Några rader till Svartåns finaste krokodil av PeKå Englund

krokodilJag får ett horn i sidan till huvudpersonen efter att ha läst första kapitlet. Boken berättare Nick sprider elakheter omkring sig på sin arbetsplats ”tidningen” i Örebro. Det är sommaren efter den sommar då Nicks 6-årige son drunknade och han tar ut sin bottenlösa sorg och frustration på sina arbetskamrater. Med anledning av händelsen kallas han upp till högsta chefen ”Svartåns finaste krokodil” en kvinna som fått sitt smeknamn efter krokodilen Jena i barnprogrammet. Nick är en så kallad opålitlig berättare och kanske är det därför, i alla fall i mitt tycke, som Krokodilen tycks så förstående emot honom, det är hans tolkning av henne. Å andra sidan kommer det fram senare i texten att även hon, Krokodilen, bär på en stor sorg.

Bokens titel och även baksidestexten kan förleda läsaren att tro att boken är något av en feelgood. Jag tycker inte det. Det är en mörk berättelse om en familj som försöker återhämta sig efter en olycka som kostade det yngsta barnet livet. De fyra, mor, far och två döttrar sörjer var för sig i hopplös ensamhet. Boken är nästan helt och hållet byggd på återgiven dialog, men då Nick är bokens ”jag” känner jag att det är hans tolkning av dialogen jag läser. Jag skulle gärna vilja betrakta honom  honom utifrån någon annans perspektiv. Jag har svårt att tycka om honom, även om jag känner sympati och i viss mån förstår honom.

Bäst tycker jag om skildringen av arbetet med reportage-serien från stadsdelen Vivalla, Örebros sorgebarn. Svartåns finaste Krokodil är en mångomfattande roman med flera infallsvinklar och intressanta karaktärer. Men den passade inte riktigt mig och jag tror det beror på att jag inte riktigt gillade dialogupplägget. Dock är jag imponerad över hur skickligt PeKå Englund går iland med att skriva en över 400 sidors roman byggd på pratade människor och får deras repliker att låta trovärdiga. Det är banne mig en stor bedrift.

Utgiven på Norstedts 2016.

Bokpicknick i Rålambshovsparken med PeKå Englunds ”Född på en söndag”.

GetAttachment[1]Vårens sista bokcirkelträff blev en picknick i Rålambshovsparken i ett aningen kyligt Stockholm. Trots vädret var vi långt ifrån ensamma där i parken, vi svenskar är ett entusiastiskt folk när det kommer till att låtsas att det är sommar.

De flesta av oss gillade Född på en söndag framförallt skildringen av huvudpersonen Jarls ”Jalles” barndom. Ett maskrosbarn i 60-talets Örebro som växer upp med en psykiskt störd mamma och en frånvarande pappa, men som har turen att få en kärleksfull styvpappa. För oss som är jämnåriga med Jalle och författaren, var boken en chokladask av referenser och  minnen från 60 och 70-talen.  Inte minst Jalles stora passion, seriealbumen om Tintin.

Här är några av kommentarerna:

Aningen spretig men helhetsintrycket var bra.

Beskrivningen av hur Jalle anpassade sig efter mammans nycker var smärtsam.

Positivt helhetsintryck men romanen kunde kortats ner.

Bäst var skildringen av Jalles barndom.

Jag hade svårt med kvinnoskildringarna.

För mycket konstlat sex.

Fick ångest av mamman.

Skildringarna av jetsetlivet kändes fåniga.

Slutet var mycket snyggt.

Barndomsskildringen var fascinerande.

Slukade boken fast början var bäst.

Svårt att få ihop skildringen av Jalle som ung och Jalle som vuxen, fattades något i mitten av romanen.

Klockan som Jalle bar och hela tiden bytte ut, sa väldigt mycket om honom som person.

Jalle valde en kvinna som var lik hans mamma.

Kan man sina Tintin-album är Född på en söndag ett måste! Likaså om man minns racerföraren Ronnie Pettersson och hans våldsamma och tragiska död.
Född på en söndag är utgiven av Nordstedts 2015 och är PeKå Englunds debutroman.