funderar jag över vad författare tar vägen. Varför det inte kommer fler romaner efter den där som jag tyckte så mycket om. En sådan är Nattåg till Lissabon, en bok som jag inte alltför sällan tänker på. Den kom ut 2004, på svenska 2009 hos Albert Bonniers .
I centrum är Mundus Gregorius som arbetar på ett läroverk i Bern. Hans specialitet är språk. Grekiska, hebreiska… Han har ofattbart lätt att lära sig nya språk för i begynnelsen fanns Ordet […] Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det för att uttrycka det med rätt grad av allvar redan från början. På väg till skolan en morgon träffar han en kvinna, som visar sig vara från Portugal. Han beger sig så småningom till en sällan besökt bokhandel och kommer av en slump över en bok på … portugisiska, skriven av en Amadeu de Prado. Slutligen kliver han på nattåget till Lissabon. Det är på plats som boken måste läsas men väl ombord vacklar Mundus, är på väg att kliva av flera gånger men till sist kommer han ändå fram och lär känna Prado under sina stillsamma äventyr.
Vad hände med Pascal Mercier? Varför kom inte fler romaner? Internet berättar för mig att det visst kom en roman, nämligen 2007 med namnet Lea men den översattes inte till svenska. Jag ser att Pascal Mercier är författarens författarnamn och att han egentligen heter Peter Bieri och är filosof. Dock blev han trött på den akademiska världen och la av 2007, Lea-året alltså. Men sen; tyst på romanfronten. Så otroligt synd (antar jag)! Men vi har i alla fall Nattåg till Lissabon. Inte minst för omslaget, Alla som har läst den: räck upp en hand!
En lärare som får nog, reser sig upp från stolen och kliver på nattåget till Lissabon. Jo, ett (roman-)tema som lockar somliga dagar. Romantiteln valsade runt som ett mantra ett tag och när vinterledigheten kom började jag läsa. Efter fem sidor letade jag upp tidtabellen hos SJ.